”– Det var ju så osannolikt”, sa Lars Vilks på radio igår om attacken som ledde till att en vakt dödades vid en tillställning där förmodligen Vilks varit måltavlan. Han lät chockad. Osannolikt är troligen ett ord som Vilks inte skulle ha valt om han skrev om saken och hade tänkt efter lite. För lite senare i samma radiointervju tillstod han att han är ”toppkandidaten” för attentat och sa samtidigt att han gärna skulle lämna ifrån sig det uppdraget på någon annan.

Varför gör han inte det då? För det är faktiskt så, att om inte Lars Vilks framhärdar i sitt evighetsprojekt att smäda islam så kommer det fortfarande att finnas gott om konst och andra yttranden att försvara. Och försvara inte bara mot terrorister, kanske inte ens mest mot terrorister, utan mot nedläggning, underbetalt, den dåliga kritiken, den obefintliga kritiken, kotterierna, kapitalisterna, tystnaden, ointresset.

Lars Vilks konstprojekt om profeten Muhammed, om det någonsin varit ett, är nämligen stendött. Konstnärer går vidare till nya projekt varje dag när det inte längre finns liv i deras arbete. Konstnären äger inte tolkningsföreträdet till sin egen konst. Konsten är i viss mån allas. Jag tar mig alltså rätten att värdera Vilks projekt som ointressant och överspelat.

I den meningen måste jag inte alls försvara Lars Vilks, lika lite som jag måste försvara Melodifestivalen vilket jag aldrig tänker göra, jag tänker tvärtom fortsätta att angripa Melodifestivalen för dess uselhet och farlighet och det är mycket viktigt att förstå att bara för att Lars Vilks är hotad av mördare så betyder inte det att just hans projekt till varje pris måste fortsätta. Det går helt enkelt att angripa det han gör på kvalitativa grunder precis som alla andra offentliga yttranden i denna värld. Leif GW Persson gjorde det i den här krönikan i Expressen (från 2012) och jag är enig med honom. Vilks (eller EOW för den delen) känns inte som en trovärdig, driven konstnär, han har för dålig shit detector som jag en gång lärt mig att det heter: förmågan att urskilja det intressanta i idéer och motiv och kasta bort det dåliga.

GW drämmer till med att Vilks är för dålig på att rita. Det behöver man inte kunna, men konceptet ska leva och vibrera i sin förtätning så att det går att packa upp och utvinna vinster ur det.

Också konsten bär frukt och på den känner man trädet. Muhammedprojektets frukt är vrede, polarisering, missförstånd, demonstrationer, död.

I kväll är det fettisdag och man äter semlor, men imorgon börjar fastan med den vackra askonsdagen då kristna över hela världen går till mässan och får kors av aska målade i pannan. Fastan, som en gång i tiden var påbjuden i detta land, är traditionellt en period av avhållsamhet inför påsken som uppmärksammas i gudstjänsterna och kyrkornas fasteinsamlingar till förmån för t ex fattiga barn. Men på senare år har det blivit vanligare att kristna också i Sverige väljer att under denna tid avstå från något: kaffe, godis, sociala medier.

Jag har ibland ifrågasatt det tänket för att jag tyckt att det verkar bli mer självbespeglande än något annat. Lite som den där fattigbloggen som någon kvällstidning hade för några år sedan. Fastan är inte till för att vi ska uppfinna något att avstå ifrån under en period av året och sedan återgå till det, utan en tid att se den smärta och brist som redan finns i världen, året runt. Hos andra men också hos oss själva. Se den och ändra våra liv efter den.

Lars Vilks projekt förhåller sig, tänker jag, till yttrandefriheten som det att avstå från godis i några veckor gör till hungern i världen. Om man inte går vidare från det stiliserade frö som konstverket eller avhållsamheten under fastan är tänkt att vara till någonting större än sig själv slutar stiliseringen att fungera. Vilks iscensätter en provokation som tjänar endast den egna iscensättningen, när poängen med yttrandefrihet är att konst och andra yttranden blir till provokationer i mötet med människor som inte kan hantera dem.

Det här myntet trillade ner i skallen på mig eller vad det heter när jag mötte före detta flyktingar från Iran. De kallades revolutionärer, hade beväpnat sig och ledde en motståndskamp där. För vad? För rätten att ta en öl, att tala med en kvinna på gatan, för rätten att dansa.

Om Vilks konst hade pekat på dem. Men den pekar tillbaka på honom själv.

Vilks Muhammedprojekt blir ett slutet kretslopp som egentligen inte har så mycket med den andra världen att göra, där människor som aldrig sökt konfrontation blir tystade varje dag för mycket mindre provokationer än hans.

Vi måste försvara Lars Vilks rätt att göra vilken konst han vill, säger många. Visst, han har den juridiska rätten och det har ju blivit polisens otacksamma arbete att behöva hantera det, men konst värderas inte juridiskt utan kvalitativt och det, tror jag, är nyckeln till att komma ur den här låsningen som Lars Vilks och vi allihop tycks ha hamnat i. Ledarskribenterna tar plats nu och understryker att vi måste försvara konsten. Men ledarskribenterna har ingen vana att analysera konst. Varför sitter det inte kulturkritiker i Studio Ett eller Agenda? Jag vill höra vad Anna Ångström har att säga, Lars Ring, Leif Zern, Sara Granath. De är teaterkritiker och tränade i att förstå och förklara iscensättningar. Någon klok människa kallade terrorister för teaterproducenter. Där finns ett spår att följa, som nog ger mer än att dag efter dag i media hamra in den föga kontroversiella åsikten att Lars Vilks har rätt att göra vilken konst han vill utan att leva under dödshot.