Det brukar vara dem som talar om politiskt korrekta medier som anklagar andra för att inte våga säga sanningen. Men när fem präster i Stockholms domkyrka (Dagens Nyheter 19/8) baxar sin kyrkosyn ett steg närmre religionssynkretismen vilar argumentet på att alla som inte tycker som dem bara är rädda. ”Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud”, frågar prästerna. Den kristna syster eller broder som inte håller med om att treenigheten kan förhandlas bort så enkelt målas in i ett fobiskt hörn. Våga vägra hata eller legitimera krig – där ställs positionerna.

Om man inte vill att debattlinjen ska gå där, så ska man inte skapa utrymme för martyrium i ett inträngt hörn. Då ska man inte göra alla åsikter utom sin egen till olika nyanser av brunt. Till kyrkan kommer människor av många olika anledningar. Rädsla för muslimer är mycket sällan orsaken. Det vet prästerna i Storkyrkan. De älskar att jämföra sig med stora kyrkoledare som Nathan Söderblom och bröderna i Taizé, men tonen i deras förkunnelse är en helt annan. Om dessa präster vill ta en diskussion om religionens gränser så bör de åtminstone göra det med en intellektuell hederlighet som hedrar deras idoler.

Storkyrkoprästerna undrar försåtligt om vi är beredda att öppna våra församlingshem för muslimer som saknar egen bönelokal ”om vi i Svenska kyrkan anser att andlighet och gudstjänstliv är viktiga för människor”. De pläderar för ”samtal med just dem som kyrkan tidigare inte talat med” utan att ha förstått att präster ofta är de som minst möter människor av andra religioner och att präster faktiskt inte utgör hela kyrkan. Vi svenskar möts på jobbet, i skolorna, i föreningslivet. Vi behöver inte konstruerade gudstjänster för att religionsdialog ska uppstå. Däremot är samfunden välkomna att delta där vi är, vilket är en helt annan sak. Religionsdialog – alltså inte ekumenik, vilket var vad Nathan Söderblom höll på med – är inte bara någonting nödvändigt och gott, det är något som sker vare sig vi vill det eller inte. Därför måste vi kunna tala om det på ett konstruktivt vis.

Skärp den teologiska argumentationen och utgå från att fler personer än ni kan ha tänkt och erfarit saker av värde. ”Varje gång en religiös ledare gör anspråk på att förmedla absoluta sanningar och påstår att religionen eller Gud kräver blind lydnad, då blir religionen ond”, skriver prästerna. Just det.