Det är mycket som krockar i samhället nu och det innebär någon slags klass 2-varning för felslut. Som det här med flyktingarna i Grytan. Några tycker att flyktingar ska vara tacksamma över vad de får och sluta klaga. Nej nej nej, säger andra emot, det är ni som ska sluta klaga, ni som inte är flyktingar, ni som är vita kan man till och med få höra. Som att vita människor (vad är det ens?) har allt att vara tacksamma över.

Om vi kunde börja med att konstatera att folk klagar av en orsak så vore mycket vunnet. Då kunde vi sedan ägna oss åt att titta närmare på varför de klagar och vad man kan göra något åt det. Att man vill någonting innebär förstås inte att man alltid bör få det.

En orsak att man kräver av andra att de ska vara tacksamma är att man glömt att tacksamhet är något man bara kan kräva av sig själv. Det är man faktiskt bra på i kyrkan, att träna folk i tacksamhet. Och när man är missunnsam är det för att man känner att man själv blivit utan. Alltid är det ju något man inte har. Det hjälper inte att många idag verkligen har blivit utan mycket. Ojämlikheten mellan människor bäddar för att man ska förfalla åt millimeterrättvisa och till slut rent hat mot andra, helst sparka nedåt för det är enklast. Det är ett av våra uppdrag som människor att ta oss i kragen och inte göra så.

I diskussionen om tacksamhet och flyktingars protester skulle jag vilja att kyrkan var mycket närvarande för den har saker att bidra med.

Ingmar Bergman on Fårö among the rauks, 1976. Photo: Leif Engberg.

Ingmar Bergman på Fårö. Foto: Leif Engberg.

Att vilja flytta från mörkret och tystnaden är ju annars något väldigt svenskt. Nästan allas våra förfäder har en gång i tiden gjort det. Och känslan av att bli lurad av myndigheterna och till och med utsatta för maktövergrepp är vi nog många som kan känna igen oss i. Byråkratin och krånglet är nästan övermäktig för en som bott här i hela sitt liv och hur lite man vet när man kommer hit från Syrien kan man nästan inte föreställa sig. Eller, visst vet man saker. Men vad kan man göra åt det annat än att protestera när man känner att nog är nog? Ett urvrål av indignation från en svart åker utanför Östersund känns som ett så friskt tecken inför det nya året att jag nästan känner ett jubel inombords. Good for you! Det är dåligt att de måste fly men bra att de inte accepterar det. Fy fan vad jag också hatar isen, överheten, motståndet. Om jag ibland känner mig färdig att sätta mig i rodelbackarna och gråtskrika som en treåring, hur trött ska man inte vara på skiten när man rest över halva jorden till världens ände och väl framme känner sig besviken på vad man fick? Jag förstår inte att inte fler flyktingar ockuperar bussar. Jag förstår inte att inte tiggarna utanför affären rånar oss istället för att be om våra pengar, att skolbarn räcker upp handen och väntar på sin tur, att människor ställer klockan på 06.00 och ger sig ut i natten och kollektivtrafiken. Jag förstår inte att folk orkar överhuvudtaget. Människor är storartade. De stretar på och det har de här människorna i Grytan också gjort och nyårsafton 2014 gick gränsen för vad de orkade med.

Troligen kommer det att komma någonting gott ur detta, för det är nämligen så framsteg fungerar.

Eftersom allting här i världen hör ihop rapporterade radions Studio Ett idag både om dessa flyktingars protester och om en liten svensk tant med lägenhet och trygghet i Stockholm. Anna-Greta är 95 år och egentligen ganska kry, för kry för att få bo på äldreboende, men hon berättade att hon var deprimerad sedan flera år bara för att hon är så ensam. Det var hjärtskärande att höra henne tala om sina dagar, alltid samma, alltid långsamma.

I studion efter reportaget pratade en forskare i äldrefrågor med en politiker. ”Borde man sluta klaga?”, frågar programledaren. Anna-Greta hade själv öppnat för den frågan; hon sa att hon ju vet att det finns unga människor idag som saknar jobb och att det är många som har det värre än hon. ”Nej”, svarade professorn på programledarens fråga och tryckte på orden, ”det ska man absolut inte göra. Att klaga hör till samhällskontraktet”.

Sanningen är att klagandet är någonting bra. Var skulle vi vara utan klagandet? Det är kritiken som fört orättvisorna på tal och som gjort samhället bättre.

Det är – just därför – aldrig uppskattat att klaga. Den som klagar kommer makten att försöka avleda med löften och hot, lock och pock och the silent treatment: de kommer att försöka köpa kritikern och låta som att de tagit till sig kritiken och det kommer att vara ett skådespel. Ett exempel från Evangeliums centrala bevakningsområde är den nya kyrkohandboken, där i två års tid kyrkan givits tusen goda förslag om hur handboken ska bli bättre. Det finns ett stort remissarbete från året som varit med massor av alldeles ljuvlig kritik som en dag kommer att vara en guldgruva för forskarna. Allt detta till faktiskt ingen nytta. Inte förrän kritiken nådde de stora medierna lyssnade kyrkan och tvingades att backa om förslaget istället för att sminka över problemen med korrigeringar som ingen gick på.

Kritikerna av handboksförslaget insåg att de körts till Grytan och fick så att säga lov att ockupera bussen.

Ännu ett felslut man kan göra nu är att säga att det inte går att jämföra desperata flyktingar, ensamma tanter och kyrkfolk som ser sin handbok förstöras. Men att säga så är att göra andra människor till en annan sort än vår. Det är ju i jämförelsen och liknelsen som vi kan se oss själva. Och i friktionen mellan att klaga och vara tacksam finns potentialen till att göra allting bättre. Allting kan bli bättre. För att tro på det behöver man först se i vitögat vad som är dåligt. Sedan gå samman och ändra på det. Det kan vi göra, det bör vi göra och en nyårshälsning från människans urdjup genom flyktingarna på bussen är väl att vi aldrig kommer att sluta göra det.