Grundare i Livets ord fråntas pastorstjänst och lämnar församlingen efter otrohetsaffär”. Tidningen Dagens rubrik sammanfattar det bra. Robert Ekh, en av grundarna till Livets Ord och en gång i tiden prästvigd i Svenska kyrkan, har mycket plötsligt lämnat församlingen efter en, har det visat sig, långvarig utomäktenskaplig relation med en annan kvinna. Robert Ekh har varit församlingens ledande äktenskapsrådgivare och skrivit böcker tillsammans med sin fru. Hans fall är alltså mycket högt. Nu tänker han flytta utomlands. Han har gett sig själv en god pension så han kan göra det.

Jag sa inget när Ulf Ekman med fru konverterade till katolska kyrkan. Jag tyckte inte att det var min sak riktigt; dels kan varje människa bara följa vad som är rätt för den, dels är Livets Ord inte mitt samfund. Men nu känns det som ett mönster. Den här församlingens herdar väljer, efter pensionen, att följa sitt hjärta och då visar det sig att deras hjärta sa precis tvärtemot vad munnen sagt i alla år i församlingens tjänst. Det framstår som otroligt hänsynslöst. Även om otrohet i en privat relation och det att söka sig till en annan kyrka är olika saker handlar det på något sätt om att överge viktiga förtroenden.

Både Ekh och Ekman är en gång utbildade och vigda för ledarskap i Svenska kyrkan, därför är detta relevant för den svenskkyrkliga kulturen. Också Svenska kyrkan har i någon mån ansvar för att förstå och inom sig hantera vad deras en gång tjänare tar sig för i livet.

Det allra allvarligaste är att så många människor i Livets Ord, som inte har lika hög status, berättar att de inte fått stöd när de har kämpat med samma saker, mänskliga saker.

På Twitter när nyheten om Ekh blev känd igår skyndade sig Livets Ords maktbas att säga att man inte ska döma. De före detta församlingsmedlemmar som vågade opponera sig står ut i en kompakt tystnad. ”Allt ska tystas ner. Robert Ekh har aldrig existerat. Inga har kommit till skada. Locken läggs nu på”, skriver en man. ”Tyvärr rör detta upp känslor av stora mått för de familjer som gått igenom svårigheter i era led och fått allt annat än respekt”, skriver en kvinna.

Annars tystnad.

Aktiv i Svenska kyrkan som jag är känner jag så att säga igen ett skådespel när jag ser det.

Jag skriver detta för att jag kan, för att jag står utanför, för att säga till dem som försöker att tysta att de inte lyckas. Det handlar inte om att man måste ha sett Livets Ord inifrån eller känna en persons drivkrafter fullt ut (vem gör det?) för att känna igen hyckleri när man ser det. Det handlar heller inte om att vara emot Livets Ord. Kanske blir det som Elisabeth Sandlund skriver att krisen kan svetsa ihop församlingen. Jag tycker synd om dessa arma människor som satsat allt på en organisation som behandlar dem såhär, och jag tycker synd om Robert Ekhs fru (eller får man säga grattis? – en dag i framtiden kommer det i alla fall att kännas så) men jag tycker inte synd om de andliga ledare som tror att de kan komma undan konsekvenser genom att hävda trusimen att de ”bara är människor”.