Nu rasar det på en massa beslut från kyrkomötet om allt som diskuterats under den första och andra mötesveckan den här hösten. Det går inte att sammanfatta frågorna som kyrkomötesdeltagarna behandlat. Allt från stipendier och professurer till grundläggande kyrkosynsfrågor och allt däremellan, och det mesta förs över till stift och församlingar där frågorna ska behandlas lokalt. Och vad händer där? Ja, där händer det ofta att enskilda personer erfar att frågor som inte behandlas måste upp på någon slags principnivå, och så går det tillbaka till kyrkomötet igen något annat år.

Den tydligaste signalen som alla dessa motioner ger är att det finns ett enormt behov av att prata om kyrkan. Jag lyssnade en stund på kyrkomötets diskussioner på webben häromkvällen, och det var plågsamt att se dessa viktiga och spännande frågor pressas ner i en sådan mördande tråkig form. Det är som att man tänker sig att det av någon slags naturlags nödvändighet måste gå till på det här sättet. ‘Demokrati är trist och enformigt och trögt, men det är den enda vägen’, brukar det sägas.

Men Svenska kyrkan är inte kommunen, vars uppdrag omfattar alla som bor där. Kommunens uppdrag är att betjäna folket. Oavsett hur stor andel boende inom en församlings område som är medlemmar i kyrkan, hundra procent eller under hälften, är uppdraget ett helt annat. Svenska kyrkan bör i stället snegla på andra idédrivna organisationer. Även om den representativa formen av demokrati som gestaltas i kyrkovalet består ett tag än finns inga hinder att kyrkan anstränger sig för att upparbeta former för samtal. Idag är det ett stort problem att det betraktas som illojalt att föra samtal – se bara Mikael Mogrens ledare härförleden i Svensk Kyrkotidning om Cybersynodens självutnämnda profeter – när det faktiskt är kritiken, och den återfinns främst idag på nätet i sociala medier och på bloggar eftersom den officiella kyrkan inte håller med samtalsfora själv, som för diskussionen framåt. När reformationen äntligen kunde genomföras var det bland annat tack vare en ny medial distributionsform och det krävs inte mycket historisk kunskap för att se likheter i hur internet vitaliserat kyrkokritiken under de senaste tio åren. Och hur de kyrkliga makthavarna tycker, lika mycket idag som för femhundra år sedan, att det är ett problem.

Vi som ser det här, vi fortsätter ju berätta. Men det är synd om alla de som inte kan eller vill delta på nätet. Det skrivande tänkandet passar inte alla, alla människor har inte en dator, det är ofta roligare att mötas ansikte mot ansikte, och somliga är bättre på att tala än att formulera sig i skrift. Det är synd om dem, för de får inte vara med i samtalen om allt det viktiga som kyrkomötet har sådan tilltro till att församlingarna ska sköta. Det blir alltmer uppenbart att det inte räcker att leasa över tankeverksamheten om teologi och samhällsopinion på en Seglora tankesmedja eller en företagskoncern Berling Media. Svenska kyrkan måste skapa rum för och välkomna kritisk debatt inom sig själv, i sin egen grundläggande verksamhet. Längtan till samtal är stark och minskar inte. Om man menar något som helst allvar med att kalla Svenska kyrkan för demokratisk så måste man snart ta detta vid hornen.