Kritik som träffar målet möts oftare med tystnad än med fördömelse. Det gäller för normala förhållanden. Om jag inte träffar målet med min kritik så är jag mindre farlig och kan hållas upp som ett exempel på hur illvillig och dålig kritiken är. I en kapitalism där överlevnad bygger på att man lyckas att få pengar för det man gör är maktens tystnad mot sina kritiker ett vapen, det ska man komma ihåg – jag förminskar inte morden i Paris, men jag säger att ett effektivare sätt att hedra de döda satirikernas minne än att ta avstånd från terrorhandlingar är att stärka de levande satirikernas och kritikernas villkor.

 

Så skrev jag på den här bloggen igår. Tidningarna idag är fulla med texter på ungefär samma linje: yttrandefriheten har vi just för att människor ska ha rätt att häckla makten, och den rätten har inte alltid funnits. ”I själva verket är brist på humor ett kännetecken för all fundamentalism. Distinktionen förtjänar att göras återigen: en människa kan bli kränkt och sårad. En religion kan aldrig bli det”, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman om morden i Paris.

Jag tänkte på Dag Sandahl, Svenska kyrkans största kritiker och satiriker sett till antalet läsare i sina böcker och på sin blogg. Han ligger i öppen opposition till sin kyrkas ledning och har i många år hanterats för det. Mest har de försökt tiga ihjäl honom. Det är ju den vanliga taktiken. Sedan har de omplacerat honom och stoppat honom i karriären; det finns antagligen olika orsaker till det, men det är uppenbart att heter man Dag Sandahl kommer man ingen vart och att det beror åtminstone delvis på hans kritiska hållning. Nu är han pensionär och skriver ungefär hundra blogginlägg om dagen.

Där kritiserade Dag Sandahl den då blivande och nu varande ärkebiskopen på tyska. DDR/nazi-associationer lite fint sådär, en ömsom halsbrytande ömsom plump satir. Men absolut satir. För detta fick han bassning av domkapitlet.

Han drar själv kopplingen i dag:

Så har jag av Växjö domkapitel fått en skriftlig erinran. En ny anmälan kan skärpa straffet för ni minnes Överklagandenämndens ord om prästers begränsade yttrandefrihet. Minns de orden när ni funderar över yttrandefrihetsfrågorna kring och attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Minns orden när det plötsligt ska demonstreras för yttrandefrihet.

(Bloggardag, 8/1 2015)

Det är faktiskt exakt samma sak. Charlie Hebdo var nog inte alltid så kul att man skrattade och jag tycker inte att Dag Sandahl alltid är så rolig (även om jag tycker ofta att han är det). Men det är en prövning av makten om de klarar av att låta sina kritiker hållas och Svenska kyrkan har ingenting att skryta med i det avseendet. Man kan lugnt tala om ett kyrkligt kulturarv här, hur mycket de än håller fram sin demokrati. Om makten inte kan ta plumpa skämt så är det en svag demokrati.

Innan Evangelium, som är en fördjupande kulturtidskrift i svenskkyrkliga frågor och som vi startade för att någon sådan lyste med sin frånvaro, gjorde jag och två andra personer varav en präst anställd i församling en bloggportal för några av de mest intressanta kyrkbloggarna, däribland Dag Sandahls blogg. Poängen var att visa fler den debatt som faktiskt pågår i dagens kyrka och att göra det lättare för framförallt medier att hitta till den. Vi har flera gånger inifrån kyrkan fått påstötningar om att ta bort hans blogg från portalen.

Jag har tyckt det varit jobbigt ibland, kanske inte så mycket för Dag Sandahl ändå som för alla pk-hatande twittertroll som missförstår kyrkokritiken och tar Sandahls och andras blogginlägg som tillhyggen mot Svenska kyrkan som de uppfattar som i princip genomislamifierad. Men jag har inte backat från Dagens kyrka som portalen heter och idag är jag stolt över det. Yttrandefrihet är inte bara ett vackert ord. Menar man allvar med det och med demokratin så måste man tänka lite längre nästa gång man förfasar sig över att någon ritat en Hitlermustasch på ärkebiskopens porträtt.