Jag säger som Stina Oscarson i dagens DN att egentligen har jag inte tid med det här. Om några dagar kommer ett nytt nummer av Evangelium ut (tema BLODET – tisdag nästa vecka, det vill ni inte missa) och det är sol och fågelsång och jag har en massa jobb i högen. Det får inte plats något mer. ”Egentligen vill jag bara läsa poesi och titta på snödroppar, men i stället läser jag utredningar, lagförslag, propositioner, debatterar, skriver artiklar, signerar upprop och tänker på civil olydnad”.

Så jag fattar mig helt kort bara: hur svårt kan det vara att få till en kyrkohandbok som duger?

Kyrkans Tidning berättar idag att kritiken är fortsatt hård från kyrkomusikorganisationerna. Det är alltså Kyrkomusikernas Riksförbund, körerna, kompositörerna, musikaliska akademien, musikvetenskapen, ja hela musiklivet gick som bekant ut i ett exceptionellt upprop för ett bättre kyrkohandboksförslag i september förra året.

Innan dess hade kritiken varit stor, långvarig och av mycket högt kvalitativt värde. Det har alltså funnits både tid och konstruktiv hjälp att få från dem som kan de här frågorna – om man hade velat det. Nu finns det inte tid längre inom liggande tidsplan. Ändå tycks kyrkokansliet finna tid att pajasa runt och ordna seminarier med högsjungning och låtsasdemokrati, som om de här yrkesmänniskorna med massor av års musikutbildning skulle gå på det. Det är ju de som undervisar på musikutbildningarna!

Mattias Wager är domkyrkoorganist och representerade Musikaliska akademien. Han hade förväntat sig ett samtal om principer för arbetet och att man skulle lägga fast hur det ska bedrivas framöver. Men i stället redovisades och provsjöngs det på detaljnivå.

Det är genant. Snälla, sluta.

Beror det på prestige att man inte kan släppa de upplagda arbetsformerna? Beror det på inkompetens och att man inte ser själv vari man brister? Beror det på personstrider som vi inte får se offentligt? Beror det på pengar eller nånslags sociala allianser som det mesta i kyrkan tycks styras av åtminstone delvis?

I det fallet att någon däruppe lyssnar på mig så tänker jag att det inte är så svårt. Såhär gör man: man vänder uppochner på arbetsordningen som varit, för den fungerar inte. Istället för att handläggare med generell kompetens filtrerar kunskaper och synpunkter från experter (och därbland räknar jag alla goda remissvar från församlingar och stift som kom in för ett år sedan; jag har läst dem och det finns ett mycket fint kvalitetsarbete där) så ska handläggarnas uppgift endast vara att samordna möten för en kommitté med sakkunniga. Sekreterare vid sådana möten måste också vara sakkunnig. Såna som jag bjuds in att följa och granska och bråka om kommitténs arbete, ty det är min uppgift, och jag är ju ändå musikkritiker och fil mag musikvet gubevars och förstår mig på kyrkan så även om det känns jobbigt att lyssna på mig så är det en god medicin.

Det är viktigt att kommittén inte jobbar bakom stängda dörrar utan att arbetet går att följa med erforderlig transparens. Annars riskerar man en ny kritik när nästa handboksförslag blir klart.

För att det måste bli ett nytt handboksarbete är ju klart sedan länge, även om några på kyrkokansliet i Uppsala inte förstått det än.