”Kvinnor i kylskåp”, så kallas det fenomen när en karaktär i en film eller serietidning dödas, ofta på ett särskilt utstuderat och grymt sätt, och sen lämnas på en plats där hjälten kommer hitta liket. Oftast är det någon som står hjälten nära, för att driva handlingen framåt genom att elda på hjältens hat, förtvivlan, ångest eller  bara för att väcka en känsla i oss som läser/tittar. Och allt som oftast är det kvinnor. Uttrycket kommer ursprungligen ifrån ett nummer av ”Green Lantern” där hjältens antagonist lämnar liket av hans flickvän i kylskåpet  i deras gemensamma lägenhet. Paradexemplet på ”Woman in Refrigerators” (eller ”Fridge Stuffing” som det också kallas) i filmvärlden är kanske upplösningen av David Finchers ”Seven”.

GreenLantern_02_300_8430På senare tid har dock en annan regissör väckt uppmärksamhet med sin förmåga att placera kvinnor i kylskåp. Jag ramlade över den här texten i samband med Christopher Nolans nya film ”Interstellar” där det faktum att i stort sett samtliga karaktärer i Christopher Nolans filmer har en död flickvän eller fru som driver denne. ”Memento”, ”The Prestige”, ”Inception”, ja till och med Batman-trilogin befolkas av kvinnor i kylskåp (vilket kan tyckas vara lite märkligt då just Batman redan har den motivering han kan tänkas ha i och med sina döda föräldrar.)

Och även i Nolans nya film ”Interstellar” finns det alltså tydligen en död fru någonstans i bakgrunden (även om det bara nämns i en kort kommentar).

Det är förstås lätt att tolka Nolans filmer som sexistiska, eller i alla fall misogyna, med alla dessa manliga hjältar och döda kvinnor som befolkar hans filmvärldar. Men det finns kanske en djupare förklaring till detta än ren misogyni. För Christopher Nolans filmer jobbar mycket med myten och det mytologiska. Det är det som är hans filmers styrka. Men med myten kommer också ett särskilt språk in, för myten är barnets rum. Myten är det outvecklade rummet, det förkulturella rummet. Och i detta rum finns inga kärleksrelationer, de tillhör den utvecklade kulturens. Därför kan inte hjältarna i Nolans filmer heller ha kärleksrelationer, det är ett brott mot mytens rum och filmerna byter då karaktär. Men samtidigt talar Nolans filmer till en modern publik, en publik som inte tillåter ”Mannen i den gula hatten-asexualitet” eller diffus manlig vänskap a la Sherlock Holmes/Watson. Den moderna mytologiska hjälten måste stå i båda världarna. Den moderna hjälten måste således ha haft en fru/flickvän.

För att myten skall behålla sin arkaiska karaktär, sin känsla av evig sanning, måste den vara ställd utanför vardagslivet och därmed utanför kärleksrelationen. (Kritiken mot Nolan påminner därmed lite om när Jens Liljestrand anklagade Håkan Hellström för att inte skriva sånger om när han tankade bilen.)

När Nolan i sina filmer rör sig nära myten rör han sig nära barnets värld, det förkulturella stadiet där ”kvinnan inte finns” (som den franske psykoanalytikern Lacan hävdade). Myten är sexistisk, patriarkal, misogyn och fylld av klichéer. Precis som Nolans filmer. Därmed inte sagt att Nolan gör rätt i sina filmer. Han rör sig bara i gamla, för att inte säga antika, hjulspår. Vilket också är just det som gör hans filmer så intressanta: för att de rör sig nära det mytologiska. Eller utger sig för att göra det åtminstone.