Nu rasar det på en massa beslut från kyrkomötet om allt som diskuterats under den första och andra mötesveckan den här hösten. Det går inte att sammanfatta frågorna som kyrkomötesdeltagarna behandlat. Allt från stipendier och professurer till grundläggande kyrkosynsfrågor och allt däremellan, och det mesta förs över till stift och församlingar där frågorna ska behandlas lokalt. Och vad händer där? Ja, där händer det ofta att enskilda personer erfar att frågor som inte behandlas måste upp på någon slags principnivå, och så går det tillbaka till kyrkomötet igen något annat år.
Den tydligaste signalen som alla dessa motioner ger är att det finns ett enormt behov av att prata om kyrkan. Jag lyssnade en stund på kyrkomötets diskussioner på webben häromkvällen, och det var plågsamt att se dessa viktiga och spännande frågor pressas ner i en sådan mördande tråkig form. Det är som att man tänker sig att det av någon slags naturlags nödvändighet måste gå till på det här sättet. ‘Demokrati är trist och enformigt och trögt, men det är den enda vägen’, brukar det sägas.
Men Svenska kyrkan är inte kommunen, vars uppdrag omfattar alla som bor där. Kommunens uppdrag är att betjäna folket. Oavsett hur stor andel boende inom en församlings område som är medlemmar i kyrkan, hundra procent eller under hälften, är uppdraget ett helt annat. Svenska kyrkan bör i stället snegla på andra idédrivna organisationer. Även om den representativa formen av demokrati som gestaltas i kyrkovalet består ett tag än finns inga hinder att kyrkan anstränger sig för att upparbeta former för samtal. Idag är det ett stort problem att det betraktas som illojalt att föra samtal – se bara Mikael Mogrens ledare härförleden i Svensk Kyrkotidning om Cybersynodens självutnämnda profeter – när det faktiskt är kritiken, och den återfinns främst idag på nätet i sociala medier och på bloggar eftersom den officiella kyrkan inte håller med samtalsfora själv, som för diskussionen framåt. När reformationen äntligen kunde genomföras var det bland annat tack vare en ny medial distributionsform och det krävs inte mycket historisk kunskap för att se likheter i hur internet vitaliserat kyrkokritiken under de senaste tio åren. Och hur de kyrkliga makthavarna tycker, lika mycket idag som för femhundra år sedan, att det är ett problem.
Vi som ser det här, vi fortsätter ju berätta. Men det är synd om alla de som inte kan eller vill delta på nätet. Det skrivande tänkandet passar inte alla, alla människor har inte en dator, det är ofta roligare att mötas ansikte mot ansikte, och somliga är bättre på att tala än att formulera sig i skrift. Det är synd om dem, för de får inte vara med i samtalen om allt det viktiga som kyrkomötet har sådan tilltro till att församlingarna ska sköta. Det blir alltmer uppenbart att det inte räcker att leasa över tankeverksamheten om teologi och samhällsopinion på en Seglora tankesmedja eller en företagskoncern Berling Media. Svenska kyrkan måste skapa rum för och välkomna kritisk debatt inom sig själv, i sin egen grundläggande verksamhet. Längtan till samtal är stark och minskar inte. Om man menar något som helst allvar med att kalla Svenska kyrkan för demokratisk så måste man snart ta detta vid hornen.
Tack, skarpsynt!
Det jag tror saknas är, förutom en plattform, också en tro på det teologiska samtalet. Det samtalet kan egentligen bara finnas mellan människor som tror att det finns giltiga teologiska argument, och som har några gemensamma premisser om vad som kännetecknar sådana argument.
Det tror jag långt ifrån är fallet hos alla deltagare i kyrkomötet.
Jürgen Habermas menar att det i den representativa demokratin har skett en "åter-feodalisering" av demokratin. Med det menar han att parlamenten inte längre är fora för verklig debatt; ingen ändrar sig i parlamentet.
Diskussionen sker inom lyckta dörrar utanför offentlighetens ljus. I riksdagen kungörs istället vad som redan har beslutats inom lyckta dörrar.
Partipolitiken i kyrkomötet innebär att ställningstaganden inte behöver bygga på teologisk reflektion. Det blir ett problem för de som tar teologin på allvar och inte bara ser kyrkan som en utförare av samhällstjänster.
För om kyrkan är det senare - vilket är tydligt att ganska många anser i kyrkomötet - då är teologin inte nödvändig. Den samhällspolitiska ideologin kan - och bör - bestämma över kyrkan, enligt detta synsätt.
Men när då människor inom kyrkan BÖRJAR organisera sig och föra sin talan, då reagerar en del inom kyrkans ledning som att man nu är "illojal". Det är ett sätt att försöka slippa ta diskussionen i sak. Rent faktiskt: en härskarteknik.
Men för den som så diskuterar och kritiserar är det knappast så. Om man anser att teologin är undermålig är det ju snarare för att man känner sig tillhörig som man försöker väcka diskussionen.
Men jag tror att ointresset av den diskussionen inte bara beror på att man ogillar att bli ifrågasatt. Det är också ett ointresse för och bristande respekt för teologisk reflektion.
Kanske det, men de skulle ju inte hålla med om det själva. Och då tänker jag att det bör gå att syna korten: om det är viktigt med samtal, så måste det beredas möjlighet att samtala i tidskrifter och annan media med en kulturkritik värd namnet, undervisning som värderas högt i församlingen, osv.
Men verkligheten säger ju något annat. Nedlagda tidningar, Katarinastiftelsen försvagas, församlingspedagogerna är underbetalda och lågutbildade, för att nämna något.
Det är en allvarlig frågeställning som ni båda berör. Kanske vågar jag säga livsavgörande för en levande kyrka. Får jag spetsa till det en aning med en lite provokativ vinkling. Är teologisk utbildning på akademisk nivå en förutsättning för det goda medmänskliga och andliga samtalet som gör kyrkan stark och frimodig och livskraftig? Eller ett bra komplement till de många samtalen ute i församlingarnas vardagsarbete som dagledigträffar, stickcaféer , gamla "hederliga" syföreningsmöten o.s.v vad vi nu kallar det. Ofta är dessa samtal dessvärre djupt undervärderade. Det "teologiska medvetandet" är nog betydligt större än vad fackfolket tror sig veta. Det är min erfarenhet från ett långt aktivt kyrkligt engagemang.
"Är teologisk utbildning på akademisk nivå en förutsättning för det goda medmänskliga och andliga samtalet som gör kyrkan stark och frimodig och livskraftig?".
Själv har jag inte en poäng teologi, så jag hoppas på "nej".
Va bra att vi är överens. Ha en fortsatt bra kväll.
Det "andliga samtalet" är superviktigt. Det enda som krävs för det är väl en ärlighet och en vilja att söka Gud.
Men när kyrkan skall välja väg och formulera sin lära så är förvisso inte teologisk kunskap tillräckligt, men det är nödvändigt.
Men jag tror inte det var den här dikotomin som Sofia eller jag själv syftade på, det teoretiska vs. det personliga. (Vilket inte alls behöver vara en dikotomi, god teologi är inte det ena eller det andra.)
Vi talade om oviljan att från den centrala ledningens ovilja att se som legitim och skapa utrymme åt och lyssna till teologisk reflektion som kommer från ett annat håll.
När svartrockar får poänger då skakar hela folkhemmet. Skulle de få ännu fler mål då måste spelplanen ritas om, eller? (Jobbigt om det springs ärevarv efter varje mål.)
Den dialektiska skärpan behövs förvisso (svart-vit tänkandet), framför allt när det ska fattas beslut och väljas väg. Men om vi kunde hitta platser där syftet inte skulle vara att "vinna" fajten utan att definiera den tredje eller fjärde ståndpunkten då kanske samtalen skulle kunna hjälpa fler till att bilda sig fler uppfattningar. Jag tror att vi behöver fler uppfattningar, inte färre. Guds hus är stort men inte hur stort som helst!
Jag tycker inte att det alltid är bra när man är överens. Det är tyvärr inte gratis att försöka hitta sin plats.
PS Är det bra eller inte att Kyrkans tidning stänger kommentarsfälten till förmån för seriösa artiklar? DS