För mycket sötma och för lite salt

sofia lilly jönsson
Ska jag börja?

judith fagrell
Ja börja du, jag måste tänka lite. Ämnet? Ledarskap? Idrottsgala? Jag tänker på vad jag söker och vill ha av ärkebiskopen. Saltet igen. Som gör att jag orkar/vågar vara salt. Ok, det ligger ju inte bara på henne, men en del!

I vilka sammanhang kan man synas? Vad skadar mer än det hjälper? Vilka skadar det?

s
Jag tänker helst om det går att klippa ihop den här konversationen sen.

j
Yes.

s
Antje. Är hon din ledare?

Frågar för jag läste hennes tal från Idrottsgalan, ”I vårt land har vi för många chefer men för få ledare.”

I vårt land har vi för många chefer men för få ledare. Jag tror att det ligger något i det. De bästa ledarna får oss att växa över förväntan. De tar fram det bästa hos varje individ på ett sätt som gagnar hela laget, så att den enes seger blir en vinst för alla.

(talet finns att läsa på Svenska kyrkans webb)

j
Nej hon är inte min ledare. Jag menar i andlig mening. Jag har tänkt på att det uttrycket ofta används om biskopar: andliga ledare. Jag tror att de ganska sällan är det. Människor väljer sina andliga ledare, och då sker det inte genom utvalda elektorer. Däremot kan biskopar likaväl som vi andra vara tecken, och det vill jag att en äb ska vara. Genom sitt sätt att leva, genom vad hen väljer att uppmärksamma, sätta fingret på.

s
Jag tänker på det där man säger i politiken, att de första hundra dagarna är avgörande för en ny ledare – i vårt land en statsminister, en president i USA – kommer att uppfattas i fortsättningen. Hur har Antjes hundra första dagar varit? Nu är det lite längre än hundra dagar med ett sommarlov emellan, lite mer än ett halvår.

j
Alltså, medialt så var hon ju älskad och upphaussad redan innan hon tillträdde. Hon har fått mycket media och för andra saker än tidigare. Nu BETYDER det något att Antje är på idrottsgalan, att hon är i Almedalen eller skriver debattartiklar. Jag menar att en kristen (särskilt en biskop) ska vara vaksam inför vem som hyllar henne. Det gäller ju alla i viss mån, men särskilt en person som ärkebiskopen med den makt som traditionen ger.

Allt handlar om makt. Hela tiden.

s
Det är den första saken. Biskopen ska vara vaksam när hon blir älskad av världen. Om en biskop blir hatad av världen måste man ju undra över orsakerna till det också förstås, men att som Antje under sin första tid användas i en pr-byrås reklamkampanj, alltså det finns ju alltid en agenda bakom. Men det känns som att alla reagerar tvärtom, som att det är fantastiska framgångar som bär fram henne. Det finns ett helt hov i sociala medier som inte nog kan berätta hur fantastiska tal hon håller. Det är korrumperande att bli sådär haussad och det finns ingen omsorg i det.

Jag tänker också på medierna, deras uppgift i det här. Tredje statsmakten. DN:s kulturchef Björn Wiman kallade Antje för sin nya idol efter att hon varit med i Sommar i P1. Förutom att det är ett anmärkningsvärt avsteg från tidningens kyrkokritiska linje så undrar jag om en nyhetschef skulle säga så om en ny partiledare? Kyrkan är en spelare på kulturmarknaden, landets största och äldsta kulturinstitution, och det första DN ska tänka när det kommer en ny ärkebiskop är game on, henne ska vi hålla ögonen på. Inte falla i farstun för saker som man kan höra i vilken kyrka som helst om man går dit och lyssnar.

Så jag är besviken på medierna också.

j
Jag tycker att det är ett väldigt oreflekterat kramande. Varför då? För att hon är kvinna? Hur oväntat var det att Wejryd skulle efterträdas av en kvinna? Ingen högoddsare, direkt.

Biskopsämbetet är i kris. Eller jag vet inte, men kyrkan är i kris. Kristenheten är i kris när människor fryser ihjäl och äb delar ut priser. (Det här kommer jag få höra).

s
Och får priser. Hetast i Almedalen. De delar ut priser till sig själva också, KG Hammar fick ju nåt som heter Silverkeruben.

Jag kommer att tänka på filmen ”Annie Hall” där Woody Allen spelar den neurotiske New York-komikern Alvy Singer som måste dela ut ett pris på en gala i Los Angeles, en stad som han hatar hjärtligt: ”These people do nothing but give out awards! Greatest fascist dictator – Adolf Hitler!”.

j
Det är inte Antjes fel såklart, men hon är en del av ett system och borde se det. Hon är ju intelligent! Jag fattar det inte. Tjusar makten så?

s
Man blir smickrad när man får en utmärkelse och det känns ju konstigt att säga nej. Men till och med Obama blev ju besvärad av att få Nobels fredspris precis efter att han hade tillträtt. Det var inte bra för hans politiska läge att bli så haussad.

j
Silverkeruben. BAH! menar du att KG tog emot den?

s
Ja jag tror det var Teologifestivalen i Uppsala, ledd av hans egen syster, som delade ut den. Han blev Årets förnyare i Svenska kyrkan av Visby domkyrko och Kyrkans Tidning också för några år sen :))

j
En biskops ordbok: NEJ.

s
Men allvarligt talat, de behöver en slav på triumfvagnen. Det var detta jag skrev om på Brännpunkt i somras efter Almedalspriset. Dels var jag arg på medierna som tagit in en pr-spinn helt okritiskt som om det var en riktig nyhet, dels var jag oroad för att jag tyckte att reaktionerna på prästen Patrik Petterssons kritik mot priset inte alls var vad jag förväntade mig från Antje. Eller hon sa ju inget alls, men lät sitt hov tala och slå honom på fingrarna för att han ställde frågor.

Som ärkebiskop kommer du att behöva kritikerna, skrev jag. Men jag fick inget svar och sedan dess har det bara fortsatt i samma spår.

j
Precis. Det värsta är att jag vet att hon vet det. Någonstans. Hon är forskare, välutbildad, intellektuell. Betyder det att makten kittlar så? Att vi inte kan se klart om någon viftar med ett pris? I så fall gäller det ju också mig själv. Så lättköpt är kyrkan. Så lättköpt är jag.

s
Pratade med en präst i helgen som hade röstat på Antje i ärkebiskopsvalet, vi talade om hennes (Antjes) avhandling som handlar om tid, eskatologi, synen på tid i bibeln. Jätteintressant, jag använde den för mina egna akademiska uppsatser en gång i tiden. Prästen blev alldeles upprymd: ”Det var just sånt vi hade hoppats att hon skulle tala om!”. Det spelade ingen roll om det var en kvinna eller man utan att just den här biskopens meriter innehöll löften om ett annat teologiskt samtal.

j
Ikväll har vi i församlingen läst Joh 4, om kvinnan vid Sykars brunn. Vi frågade oss vilket som är vårt Samaria, alltså det som hotar och är annorlunda. Hur skulle det bli om vi tvingades gå genom Samarien, som Jesus? Alltså möta det som skrämmer?

s
Antje kanske tycker att det skrämmer. Jag såg att hon twittrade till Expressens Niklas Svensson som räknade upp alla hatiska tillmälen han fått efter en SD-granskning att ”vi kan ju bilda klubb”. Där vill jag säga till henne att det är just när hon börjar diskutera med sina kritiker som hon kan sortera ut den kritiken som menar väl och den som bara slår vilt omkring sig. Som det är nu upplever jag att det finns en stab runt henne som skyddar henne, som är väldigt rädda för att låta henne ingå i alla ”farliga” sammanhang. Också debatter som uppstår, för det gör de, det är deras natur.

j
Att lyssna på kritikerna skulle ju kunna vara som att gå genom Samarien. Gå genom det som upplevs som fiendeland, och där möta någon som ställer vassa frågor men som egentligen bara längtar efter att få höra till.

s
Förra våren när hon bara blivit vald men inte tillträtt i Uppsala än samlades det ju till upprop mot näthatet mot Antje. Och den listan såg jag mest som när folk attar henne på Twitter, dvs ser till att fjäska så att hon ser det, för på den där listan skilde man inte på hat och relevanta frågor om hennes teologi och akademiska meriter. All kritik var näthat för dem. Nu kommer jag få skit för att jag kallar det fjäsk men någon måste säga det.

Det har blivit för mycket sötma och för lite salt. Det ser ut som att man är rädd för saltet, för att vara salt i världen. Men jag tror att det är en felbedömning.

j
Vi måste gå under jorden. Jag menar kyrkan. Ner i skiten bara. Under jord. Salta på. Men vad gör vi om saltet mist sin kraft? Vad ska göra det salt igen?

s
Det finns några saker som vissa som läser det här kommer att invända emot, jag tänkte vi kan bemöta det redan nu.

Det kommer att sägas att biskop Antje är en övertygad troende och att hon jobbar hårt. Det säger vi väl inte emot? Men det försvaret kommer alltid så fort särskilt makthavare kritiseras i kyrkan, att de minsann har en övertygad tro. Det känns närmast privat och det är inte det saken gäller. Att biskoparna fyller sina dagar med arbete är jag övertygad om. Jag tror bland annat att de har väldigt, väldigt många möten.

Vi kommer att få läsa att vi är bittra. Jag vet inte om det går att bemöta en sådan anklagelse? Bitterhet är besvikelse som man har gett upp hoppet om, tror jag. Vi har väl knappast gett upp hoppet om vi lägger ner en massa tid på kyrkan men jag mer än du, i så fall. Jag tror benhårt på en kyrka i betydelsen evangelium men jag tror inte på den här organisationen, jag tror att det finns en stor död gren på vinträdet här som måste skäras loss och kastas på elden. Å andra sidan tror jag inte att det behöver vara så dramatiskt som det låter. Det är inte människor som ska kastas på elden. Det gör mycket mer ont att sitta kvar i Getsemane än att ta sitt kors, ge upp och ta emot vad som kommer efter, också för den här gamla myndigheten som de envetet fortsätter att bygga på.

Det är nog en av sakerna som stör mig med ärkebiskopens mediemedverkan sedan hon tillträdde. Strategin verkar vara att delta i offentligheten som en representant för Kyrkan. Det är myndighetsstuk på det, som Svenska flaggans dag ungefär med kungen, öb och äb i allians för nationen. Jag vill inte ha en representant för Kyrkan, jag vill ha kyrkoledare som gör kungen och öb nervösa.

Och ärkebiskopsämbetet kan inte ha en sådär myndig ton, särskilt inte med det myndighetsarv som SvK har. Som att de skickar ut ett ”tillrättaläggande” som svar på Annika Borgs artikel i Svenskan i helgen: inte ett svar, ett tillrättaläggande hette det.

All den här kritiken de får, kyrkans ledarskap, är uppmaningar att ge sig in i samtal. Sådana samtal håller man i hög grad på kultursidorna. Det är så det funkar. Men det blir aldrig något samtal om man inte svarar. Nu talar jag också om till exempel kyrkostyrelsen.

j
Ja, och att man bemöter all kritik med inställningen att ”ni har inte förstått”. Därför gör man tillrättalägganden istället för att bemöta och argumentera, vända och vrida. Det är ju fruktansvärt sorgligt att vi har hamnat där att äb ska vara den mest smidiga representanten för kyrkan, den som ingen ska behöva frukta. Allra minst kungahuset och de folkvalda. Nu talar jag om dem som symboler.

Biskoparna jobbar stenhårt och är kompetenta personer med viktiga uppdrag – det är nog därför jag blir så arg över sådana här saker som nu på Idrottsgalan. Biskoparna får aldrig bli som anden i lampan som flyger upp så fort någon stryker den lite fint – POFF till er tjänst!

Det jag också blir så trött på är att kritik av det här slaget av alltför många bemöts med svaret ”det är väl inte så farligt”. Nej, inte varje enskild sak sett för sig kanske, men tillsammans bildar de ett mönster, där man kan utläsa principer och grundhållningar. Och jag gillar inte vad jag läser in här. Poff till er tjänst.

… och sedan detta ofog att använda Svenska kyrkans webbplats till att bedriva opinion och ge repliker till artiklar i dagspressen! Jag visste inte att det var en öppen plats för debatt? Myndighetskyrkan svarar och tillrättavisar.

s
Som ett meddelande från gatukontoret. Det stör mig också eftersom för en vanlig kulturskribent, för mig, är det väldigt svårt att få in texter om kyrkan i tidningarna. Ja i medierna överhuvudtaget. Men för ärkebiskopen är det inte det. Den unika möjligheten använder hon till uttalanden som inte ska stöta sig med någon och debattartiklar som till hälften är skrivna av någon på kyrkokansliet.

Och det är kanske ett arv från Wejryd men med KG Hammar var det inte så, och poängen är att det behöver inte vara så. Nathan Söderblom och Olov Hartman som de gillar att hålla fram som goda exempel deltog faktiskt i kultursamtalet på sin tid, både om det som hände i världen och konsten och om kyrkans väsen och uppdrag. Det är därför vi minns dem idag.

Med Antje har det ju blivit så att folk dissekerar hennes uttalanden ändå och försöker lista ut vad hon tycker om jungfrufödseln utifrån några få pratminus. Det vore mycket bättre om hon kastade sig ut i kulturdebatten. Om man själv är den som driver sånt där så har man mycket mer chansen att sätta agendan, jag tror inte de har fått kläm på det där riktigt hennes stab. Jag tror att de tror att de sätter agendan om de planerar hur hon ska delta i offentligheten men jag tror att det är tvärtom. Man kan inte planera kultursamtalet, bara vara med i rörelsen.