Jag inser att det inte går att skamma folk till att göra som man vill, men jag vet inget annat sätt att säga det här på än att förklara den här debattlogiken: om man inte själv deltar i det offentliga samtalet om saker som man vet mycket om, så kommer inte ens ståndpunkt att bli representerad av någon annan.

Jag är redaktör och frågar ofta personer som skrivit något, forskare eller forskarstuderande eller andra akademiker, om att skicka in en text. Så många bra texter vi har fått läsa i Evangelium på grund av det. Björn Vikströms ”Syskonkyrka” om förändrade församlingsstrukturer i Finland eller Sofia Sjös ”Mellan monster och mjukis” om prästroller på film, för att bara nämna två.

Bra, värdefullt. För de rent akademiska texterna blir inte lästa av många. Man sätter sig inte med en hel avhandling eller magisteruppsats, men en lagom lång artikel via länk i sociala medier läser man. Det är därför kulturtidskrifter finns som ett rum mellan akademien, kyrkan och kulturlivet, för att få ut forskning.

Eller, det går kanske att skamma folk att få som man vill. Men det är inte roligt eller hållbart i längden. Så om vi kan hjälpas åt att göra synen på deltagande i kultursamtalet till någonting mer självklart, till någonting roligt och ett chans att göra den här världen mindre antiintellektuell så slipper jag känna mig som dammsugarförsäljaren som sätter en fot i dörren.