Personerna bakom insamlingsstiftelsen för färdigställandet av Guds Hus i Fisksätra där kristna och muslimer möts i samma byggnad skriver idag på SvD Brännpunkt att de vill erbjuda människor möjligheter att mötas för att försöka förstå mer trots olikheter och okunskap om varandras livsåskådningar och tro.

Bygget av Guds Hus är ett vägval för Sverige. Istället för att följa den internationella trenden i riktning mot rädsla och avhumanisering, kan vi visa på konkret tvärreligiöst arbete och förståelse genom interaktion och samarbete. Inte bara som ord, utan som en fysisk plats med verksamhet som människor över hela världen kan hänvisa till och besöka. Den vägen är möjlig, om vi vågar närma oss tanken på religion som ett verktyg för fred.

Evangelium hade i förra numret ett samtal mellan en av dem som arbetar mest med religionsdialog av den här typen i Sverige, prästen Maria Kjellsdotter Rydinger, och en av dem som ifrågasatt arbetet offentligt, prästen Annika Borg. Läs gärna den artikeln för en ingång till frågorna som religionsdialogen väcker – ”Starka känslor när kyrkan möter moskén”.

Tillskyndarna av projektet skriver att det startade i en av allt att döma spontan, gemensam andakt mellan kristna och muslimer efter 11 september-attackerna. Det är alltid, tror jag, ett kvalitetstecken med kulturella projekt som har lokal förankring. Frågan om hur projektet utvecklas och hur Fisksätraborna upplever det nu och i framtiden är dock inte därmed besvarade. Helle Kleins medverkan är inte lugnande – hennes projekt Seglora har bidragit till ett mycket sårigt samtalsklimat i Stockholms stift, och om kyrkan inte ens kan upprätta dialog inom sig själv, hur och varför ska den gå vidare och lära andra? Ett problem är att religionsdialogen beskrivs av företrädarna själva, tidningarna följer den inte kontinuerligt och inte tillräckligt självständigt. Artiklar får gärna karaktär av ren förmedling. DN:s Niklas Orrenius gjorde ett tappert försök att beskriva problemen och hur de är relaterade i en artikel förra året; den ligger inte ute på nätet men Svenska kyrkan verkar ha norpat den i en pdf som jag länkar in här.

Personligen undrar jag varför det alltid är i gudstjänsten som man ska in och peta. Varför är inte Guds Hus ett bibliotek? En musikscen? En trädgård? En tidskrift? Det finns saker man skulle kunna göra – som människor faktiskt redan hela tiden gör – som inte bygger på ett närmande av trosuttryck utan på att vi är olika och har skilda kompetenser att bidra med. Från kyrkans synpunkt gissar jag att det beror mycket på att det är präster som har makten över pengarna, och för dem ligger gudstjänsten närmast till hands. Hur som helst har religionsdialogen framtiden för sig, och det kommer i alla händelser vara ett område som vi får anledning att återkomma till under många år framöver.