Min morfar ska ha inlett sina tal med att säga ”jag är ingen talare, men”. Jag är inte teolog eller ens medlem i den här kyrkan, men nu ska jag försöka reda ut något som jag anser väsentligt.

Kyrkoordningen är det grundläggande dokumentet i det inomkyrkliga regelsystemet. Kyrkoordningen beslutas av kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Det är relevant att likna kyrkomötet vid Sveriges riksdag. Svenska kyrkan var till alldeles nyligen en statlig myndighet, så gammal att den gav upphov till vår samhällsstruktur med kommunerna och demokratin i kyrkan liknar den statliga med nationella val via partilistor.

Så det vet vi alltså. Svenska kyrkans 6,3 miljoner medlemmar sanktionerar alla demokratiska beslut i församlingar, stift och på nationell nivå. SvK är landets största organisation. Men nio av tio medlemmar röstar inte alls, och ni kan ju själva tänka er ett riksdagsval där det förhåller sig så. Vi svenskar som stoltserar med ett högt valdeltagande i riksdagsvalen erkänner inte sådana val som demokratiska. Men det gör vi i kyrkan – eller ja, alltså ni då, själv är jag ju inte medlem.

Jag gick ur när jag förstod att mitt namn som medlem användes av makthavare för att de skulle kunna göra vad de ville i kyrkan snarare än företräda medlemmarnas intressen. Jag kan inte stå ut med ett sådant hyckleri. Jag insåg att lämna kyrkan är att befria kyrkan.

Men de flesta är som sagt kvar utan att de engagerar sig för kyrkan på något sätt. De röstar inte ens men deras ickeröster ger ändå 100 % stöd till de förtroendevalda som tar stolarna i alla beslutande organ i landets största organisation. Med sitt ickeengagemang påverkar de allt som händer i kyrkan vilket alltså inte jag gör, parlamentariskt sett.

Med detta säger jag inte att de som kan saker om kyrkan, röstar eller som är övertygat troende på Jesus Kristus är en bättre sorts människa. Jag säger inte att de har mer rätt till kyrkan. Jag säger inte att Gud älskar dem mer. Det finns ingenting sådant teologiskt innehåll i det här perspektivet, men eftersom vulgärresponsen från systemförsvararna alltid låter så, att vi som påkallar uppmärksamhet om bristen på demokrati i kyrkan blandar ihop det med trosfrågor så tvingas man förklara. Det är de som försvarar ett odemokratiskt förhållande med teologi som gör sammanblandningen. För mig är det en absurd tanke att jag skulle missta relationen till Gud, alltings ursprung och mening, större än allting i världen, med relationen till kyrkan. Gud är Gud. Kyrkan har ett uppdrag i världen och jag bevakar hur hennes högst mänskliga företrädare sköter det uppdraget.

Det är en självklar uppgift i ett demokratiskt samhälle. Kritiken hör yttrandefriheten till och fanns inte, eller rättare sagt var förbjuden, i historisk tid. Min roll är inget konstig och utomlands har alla större redaktioner en religionsredaktör eller utsända i Vatikanen eller så, men inte i Sverige där tidningarna har vinexperter och krigsexperter och sportexperter men inte kyrkoexperter för det anses suspekt att kunna någonting om landets största organisation, nästan partiskt, och det anses bättre att neutrala journalister rapporterar om saker de inte kan ABC om (idag kan vi till exempel läsa att Visbys biskop ”kallar samman stiften” på måndag, har ni bokat båtbiljetter?).

Lika konstig som redaktionerna tycker att jag är, tycker för det mesta kyrkan. Vi sköter ju det här internt, tycks många resonera utan att det därmed uppstår kognitiv dissonans med deras egna försäkringar om att den svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka byggd på förtroende från medlemmar som ofta får sin bild av kyrkan inte genom egen aktion med kyrkan utan genom medierna. Varför skriva saker som gör folk ledsna, frågar Kyrkans Tidning. Det är ju hopp vi behöver. Nå, men kritiken bygger på övertygelsen om att sanning är hoppingivande. Men då måste kritiken hålla någon kvalitet och kritikern förstå att tolka det som kritiseras. Jag skriver om musik eftersom jag kan något om musik, inte för att jag är emot musik i största allmänhet. Det är inte en privat uppgift och det är det inte när jag skriver om kyrkan heller. Jag försvarar karismatikers tro på helande och högkyrklighetens ämbetssyn inte därför att jag delar synen utan därför att det är viktigt att kritisera saker på rätt sätt – det är ju enda sättet att vinna argumentationen – men vad jag själv tycker, tänker och tror var det rätt länge sedan jag skrev om. Det är idékritikens fundamenta jag fått engagera mig för. Konsten att diskutera, utrymmet i offentligheten, kritikens syfte, att lära och uppmuntra fler att formulera sig.

Om man tycker att det är konstigt, så tycker man att kyrkoordningen är konstig. Det finns ju redan där, i det som vi har konstaterat grundläggande dokumentet i det inomkyrkliga regelsystemet. Ni kan läsa den här. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”, står det i andra kapitlet. Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. På dessa fyra pelare ska all verksamhet i församlingarna vila.

Jag menar att deltagande i media hör till församlingarnas grundläggande uppgifter. Det faller under alla pelare utom gudstjänsten, och förstås alldeles särskilt under uppgiften att undervisa. Hur menar jag? Jag menar att vi har kommit till en situation i Sverige att den största organisationen i landet, med miljoner medlemmar och oerhörda rikedomar (kyrkan är rikare idag än den var för femtio år sedan), som förvaltar lära och byggnader och immateriell kultur som är äldre än landet Sverige, i stort sett lämnas ogranskad i offentligheten. Svenska kyrkan flyttar fram sina positioner som samhällsaktör oerhört snabbt nu. Men ring i kyrkklockorna bara när en handfull nationalister talar på torget så applåderar medierna och kommer inte att fråga vidare. Svenska kyrkan är ju den goda kyrkan. Den låser inte in barn som biskopen i Fanny och Alexander. Måla upp en fiendebild som du startar ett moraliskt krig emot. Invända applåderna.

I granskningen av Visby domkyrkoförsamling beskrev jag hur det här går till, med ett exempel från en profilerad församling i Svenska kyrkan som alla mediapersonligheter kommer att besöka eller åtminstone se när de kommer till Visby och Almedalsveckan om någon månad. Bakom den goda kyrkans fasad finns sprickor. Det betyder inte att kampen för det goda är dålig att föra, men att verkligheten är mer komplicerad än att man kan dela upp saker i två läger. Skyttegravsdramaturgin gynnar dem som tjänar på att framställa sig själva som goda. Fundera på det. Följ pengarna, som en god journalistisk regel lyder, och granska fakta.

Saken framställs nu som en spricka mellan en konservativ kyrklighet och en progressiv, öppen kyrka. Som jag sa i radio redan på morgonen på publiceringsdagen handlar konflikten inte alls om det. De som jag intervjuat hör till låg och hög och mellan och ingenting i kyrkosynsfrågor, det förstod jag snabbt eftersom jag vet vad de här sakerna handlar om och hörde att det inte var det som människor talade om, och den som läser biskopens brev till församlingen och kan tolka den kritik som han framför där förstår det också. Här har vi alltså en domkyrkoledning som lägger ner verksamheter i miljonprogrammen för att flytta till innerstaden där 2 000 av Visbys 27 000 innevånare bor, och de kan låta framställa sig som representanter för en progressiv kyrkosyn. Fastän fackombud från samtliga fackförbund bekräftar bilden som ges i granskningen. Allt försvar kokar till slut ner till det som jag formulerade redan i inledningen till artikeln; att Visby domkyrkoförsamlingen lever offentligt på bilden av att vara god och på den bilden har domprosten kommit mycket långt.

Jag vet att det är missvisande beskrivning av motsättningar i kyrkan, många av er som läser det här vet det också, men här är min poäng: medlemmarna vet inte det. Majoriteten av medlemmar får sin bild av kyrkan genom medierna. Och när redaktionerna själva inte håller sig med kunnigt folk kvarstår bara debattartikeln och deltagande i initierad specialpress som, exempelvis, tidskriften Evangelium. Det var för att odla en sådan offentlighet som Evangelium skapades. Det är ett långsiktigt arbete men det sker inte av sig själv.

Som jag ser det faller medverkan i medierna självklart under församlingens grundläggande uppgift om undervisning. När så många i dag saknar grundläggande kunskaper om kyrkan och bygger sina åsikter på desinformation så måste man hjälpas åt att förklara. Vare sig prästerna vill det eller inte så diskuteras ju ändå teologi och kyrka i medierna. Det enda de har att välja på är att vara med i debatten eller att stå bredvid och se någon annan beskriva den kyrka de har till uppgift att förvalta.