Över hela världen följer kyrkor i luthersk, anglikansk och ortodox tradition med i Vatikanens biskopssynod om familjefrågor. Flera kyrkoledare i andra traditioner uttrycker sympati för de frågor som RKK sliter med, frågor om till exempel omgifte, samboförhållanden och homosexualitet: det är desamma som deras kyrkor står i.

För någon som mig, uppväxt i Stockholm under 80-talet är det fortfarande efter alla år i kyrkan svårt att vänja sig vid att det här ska vara ett så stort problem. Men för att förstå kyrkan måste man titta ur ett annat perspektiv än sin egen levnadstid. Det samhällsfundament som kyrkan paradoxalt nog bygger på (paradoxalt eftersom Vatikanen ju består av ogifta och barnlösa män) har mycket snabbt förändrats från att självklart bestå av heterosexuella, stabila allianser till olika former av samlevnad och vanligt folk bryr sig rätt lite om vad prästerskapet tycker om saken.

Kyrkan å sin sida vill ju vara relevant för folket. Paradoxen är vad en urgammal, obsolet men unik kulturinstitution som kyrkan har att ge ett modernt samhälle, om kyrkan förändras att bli mer lik samhället självt.

Påven har kallat till mötet och valt att det ska handla om familjen. Många tolkar det som en viljeriktning från honom om att komma fram till ett förhållningssätt som kan vinna tillbaka människors förtroende. Utländsk media följer händelserna från dag till dag mycket noga. Det är ju en pågående, som John L Allen Jr kallar det, dokusåpa.

Det är inte säkert att den stora mediabevakningen bara är till välsignelse. Men det är intressant ur flera aspekter, att se inte minst hur mediernas agerande påverkar männen i toppen av det mäktigaste samfundet i världen. Särskilt som mediernas agerande inte är samordnat alls. Man har en känsla av att det hela är ett improvisationsskådespel där ”acting is reacting” praktiseras som främsta metod. Viktigt då att minnas att något beslut inte kommer att tas den här veckan.

De senaste dagarna har biskoparna diskuterat i smågrupper. Exakt vilka personer som ingått i vardera grupp har journalisterna inte fått veta. Jag har tidigare länkat till Crux redaktör John L. Allen Jr. som i veckan beskrev hur synodens arbete är mer slutet än tidigare:

… a Synod of Bishops is basically a closed shop, in that none of the sessions are open to the public. Small press pools are taken in each morning to witness the daily prayer, but we’re shooed away before any of the substantive discussions begin.

The Vatican offers daily briefings, which are informative, but that’s not the same thing as witnessing the exchange for ourselves.

Detta arbetssätt med samlande texter som lämnas till journalisterna att tolka – förståeligt som det må vara att biskoparna inte vill hålla sina möten inför publik – är förstås en bidragande orsak till förvirringen. Meningar blir bokstavligen lost in translation när det officiella språket i Vatikanen italienska översätts både till andra språk och av andra personer än de som yttrade meningarna till att börja med. Några ord i en central mening på engelska, översatt från italienska, blev idag ändrade från att kyrkan bör ”välkomna homosexuella” till att de bör ”tas hand om”:

In the text, the line “Are we capable of welcoming these people, guaranteeing to them a fraternal space in our communities?” was changed to, “Are we capable of providing for these people, guaranteeing … them … a place of fellowship in our communities?”

Detta var bara en av dagens ”skandaler”. Man kan se att språket används av olika grupper för att jobba för deras sak, både inom synoden och som det verkar deras medarbetare. Frågan är hur mediernas reaktioner påverkar och om riktningen blir den önskade - som jag varnade för i förra bloggposten skulle kunna hända tycks den här ändrade översättningen vara en reaktion från RKK på en massiv överoptimism i media:

The change comes after press reports of a Vatican shift on teachings of marriage as between one man and one woman flooded the Western media earlier this week. In Thursday’s press briefing, a Vatican spokesperson urged media to not give too much importance to the new translation change.

De ekonomiska och kulturella olikheterna inom världens största samfund är självklart stora, och det tycks vara de engelsktalande och europeiska biskoparna som driver på om en förändring. Kyrkan håller på att tappa kontakten med sina befolkningar i länder där det inte längre är ovanligt eller syndfullt att skilja sig eller leva i samboförhållanden. Journalisten Edward Pentin kände sig idag tvingad att lägga ut inspelningen av en intervju med kardinalen Walter Kasper efter att kardinalen förnekat att han sagt som han gjort och intervjun blivit lyft i tidningen Zenit.

Kardinal Kaspers liberala tankar om hur kyrkan ska hantera den sekulära världens familjesyn och hur folk i afrikanska länder och den i huvudsak muslimska världen inte är redo, var uppenbarligen alltför kontroversiella för tidningen. Det sägs att påvens beslut att lägga till den sydafrikanske kardinalen Wilfrid Napier - tidigare i veckan kritisk till den liberala linjen – till gruppen som ska komma fram med ett slutdokument efter mötets överläggningar är en direkt följd av intervjun.

Annars är påven själv rätt osynlig hittills. Efter den här veckans diskussioner kommer synoden lägga fram ett dokument på lördag som kan lämnas vidare till olika remissgrupper inför ett större möte nästa år. Först då, om ett år, ska påven komma till konkreta beslut om hur det faktiskt ska bli. Olika bedömare tror olika om vartåt det lutar. Många är dem som har fäst stora förhoppningar vid påven Franciskus. Det upprepas dock i många källor att själva läran inte kommer att förändras – det är förstås kyrkans själva clou att inte förändras, men frågan är hur pass nytt läran kan tolkas eller uttryckas; det vill säga återigen paradoxen om den förmoderna organisationen i ett modernt samhälle.

Kanske blir det som Gert Gelotte skriver i kommentarsfältet under den förra bloggposten här på sidan att förändringen i katolska kyrkan är på väg men att den kommer att komma underifrån, inte från Vatikanen. Jag antar att det är fritt fram för vem som helst att fira mässa på vilket sätt den vill så länge det inte är viktigt att bli erkänd av påven, men frågan är om det då är ”katolska kyrkan” längre? Är det inte ungefär den svenska kyrkan vi talar om då, reformerad av den Martin Luther som kallade Rom för ”den stora skökan”?

Obs! Länkar till citaten i texten finns under understrykna ord.