För att ni ska förstå ungefär vilken kritik handboksförslaget har fått har jag saxat ett axplock från remissvaren förra året, när förslaget hade varit ute i församlingar, på stiftsnivå, men också tröskats av privatpersoner, forskare, organisationer och så vidare som ville ge sina synpunkter.

För att förekomma invändningen varför jag inte skriver något om det som var positivt så vill jag säga att dels är det av naturen mindre intressant att titta på här eftersom den som gillar någonting inte utlägger texten, det fanns svar som såg ut såhär: ”Vi anser att språket är helt ok”, dels är det kritiken mot bristerna i förslaget som gjort att saken kommit upp i medierna nu. Men generellt kan jag säga att det är ingen lätt uppgift som kyrkan tagit i båten. Upplägget att mer eller mindre göra en färdig handbok och sedan släppa ut den i ett år, för att därefter samla in synpunkter där alla synpunkter ska räknas likvärdigt innebär ett kvalitetsarbete som förefaller mer eller mindre omöjligt. Det finns mycket goda synpunkter i dessa många hundra remissvar, men de spretar och är ofta svårtolkade och luddiga. Det måste verkligen vara svårt att sammanställa.

Remissvaren är inte mig veterligt utlagda på nätet men finns att få hos kyrkokansliet i Uppsala.

Remissen var utformad nästan kvantitativt, säkert för att den skulle vara lättolkad (alltid en miss när det gäller kvalitetsarbete skulle jag säga), exempelvis såg det ut såhär:

7. Vad fungerar bra och mindre bra i Högmässa?
Svara i punktform.
Bra är…

Mindre bra är…

14a. Vad fungerar bra och mindre bra i musikserie A?
Svara i punktform.
Bra i musikserie A är…

Mindre bra i musikserie A är…

Många reagerade mot enkätens utformning:

”Genomgående i enkäten så ställdes frågan om olika delar av handboksförslaget ”fungerar”. Det är för oss en lite märklig frågeställning. Vad betyder det att en gudstjänst fungerar? Betyder det att den över huvud taget var genomförbar? Eller betyder det att syftet med gudstjänsten kunde uppfyllas (vilket var då syftet?)?”

”Tveksam metod att få in remissvar. Man får känslan av att ”detta är ett spel för galleriet”. Fördelen med att så här hårt styra frågor med denna typ av frågeformulär är främst att svaren kan behandlas statistiskt. Nackdelen är just styrningen. Som man frågar får man svar. Ofta ledande frågor. Bättre att de svarande helt i fri text får komma med sina synpunkter.”

”Varför kunde ni inte använda ”dåligt” istället för ”Mindre bra”???”

Man ser också reflektioner redan i svaren över svårigheterna att tolka synpunkterna:

[en fråga i enkäten] Ger kyrkohandboksförslaget utrymme för den gudstjänstfirande församlingens delaktighet?

Har väl mer med hur församlingen tänker i övrigt. Det går säkert att fira den nya handboken utan att det finns någon delaktighet.

Gudstjänsten är performativ, ingen läsakt. Det är en viktig aspekt hur gudstjänsterna håller ihop, att det finns som någon skriver ”en god, inre rytm mellan det som sägs, tal, rit, bön och musik”.

Om begravningsordningen skriver till exempel någon:

”Det bör vara obligatoriskt att avskedstagandet ligger i början. För tätt i slutet av gudstjänsten vad gäller musik, organisten hinner inte registrera om orgeln mellan solo och sista psalmen.”

Dopordningen fick mycket kritik och arbetades snabbt om efter remissomgången:

”Dopbönen är i moll, lite dystert för den typen av gudstjänst. Dessutom bär den på en stor svårighet, var tar man vägens om präst när man sjunger den. Står man kvar och ”brister ut i sång” med dopföljet stående runt dopfunten, går man till altaret och lämnar dopföljet själva, ska dopföljet sätta sig. Hur man än gör så bryter man den nära känsla som finns vid dopfunten. Den nya begravningsbönen är så fin och fungerar utmärkt.”

”Reflektion angående ordningen på momenten. Prästerna tycker att det fanns ett bättre ”flyt” i momenten i i 86an. Vi upplever det till exempel som att det gick smidigare och var mer naturligt att man döpte direkt efter dopfrågan. Det blev naturligt att prästen tog barnet efter att han/hon vänt sig till föräldrarna med dopfrågan. Vid dubbla dop i separat dopgudstjänst vore är det bra om dopfamiljerna kan sitta i början för att sedan gå fram Nu måste de stå framme hela tiden i stort sett. Det kunde vara bra om inledningsorden, bibelläsningen, förkunnelsen och allt sådant kom i början och att föräldrarna sedan går fram under mittenpsalmen och där kommer bönen för barnet, namnfrågan, TB m.m. Saknar formuleringar i dopbönen om att ”Nådens källa” också är kopplat till syndernas förlåtelse. Riktigt tråkig sjungen förbön. Dyster, entonig och speglar inte alls karaktären av fest och glädje som många dop har idag.”

Kritik mot brister i mångfaldstänkande är vanlig, till exempel plats i gudstjänsten för barn och ungdomar:

”En reflektion angående barnperspektivet måste ju vara att det är obefintligt i förslaget. Eftersom de särskilda ordningarna för familjegudstjänst/mässa är borta (vilket är bra) så borde det finnas mer plats för anvisningar hur barn och unga kan vara delaktiga i församlingens gudstjänster. Självklart kan det inte vara för detaljerat eftersom det lokalt måste utformas men på något sätt bör kyrkohandboken ge verktyg för det.”

Språket i handboksförslaget fick mycket kritik för dels stilistiken, dels för det förändrade teologiska innehållet:

”Det är sådär… Känslan är att det är ett torftigt tilltal och att det inklusiva språket förminskar mångfalden. Språket är ofta ordrikt, men lyckas inte sätta fingret på trons kärna. Antingen är det blommigt och svepande eller så förlitar man sig på äldre terminologi, men där man tagit bort en del av det traditionella kristna budskapet (ex den första dopbönen där termen ”nådens källa” tas upp, men precis på slutet och utan förklaring.)”

”Förslaget bör ses över språkligt och rensas från kyrkliga ”inneord” som ”allt”, ”alla”, ”brustenhet” och ”mysterium””

”Att ständigt ersätta ”Herre” och maskulina epitet för Gud, trots att Kristus själv talar om ”min Fader”, är ett avsteg från Kyrkans tradition, får konsekvenser för de kyrkliga handlingarnas giltighet samt är många steg tillbaka för ekumeniken och omöjliggör dessutom framtida ekumenik.”

”Bra är att man behållit mycket av det som är igenkännbart. Det är också bra att man fogat till nya texter. Dock behöver många av de nya texterna omarbetas, de är ofta för platta och ordrika. Brustenhet är ett modeord som kommer tillbaka lite för ofta.”

”Språket i många böner tilltalar Gud i allmänna ordalag utan att koppla med trinitarisk teologi. Detta för bort språkformuleringarna från kopplingen med inkarnationen i Jesus Kristus och den frälsning som alla tre gudomspersonerna verkar och drar oss in i.”

”Rädsla för ord som ”helighet”, ”synd”, ”rening”, rädslan för begreppet Herre. Detta är anmärkningsvärt. Nattvardsbönerna avviker på vissa punkter från Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära genom att bland annat vara vaga i läran om realpresensen.”

Vissa delar i gudstjänstordningarna måste vara med, andra är valbara, så kallade fakultativa. Detta hade man invändningar om:

”Sjukkommunion: Bön om förlåtelse bör EJ vara fakultativt! Dels därför att mässa firas, dels rent pastoralt. Kyrkan har ett ansvar för sin flock. En sjuk människa skall inte gå oskriftad.”

”Mindre bra: Att människan inte ”skapade till man och kvinna” i förbönen. Vilket borde kunna vara ett alternativ. När Gud skapade människan ”till sin avbild” (som man nu markerar) skapade han oss till just man och kvinna, det är ofrånkomligt.”

”Frågan om man vill säga ja i konfirmationsakten är ju borttagen. Den har väckte en del reaktioner här i Gbg stift.”

Ett ledord för den nya handboken var att den skulle ha ett inklusivt språk. Men kritik riktades mot förslaget på just den punkten:

”[en fråga i enkäten] Uttrycker kyrkohandboksförslaget ett inkluderande gudstjänstspråk?
(Ett uppdrag i kyrkohandboksrevisionen har varit att finna ett mer inkluderande gudstjänstspråk. Det handlar om hur Gud omtalas och tilltalas, hur människan synliggörs och omtalas avseende kön, ålder, förmågor och förutsättningar.)

Vi tycker att de exempel på inklusivt språk som kommer till uttryck i handboksförslaget är exkluderande för oss. Bibelns varierande gudsnamn censureras och teologiska grundsatser göms undan i ordrika formuleringar. Vi kan inte svara på frågan eftersom om vi skriver att förslaget innehåller inklusivt språk i ”mycket låg grad” kan det förstås som som vi vill ha ännu mer av det som förslaget redan ger uttryck för. Svarar vi istället ”I mycket hög grad” kan det tolkas som om vi är nöjda med det inklusiva språk som kommer till uttryck i förslaget och det är vi verkligen inte.”

”Även när det gäller makthavare bör förstås språkbruket vara inkluderande, inte vara bön ”för dem” eller liknande: ”Välsigna människor och länder och ge vishet till dem som fått förtroende att leda och fatta beslut” (Förbön 2) ”Hjälp dem som bestämmer mest (i vårt land) att tänka på dem som bestämmer minst.” (Förbön 3) Även bland oss som firar gudstjänst finns personer som har makt!”

”Många gemensamma ”Amen” är helt borta. Beds ofta av prästen själv. Mest olyckligt är det med nattvardsbönerna, då detta Amen räknas som mässans stora Amen Hieronymos (400-talet) omvittnar hur nattvardsbönens avslutande Amen i Rom genljöd likt en åska. I den tidiga kyrkan sågs detta Amen som Mässans höjdpunkt.”

”Det så kallade ”inklusiva språket” är en historia för sig. Mest problematiskt är det när begrepp som ”Fader” och ”Herre”, och ”helig” tas bort. Det är aspekter av Gud som måste få höras. När ”Fadern” i en trinitarisk utsaga reduceras till ”Gud” i samma sammanhang som ”Sonen” och ”Anden”, är det som om de två sistnämnda är skilda från Gud. En tidigkristen bekännelse var att säga att ”Jesus är Herre”. Att ta bort detta är att missta något viktigt. Förslaget innehåller också nyspråk. Begreppet ”att brista mot” förekommer på sina håll.
Detta uttryckssätt finns mig veterligen inte. Man kan ”brista i”, det är riktig svenska. Fula formuleringar. Som sändningsordet nr 1, ”Gud sänder oss att dela bröd och fred (i världen). Låt oss gå från denna gudtjänst, Gud till ära och människor till tjänst”. Mycket ”tjänst” där!”

”Förslaget verkar inte ha påverkats av att vi lever i en global värld och ett land där var åttonde person har utländsk bakgrund. Vad gäller liturgisk musik så finns det gott om material från kyrkor i andra delar av världen som dessutom är väl beprövad, till skillnad från nyskrivna serier. Flera exempel som provats även i svenskkyrkliga församlingar är de melodier som finns i ”Hela världen sjunger” samt melodier från Taize och Iona. I en mångkulturell kontext där flera gudstjänstfirare inte har svenska som förstaspråk är det dessutom önskvärt med bättre pedagogik vad gäller text och musik. Exempelvis mer inslag av upprepning och härmning. Det skulle dessutom underlätta för barn och unga, samt de som kommer nya till gudstjänsten. Man kan notera att det mångkulturella perspektivet knappt finns med i handboksprocessen och att det internationella perspektivet kommit med mycket sent och då i form av ekumeniska överväganden.”

Många kritiserar handboksförslagets teologi:

”Att man nedmonterat själva poängen med dopet som nådemedel. Att handlingen innebär rening från synd. – Att den helige Ande får lite plats. – Att födelsen till ett nytt liv inte kommer fram lika tydligt som det borde.”

”Syndabekännelsen och trosbekännelsen måste ovillkorligen vara kvar i gudstjänsten.”

”Syndabekännelse/förlåtelse bör vara tydligare och obligatoriska eftersom det är en mycket viktig del av vår kristna tro.  De klassiska trosbekännelserna bör vara obligatoriska, eftersom de sammanfattar den tro som Kristi Kyrka under århundraden stått för.”

”Att benämna Kyrie – ”Herre förbarma dig” – med ”Kristusrop”. Avsteg från den världsvida kyrkans samt vår traditions vokabulär. Dessutom helt utan vinst. Kristusrop 6 är på alla sätt omöjligt och uruselt som kyrie. ”Möt mig nu som den jag är” – Kristusrop 6 – är INTE ett kyrie. I så fall skiljs inte på skuld och skam. Att den finns med som kyrie är under all kritik.”

Och musiken, för den ojämna kvaliteten och för den historiska musik som tas bort:

”Förbönssvar 3, påminner om blockflöjtsklassikern ”Köp varm korv”.”

”697:4 (Gloria och Laudamus ur Missa de Angelis) är en så viktig del av den västerländska kyrkans musiksskatt att den bör finnas kvar i kyrkohandboken även om den (för närvarande) inte brukas särskilt ofta.”

”Mindre bra i musikserie A är att det fattas mycket från 1986 års handbok. Introitus, tonus ferialis och annat. Det går fort att glömma musiken när den inte får rymmas i handboken.”

”Mindre bra i musikserie B är att den är konsertant. Till och med bönerna kräver en skicklig solist.

”Musikserie B upplevs som svår. Citat församlingsbo: ”Vanliga tant Olsson i Arvidsjaur tycker det är avanserad”. Den fungerar inte i ett sammanhang med oregelbundet gudstjänstbesök, där det fattas en kontinuitet. – har inte tillfört något nytt i textsammanhang. Texterna är inte alls bearbetade utan tagna rakt av i stort sett från t ex -86. -Textläggningen ej smidig i prefationerna – kan bearbetas mkt mer för att få sången att flyta smidigt – Lovprisningen känns ”off” i sammanhanget – som en filmmusiksnutt på slutet! – i Lovsången 6 är ”verserna” svårsjungna som gemensam församlingssång. Det skulle vara bättre om försångare/liturg/kör sjunger dessa mellanpartier och hela församlingen stämmar in med ”Vi prisar dig,…för dina verk”.

Föreningen Svenska Tonsättare, som organiserar nu levande tonsättare, uppskattade att förslaget använde nyskriven musik av två av deras medlemmar, men ”måste samtidigt ifrågasätta på vilka grunder just denna musik utvalts för handboken, och vilka instruktionerna till tonsättaren varit”. Varför hade inte kyrkan tagit chansen att låta fler kompositörer skriva musik och lämna in, så att det fanns ett större material att välja på?

Musikaliska Akademien skrev ett remissvar där man förkastade förslaget i dess helhet, som ligger ute här. Efter ett upprop bland musikerna upprättades samarbete mellan kyrkan och musikorganisationerna. Detta samarbete har nu musikerna lämnat, med hänvisning till att arbetsmodellen inte fungerar. Läs deras brev om detta till kyrkoledningen här. Jag skriver i dagens Svenska dagblad.

(En tidigare version av detta blogginlägg var ofullständigt – internet hade kapat text utan att jag upptäckte det vid publiceringen.)

Tillägg: Årsbok för svenskt gudstjänstliv nr 89 2014 ägnas helt åt handboksförslaget, från forskarperspektiv. Hela boken går att läsa som PDF här.