Kritik som träffar målet möts oftare med tystnad än med fördömelse. Det gäller för normala förhållanden. Om jag inte träffar målet med min kritik så är jag mindre farlig och kan hållas upp som ett exempel på hur illvillig och dålig kritiken är. I en kapitalism där överlevnad bygger på att man lyckas att få pengar för det man gör är maktens tystnad mot sina kritiker ett vapen, det ska man komma ihåg – jag förminskar inte morden i Paris, men jag säger att ett effektivare sätt att hedra de döda satirikernas minne än att ta avstånd från terrorhandlingar är att stärka de levande satirikernas och kritikernas villkor.
Så skrev jag på den här bloggen igår. Tidningarna idag är fulla med texter på ungefär samma linje: yttrandefriheten har vi just för att människor ska ha rätt att häckla makten, och den rätten har inte alltid funnits. ”I själva verket är brist på humor ett kännetecken för all fundamentalism. Distinktionen förtjänar att göras återigen: en människa kan bli kränkt och sårad. En religion kan aldrig bli det”, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman om morden i Paris.
Jag tänkte på Dag Sandahl, Svenska kyrkans största kritiker och satiriker sett till antalet läsare i sina böcker och på sin blogg. Han ligger i öppen opposition till sin kyrkas ledning och har i många år hanterats för det. Mest har de försökt tiga ihjäl honom. Det är ju den vanliga taktiken. Sedan har de omplacerat honom och stoppat honom i karriären; det finns antagligen olika orsaker till det, men det är uppenbart att heter man Dag Sandahl kommer man ingen vart och att det beror åtminstone delvis på hans kritiska hållning. Nu är han pensionär och skriver ungefär hundra blogginlägg om dagen.
Där kritiserade Dag Sandahl den då blivande och nu varande ärkebiskopen på tyska. DDR/nazi-associationer lite fint sådär, en ömsom halsbrytande ömsom plump satir. Men absolut satir. För detta fick han bassning av domkapitlet.
Han drar själv kopplingen i dag:
Så har jag av Växjö domkapitel fått en skriftlig erinran. En ny anmälan kan skärpa straffet för ni minnes Överklagandenämndens ord om prästers begränsade yttrandefrihet. Minns de orden när ni funderar över yttrandefrihetsfrågorna kring och attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Minns orden när det plötsligt ska demonstreras för yttrandefrihet.
(Bloggardag, 8/1 2015)
Det är faktiskt exakt samma sak. Charlie Hebdo var nog inte alltid så kul att man skrattade och jag tycker inte att Dag Sandahl alltid är så rolig (även om jag tycker ofta att han är det). Men det är en prövning av makten om de klarar av att låta sina kritiker hållas och Svenska kyrkan har ingenting att skryta med i det avseendet. Man kan lugnt tala om ett kyrkligt kulturarv här, hur mycket de än håller fram sin demokrati. Om makten inte kan ta plumpa skämt så är det en svag demokrati.
Innan Evangelium, som är en fördjupande kulturtidskrift i svenskkyrkliga frågor och som vi startade för att någon sådan lyste med sin frånvaro, gjorde jag och två andra personer varav en präst anställd i församling en bloggportal för några av de mest intressanta kyrkbloggarna, däribland Dag Sandahls blogg. Poängen var att visa fler den debatt som faktiskt pågår i dagens kyrka och att göra det lättare för framförallt medier att hitta till den. Vi har flera gånger inifrån kyrkan fått påstötningar om att ta bort hans blogg från portalen.
Jag har tyckt det varit jobbigt ibland, kanske inte så mycket för Dag Sandahl ändå som för alla pk-hatande twittertroll som missförstår kyrkokritiken och tar Sandahls och andras blogginlägg som tillhyggen mot Svenska kyrkan som de uppfattar som i princip genomislamifierad. Men jag har inte backat från Dagens kyrka som portalen heter och idag är jag stolt över det. Yttrandefrihet är inte bara ett vackert ord. Menar man allvar med det och med demokratin så måste man tänka lite längre nästa gång man förfasar sig över att någon ritat en Hitlermustasch på ärkebiskopens porträtt.
En lisa att läsa! Heder och respekt!
Du är en klok, självständig och välformulerad bloggare, Sofia – en av de alltid läsvärda! Keep up the good work!
Tack Bengt! Det jag kan sakna är att makthavarna så sällan ger sig in i debatten. När det offentliga samtalet är så haltande som det är i kyrkan kan man nog få uppfattningen att den som försvarar individers rätt att tycka som de gör, står för samma åsikter. I en friskare diskussion skulle det synas mer att mina ståndpunkter verkligen är självständiga. Det är ett problem som maktens tystnad är skyldig till att skapa.
Sofia! Kanon. Som vanligt. Fortsätt att vara modig. Låt Dig inte tystas.
Tack för uppmuntran! Apropå att inte låta sig tystas handlar det ju i en kapitalism ofta om pengar. Satirtidningen Charlie Hebdo kämpade liksom Evangelium med en dålig ekonomi. Hjälp oss att få prenumeranter!
Bara det faktum att någon i maktposition försökt påverka vilka bloggar som exponeras i en portal är rätt skrämmande ur ett yttrandefrihetsperspektiv.
Man borde ge dem svaret att det varje år görs en genomgång av antalet träffar och kommentarer inom respektive bloggkategori och att det är de bloggarna med störst trafik som i något avseende kan kallas svenskkyrkliga som får exponeringen.
Annars kan man ju alltid be om att få rejält betalt för att plocka bort en blogg från portalen och sedan skriva ett intressant reportage om saken ;)
Inte toppskiktet, men personer som är anställda i kyrkan som inte är mina vänner har hört av sig och tyckt att vi ska ta bort den. Toppskiktet låtsas om som att den inte finns. :)
En hedervärd Charlie Hedbo reflektion. Den borde in i någon tidning... Den får du poäng på. Du verkar vara på rätt väg. Men priset är faktiskt högt och ska det leda vidare vet du inte om du kört rätt. Men vad mer kan vi göra?
Heter du Sofia eller Lilly eller Jönsson? Ett förnamn och ett efternamn på svenska det klarar jag men tre - vad blir det? Klarsynt att inte vara vare sig enkelspårig eller tvåspårig utan trespårig. Rätta mig om jag har fel?!