Många bryr sig inte om det här, men för många journalister och en del andra har frågan om anonymitet i offentligheten de senaste dagarna föranlett en del grubblande. Expressen publicerade idag namnet på en bloggare med inflytande i rasistiska kretsar; DN, som känt till personen i minst ett år gjorde det under hela den tiden inte. Rätt eller fel är en bedömningsfråga som varje inblandad utgivare själv får svara för. Jag har ingen klar åsikt om hur en tidning borde göra i just det här fallet.

Men jag vill passa på tillfället att reflektera litegrann om anonymitet på nätet. I den kristna bloggosfären, som inte är jättestor men inflytelserik på sitt sätt, finns det en hel del regelbundna skribenter som skriver under pseudonym. Inte så många bloggare längre även om jag på rak arm kommer på ett par stycken, men av folk som kommenterar på andras bloggar är det inte så få som är anonyma. Det brukar hänvisas till repressalier när man frågar varför.

Till det vill jag säga att man bör fundera över vad man överhuvudtaget vill åstadkomma med sin medverkan i ett offentligt samtal. Om man vill att ens åsikter ska bli tagna på allvar och man själv som någon att räkna med, så kommer man nog inte undan att delta i en öppen diskussion. Jag kan inte komma på någon konstruktiv debatt som förts där ena parten var anonym. Det finns genrer där anonymitet och pseudonymer är vanligare. Satir är en sådan äldre genre från tider då hädelse var ett lagbrott, och vi har fortfarande vassa satiriker i tidskrifter och dagspress som häcklar tidsandan och makthavarna. Flashbacktrådar är en nyare genre där väl nästan ingen framträder under sitt verkliga namn, ändå kan diskussioner där vara mycket fruktbara.

Men det är inte den sortens debatt det handlar om när det gäller kyrkan, när bland annat präster diskuterar teologi och kyrkopraxis med många åsikter om andra personer och företeelser utan att själva avslöja sina namn. Jag finner inte att egentligen någon förklaring riktigt håller som försvar för att inte tala öppet i den kyrkliga debatten.

Jag var själv anonym när jag började blogga en gång i tiden, och kallade mig vid mitt tredjenamn i en folklig variant för Maja. Jag var inne i kyrkans utbildningssystem då och hade gått från kommentarfält till en egen blogg. Det höll i knappt ett halvt år. Sedan kände jag att jag kom till en gräns. Jag tyckte att jag inte kunde kritisera och namnge personer som Helle Klein och Annika Borg, som var tongivande präster ofta i medierna då, utan att de skulle ha en chans att gå i svaromål. Och för att de skulle ha det, så måste också jag träda fram som en verklig person i jämnhöjd med dem.

Att sedan kyrkans företrädare sällan valt att gå i svaromål och oftare försöker tiga ihjäl kritiken är tråkigt, men deras val. Läsare kan ändå informera sig och göra sig egen bedömning om varifrån kritiken kommer.

Har det gett några konsekvenser för mig att jag skriver under mitt eget namn? Ja, jag insåg ju på samma gång att jag inte kunde fortsätta skriva så kritiskt om kyrkan som jag gjorde och söka jobb där, till exempel. Så jag gav upp det. Men det var inte så mycket för att jag trodde att jag skulle bli orättvis behandlad för att jag skrev – det blev jag ju redan, det var just godtycket och svågerpolitiken och inkompetensen inom kyrkan som jag kritiserade – som för att jag inte tyckte att jag kunde vara en trovärdig person om jag stod kvar i det som jag inte längre trodde på. Jag måste välja sida. Det var en utveckling mot sanning i flera steg: först insikten att jag inte kunde skriva anonymt om andra människor hur offentliga de än var och hur mycket makt de än hade, sedan att mina åsikter måste leda till konsekvenser för mig själv. Så jag blev en offentlig skribent och nästan genast mycket läst. Nu är jag fackjournalist med kyrkan som område. Strävan efter att tala sant ledde mig hit och jag kan inte se hur jag hade kunnat åstadkomma en bråkdel så mycket som jag ändå har om jag valt att fortsätta skriva under pseudonym. Jag hade inte tagit en sådan som mig på allvar om jag inte visste vem det var som talade, eller vem jag talade med.

Har man så mycket att kritisera kyrkan för som somliga skribenter, och ändå stannar kvar i en miljö där man förmodligen håller inne med det, så måste man ta sig en rejäl funderare på om man inte i själva verket är med och upprätthåller det system man med sådan emfas kritiserar. För det som måste avslöjas men inte kan sägas högt finns ju ändå meddelarrätt och källskydd, om man talar med en journalist. Visst drabbas sanningssägare på olika sätt. Dawit Isaak sattes i fängelse. Jag blir alltid väldigt mycket läst men aldrig inbjuden någonstans, Dag Sandahl fick inte bli varken kyrkoherde eller biskop, Jesus korsfäste de. Det är så det ser ut för den som yttrar obekväma sanningar. Men det finns inget annat sätt.

Yttrandefrihet i kombination med anonymitet är ingen rättighet som vi kan busköra. Vi förlorar den möjligheten om vi inte vårdar den. Jag menar nu inte att den kommer att lagstiftas bort, även om det också kan hända, utan att detta med kritik och debatt rör sig i känsliga skikt som vi står i kontinuerlig förhandling om i ett gemensamt samhälle. Anonymiteten kan, har vi sett de senaste dagarna, perverteras och användas som vapen mot det demokratiska samhälle som rättigheterna är tänkta att skydda. Vi som deltar i ett offentligt samtal måste förstå att vi är med och sätter tonen för det. Det är inte enbart ”medias” ansvar hur vi talar med varandra. Det går inte att skjuta över den här frågan på de ansvariga utgivarna, Pressombudsmannen eller lagstiftarna. Det är vårt gemensamma samtal det handlar om och vad vi vill med det. Legitimera inte anonymitet som inte leder till något gott genom att göra anonymiteten till en självklarhet. Det är den inte, den är ett undantag som nästan alltid är mindre verkningslöst än det öppna samtalet.