Trots alla sina kommunikatörer verkar Svenska kyrkan ofta sällsynt dålig på att kommunicera. När det blir fnurror på tråden går saker ibland direkt till kyrkans domstol där de utreds i A4-form. På sajten Kyrklig dokumentation lägger prästen Yngve Kalin upp domkapitelsprotokoll och andra texter som skildrar samtiden ur ett oppositionellt perspektiv – i klartext en slags vitbok över Svenska kyrkans pågående förfall.
Det är förstås ett sätt att få ut sin sida av saken i ett läge då man upplever att inget annat sätt finns kvar än att samla källorna för eftervärlden.
Senaste filerna är upplagda idag och handlar om prästen Olle Fogelqvists avkragning. Fogelqvist förlorade rätten att utöva sitt ämbete efter en (1) predikan på ett ålderdomshem, som spelades in och nådde biskopen i Göteborg. Man anar en hund begraven här. Alla fakta är definitivt inte ute i saken, men vi kan se att högkyrklighetens slipade knivar svarar med juridisk och teologisk skärpa.
Frågan är om det räcker. Frågan är om det egentligen är vad som behövs.
Ni som tränas i själavård, som talar om försoningens nödvändighet och om det goda samtalet – ni behöver inte bli ense, men kunde ni inte hitta ett annat sätt att tala med varandra på än genom domkapitel?
Någon har sagt att "vi" i Svenska kyrkan faktiskt är dåliga på att samtala på plats. Och att det är något gammalt. Beror det på att vi tänker (mötes)platserna som så bestämda av dem som äger dem - att ändå ägarna bestämmer slutsatserna - att svaren ges av att det i huvudsak är majoriteten Svenska kyrkan som äger miljöerna? Söker Evangelium en nisch som inte finns?
Den högkyrklighet som varit en ropandes röst i öknen är faktiskt uträknad. Nu pågår en upprensning. De antydningar som tidigare funnits (också från ÄB) till någon form av respekterat livsrum för sådana som senare t.ex. undertecknat Kalinlistan, med de senaste dreven så är det nästintill hånfullt att efterfråga samtal. Oh det är fel att blanda ihop genren Olle Fogelqvists svar till domkapitlet med Dag Sandahls. Tycker jag. Nya ÄB försöker framställa sig som en samtalare men med Anglikanska kyrkans tänkta respekt så är allt annat än någon form av flygande biskopar för Svenska kyrkan, erkända av kyrkostyrelsen, bara ännu mer luft. Den som drömmer om någon trevlig biskop Bertil tid kommer att bli besviken. RIP
Predikan hölls väl inte på ålderdomshemmet utan i huvudsak inspelad för dem, därför hamnade domkapitlet där i sin avlyssning. Kanske var det inte minst för dem på ålderdomshemmet som Olle predikade? Fast det var någon annan medarbetare som (ev med rätta) retade upp sig osv osv. Jag tycker att både domkapitel och Olles försvarare kunde läst predikan bättre. Även om man satt på ålderdomshemmet så var inte hela gudstjänsten vad som sades i predikan (det är ett passerat stadium av liturgisk och hermeneutisk reflektion). Folk har i alla tider och kommer också framgent att väga upp vad man menar vara dåliga predikningar med andra delar av gudstjänster. Ibland kan välsignelsen vara fint nog, eller någon del av musiken. Får de medverkande underkänt i alla delar - då ska man nog fundera på någon annan syssla.
Om Olle Fogelqvist inte skulle avkragas så vore det en klart ny och oväntad signal. Det är väl inte sajten Kyrklig dokumentation som förklarat honom avsatt utan Anders Brogrens hemsida som samlar material om hans avsättning?
För att svara på frågan: Ja, Evangelium söker en nisch som inte finns. Den borde finnas.
Det är lite svårt att förstå vad du menar. Om du säger att det inte är högkyrklighetens fel att det inte samtalas före avkragning, så får du nog läsa min text igen och se var du hittar att jag säger vems ansvar det är att inbjuda till det.
Mitt första stycke frågar varför det förefaller vara svårt att hitta vettiga nivåer. Det har samtalats, med väl utvalda samtalspartners. Men ÄB Hammar som initierade lät det stanna med samtalen. Bloggardag kan formulera inlägg som gör skillnad. Jag tror kyrkopolitikstänket är ett av de stora problemen (1). Gruppmötenas "samtal" blir de viktigaste - hur ska man annars veta vad man ska säga och rösta?
Nu förefaller det inte handla om några samtal. Snarast förefaller Olle Fogelqvist svarat för vänligt på orimliga frågor. Domkapitlet hade ju försökt samtala men frågeställningarna verkade mer skruvade än blogginlägg.
Tanken om att ett sådant domkapitel skulle ha en kompetens att möta kyrkfolk i faktiska församlingar förefaller långsökt. Man var bra på att få iväg ett ganska intetsägande Pressmeddelande.
Jag uppfattade ditt sista stycke som att du vände dig till alla inblandade. Jag tror att det finns flera riktiga samtal men de får liksom inte synas och framför allt verkar ändå ingen/inga vilja se något egentligt livsrum för den högkyrklige där frågan om kyrkans ämbete är viktig. Jag tror att ÄB Antje Jackelen skulle kunna göra skillnad liksom somliga av hennes företrädare försökt göra.
Om där inte finns något livsrum att hämta sig i då kan det heller inte bli något samtal (2).
Jag uppfattar Evangelium som en försiktig/viktig antydan men E:s ärende är väl i första hand att verka i den också närmast obefintliga eftertanken mellan kyrka och samtid? Tyvärr tror jag att kraven på den rätta värdegrunden också t.o.m. tystar unga människor (3).
Sigtunastiftelsen och Katarinastiftelsen var tidigare försök. Samtidsförutsättningarna verkar vara gynnsammare än på länge men hur mycket har vi grepp om och begrepp för vår egen innersida? Den andliga utarmningen har i praktiken knäckt många församlingar, därav sammanslagandet. Det görs gripande försök med ingång inte minst omkring Allhelgonatid. Men att kyrkan/församlingarna i så hög utsträckning själva missar att fira Alla Helgons dag säger att vi knappt har någon egen innergård längre (4). Vårt pastorat hade en högmässa på Alla Helgons dag och nio Minnesgudstjänster.
Alltså Jonas, vad står siffrorna inom parentes för? :D
Jag tänker att om man har fått ett ansvar att leda en organisation - det har biskopen och domkapitlets ledamöter - så faller det under det ansvaret att hitta fungerande former för kommunikation. Det går ganska enkelt att se vem och vilka det är jag menar i mitt blogginlägg har ansvaret för det.
Nog för att högkyrkligheten har orsak att slicka sina sår, men det är ett problem att så många stannar där, i sörjandet som blir till gnäll över saker som kunde ha varit. Bloggardag har det problemet också. Dag Sandahl har en oöverträffad kapacitet och analysförmåga och den använder han till att dekonstruera - Dagens Seglora?! Kritiken måste arbeta på ett klokare sätt sätt än så, menar jag och Evangelium. Det finns konstruktiva vägar framåt men då gäller det att ta dem, och det är Evangelium nästan ensamt om. Folk - på alla sidor - är för kära i sina egna positioner.