En Volkswagensjäl i en Cadillac

Idag meddelade Ansvarsnämnden för biskopar sitt beslut om biskoparna i Visby stift, Sven-Bernhard Fast och Lennart Koskinen (emeritus) i ärendet om prästen som fått sin krage tillbaka. Båda får viss kritik för hur de hanterat saken men nämnden vidtar inga åtgärder mot dem. Förra veckan påbörjade också biskop Fast visitationen mot Visby domkyrkoförsamling som varit på gång en längre tid.*

Situationen i Visby har väckt frågor långt utanför Gotlands gränser om biskopsämbetets ansvar och makt. Evangelium träffade Sven-Bernhard Fast i juni i år för ett längre samtal om detta. Här är första delen i den intervjun.

Biskopsgården ligger i kyrkans kvarter i Visby. Ett stenkast bort finns det medeltida Kapitelhusgården, där många turister beställt taffel under Medeltidsveckan. Uppåt gatan från biskopens hus ligger Domprostgården, vid sidan om domkyrkan Sankta Maria, och några hus norrut från den ligger stiftskansliet.

Jag släpps in av biskopen och kikar in i ett stort rum innanför hallen. Där står ett långbord och ett mörkt, tungt skåp i nyrenässansstil. Huset kommer med jobbet, som 10 Downing Street. Jag undrar hur det är att bo här.

Han dukar fram kaffe och påpekar att jag sitter i en historisk soffa som kom hit med en kvinna som konspirerade mot Gustaf III och sattes i husarrest hos biskopen i Visby.

Det är ungefär sådant man förväntar sig hemma hos en biskop, ett ämbete som i sig självt framstår som något av en kuriosa. Biskopsämbetet är ett av ganska få ämbeten i vårt land där det fortfarande känns naturligt att använda titeln på gammalt maner. Ändå är det mycket oklart för de flesta vad en biskop egentligen gör. De är fjorton i Svenska kyrkan, men de är inte chefer i någon vanlig mening. Sven-Bernhard Fast är 64 år gammal och biskop i Visby stift sedan 2011.

Vad tror folk att du gör?

– Om man talar med folk utanför kyrkan så tror de att jag är chef över prästerna. Det är jag inte. Biskopens uppgift är mer som landshövdingens gentemot statliga verksamheter i länet. Vi har tillsyn och en viss kontrollfunktion över präster, diakoner och församlingar. Man ska bevaka att stiftet hålls ihop.

Vad gör en biskop om dagarna? Utåt får man mest se ceremonierna med de högtidliga kläderna.

– Jag träffar studenter, förtroendevalda… Nu har det just varit vigningar här av präster och diakoner. Det är väldigt många samtal man har som biskop. Ett kyrkoråd ringer, en präst eller diakon kommer på besök och vill tala om planer i församlingen. Det förutsätter att biskopen har en överblick.

Har du det?



– Ja det har man ju, jag och andra biskopar. Vi har erfarenhet från församlingslivet och följer det som sker nationellt och internationellt. Vi ger råd, stöd och hjälp. Det är en finess från urkyrkans tid.

Finns biskoparna i Bibeln?

– På sitt sätt, apostlarna sänder och sätter andra i sitt ställe. Episkopos var den som förestod församlingen i varje stad och presbyterer – präster – de som hjälpte biskoparna.

Varför vill man bli biskop? En kyrkoherde har ju mer makt egentligen över kyrkans dagliga verksamhet.

– Ja du, det har inte varit någon karriärplanering som jag har ägnat mig åt. Det finns ett särskilt uppdrag och biskopsrollen är symboliskt, historiskt och ekumeniskt viktig. Traditionen är att om man blir tillfrågad så ställer man sig till förfogande. Och vi biskopar har ett läroansvar och ett internationellt ansvar.

Men det är ett jobb med helt annan karaktär än en kyrkoherdes?

– Som ju är chef, ja.

En ny biskop väljs när den gamla går i pension. Vem som helst får nominera en kandidat inför nomineringsvalet, men röstar gör bara stiftsstyrelsens och domkapitlets ledamöter, präster och diakoner i tjänst samt lika många vanliga förtroendevalda som väljs av församlingar och pastorat. Biskop Sven-Bernhard – de kallas så vid förnamn – blev vigd till biskop för Visby stift och utlandskyrkan 2011 av dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd. När en biskop är vald och vigd sitter den vanligtvis på posten till pensionen.

– Den ständigt pågående dialogen med prästerna, diakonerna och andra medarbetare i församlingarna är väldigt viktig.

Ett förtroendeuppdrag väldigt bokstavligt talat. Biskopen kan inte bli bortröstad som en politiker.

– Nej, och just därför innebär det att man som biskop inte kan gå in och tänka ”vad är min linje nu? Den ska jag driva till hundra procent!” utan man måste se vad kyrkan har för tradition och erfarenheter i stiftet, vad är det av troserfarenhet som det här stiftet härbärgerar. Jag började i Luleå stift och där finns starka väckelser, EFS och laestadianismen. Det måste finnas plats för olika andliga strömningar som uppstått i Svenska kyrkan. För definierar vi ut de andra, då blir vi till slut själva en sekt. Biskopen ska utmana varje tendens till sekterism.

Men du kommer inte från Luleå. Jag har läst att du är född i Oskarshamn.

Sven-Bernhard skrattar.

– Jag tror inte att Oskarshamn och jag gjorde så stora intryck på varandra, eftersom jag föddes där av skånska föräldrar och flyttade därifrån när jag var nio månader.

– Jag växte upp på genomresa, brukar jag säga. Vi bodde på väldigt många olika ställen. Mina föräldrar var ganska gamla när jag föddes. Och jag har två äldre systrar som föddes under andra världskriget i Helsingborg. Där märkte man av kriget med den tyska ockupationen fyra kilometer bort. Min mor stod och såg med sin skolklass den 9 april på hur fartygen kom upp mot Norge och sedan vek in mot Helsingör. Hon stod där och undrade om de skulle vika in mot Helsingborg också. Då bestämde sig mina föräldrar för att flytta ut på landet. Och sedan började de flytta runt, för de trivdes aldrig egentligen på landet. De kom in i en flyttkarusell.

Han skrattar igen så det väser i luftrören. Alla som träffat biskopen vet att han är en flitig piprökare.

– Så småningom landade jag mer eller mindre i Uppsala, så det betraktar jag nog mer som min hemstad. Dit kom vi när jag var tio år. Uppsala blev lite som en fast punkt, även om mina föräldrar fortsatte sina flyttningar också efter det. Och den andra hemstaden är Helsingborg, dit vi återvände alla somrar till släkten.

– Min far var byggnadsarbetare och min mor lärare. Det var lärarbrist och hon kunde få jobb var som helst, men han var ju egentligen beroende av staden i sitt yrke. De blev aldrig riktigt hemma nånstans. Jag hade en uppväxt där jag gick i mängder av olika skolor. Nio olika skolor, de första sju åren i skolan.

Det är en uppväxt som många prästbarn delar.

– Ja, och barn till föräldrar som arbetade vid järnvägen.

Men du är inte prästbarn.

– Nej, och egentligen var det ganska osannolikt att jag skulle bli präst. Jag växte upp i en miljö som inte alls var präglad av den kyrkliga aktiviteten. Min far hade negativa kyrkliga erfarenheter från sin konfirmandtid. Han var statarunge i Skåne. Det kom att dröja från hans konfirmation till min prästvigning mellan hans första och andra nattvardsgång. Han hade en negativ inställning till kyrka och prästerskap. Men han var inte negativ till tron.

Hur kom du in på prästeriet då?

– Det började ett sökande hos mig när jag var sexton år. Jag hamnade i ett väldigt sökande efter en fast punkt att stå på, som började i en upptäckt i hur fruktansvärt människor kunde behandla andra människor. Det var en tv-serie som gick någon gång 1967 om förhållandena för urbefolkningen i Sydamerika. Det hade varit en massaker av en indianby som någon svensk journalist hade skildrat. Bakom detta fanns exploateringsintressen. De fruktansvärda bilderna på mördade män, kvinnor och barn.

Man hade kunnat tro att det skulle ha gjort dig politiskt engagerad istället? 1967, du var sexton år.

– Det fanns också med där, jag sökte mig till alla möjliga -ismer. Politiska ismer och filosofiska ismer. Via existentialismen hittade jag Søren Kierkegaard, och via Søren Kierkegaard hittade jag kristen tro. Jag läste jättemycket. Jag upptäckte den mycket märklige filmskaparen Pier Paolo Pasolini. Genom honom upptäckte jag evangelierna. Jag såg hans ”Matteusevangeliet” med italienska amatörskådespelare. Det där avskalade, avklädda grep tag i mig. Sedan hände det någonting, jag kan väldigt tydligt säga när det hände.

Han gestikulerar med händerna och blir detaljerad. Några av Sven-Bernhards vänner sjöng i Mariakyrkans kör. Han bodde i Helsingborg då. Bachs juloratorium skulle framföras och de sa till honom att han måste komma och lyssna.

– Jag var brådmogen och läste på innan, så jag visste litegrann vad jag hade att vänta. Jag var nog ganska intellektuellt orienterad, skrattar han.

Jag fattar. Typisk gymnasist.

– Typisk gymnasist.

– Men jag visste inte känslomässigt vad jag hade att vänta. När det hände: den börjar ju sådär jublande; Jauchzet, frohlocket! Dom, dom!

Biskopen spelar på pukor med händerna.

– Sedan är det inte många minuter in som den här koralen kommer, O huvud, blodigt, sårat. Det starka var kombinationen av det jublande och det meditativa. Och jag sitter och ser på krucifixet uppe i valvet i Mariakyrkan.

Rösten svajar till.

– Du ser, det där är fortfarande fyrtiofem år senare så att jag inte kan hålla tårarna tillbaka. Då kom en dubbelexponering som jag har levt i sedan dess. Det mördade barnet i Amazonas och Kristi ansikte. Det var svaret på sökandet efter en fast punkt. Denna värld där det finns så mycket trasighet och ondska. Gud är i lidandet – och är det så, då finns det hopp.

Och det har aldrig försvunnit?

– Nej. Där förankrades min gudstro. Också Pasolini, en utanförmänniska… Någonstans tror jag att jag kopplade ihop det med det utanförskap som min far kände, statarungen som flyttade från gård till gård med sina föräldrar och aldrig fick gå i någon riktig skola. Det här med utanförskapet var nog ingen tillfällighet. En vilsenhet som min far hade som grundlades tidigt, i ett skiktat samhälle som det skånska i början på förra seklet. Kyrkan kopplades väldigt mycket till överheten och herrarna.

Du reste ju själv omkring som barn och måste ha känt dig utanför.

– Ja men jag kopplade det på något vis till honom. Nu säger jag det här när jag är 64 år och har haft många erfarenheter sedan dess. Jag inser ju att jag själv levde på det viset och alltid måste erövra en plats.

Var du konfirmerad då när du kom till tro?

– Nej, nej, nej. Jag konfirmerades ett år in i mina teologiska studier.

Biskop Fast har överträffat sin far i allt ekonomiskt och statusmässigt. Sven-Bernhard citerar befrielseteologen Dom Helder Pessoa Câmara, de fattigas biskop i Brasilien, som sagt att ”det är svårt att behålla en Volkswagensjäl i en Cadillac”.

Är det det? Att gå omkring i ett sådant här hus och tänka ”nu är det jag som är biskopen i Visby”, är det svårt att ta in ibland?

– Ja, det kan vara jättesvårt. De första två åren när jag var ute och gick i en stad så var det ett ögonblick när jag fick syn på en biskop i skyltfönstret – ”få se, den där biskopen känner jag igen!” och så en halv sekund senare, ”javisst ja, jag är ju biskop”.

Han skrattar. Biskopar känns igen på sin lila skjorta och ett stort kors runt halsen.

– Man vänjer sig. Vi lever två personer här, egentligen har vi ett vardagsrum här uppe och ett sovrum.

Två rum och kök.

– Ja, egentligen är det det vi använder till vardags.

 

Fortsättning på intervjun, del 2: ”Vi måste ha ett förtroendefullt samtal”.

* * *

Fakta. Sven-Bernhard Fast
Namn Sven-Bernhard Fast.
Född Den 30 maj 1951, son till byggnadsarbetaren Bernhard Fast och specialläraren Viveca Olsson.
Bor Sedan 2011 i biskopsgården i Visby med hustrun Eva, som är specialpedagog för ensamkommande flyktingbarn. Fem barn och sju barnbarn.
Tidigare Församlingspräst i Lycksele, Stiftsgården Rättvik, generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd.
Gör Utövar tillsyn över Svenska kyrkan i Visby stift och utlandskyrkan med omkring 90-100 resdagar om året.
Valspråk Ut Omnes Unum Sint (Joh 17:21) – ”att de alla skall bli ett”.

 

* Pressmeddelande från Svenska kyrkan om ansvarsnämndens beslut finns här: ”Ingen åtgärd mot anmälda biskopar”.

Länk till Visby stifts sida om visitationer finns här: ”I höst påbörjar biskopen visitation i Visby domkyrkoförsamling och i Stenkyrka församling. Visitationen i Stenkyrka kommer att avslutas med högmässa och stämma den 22 november kl 10.00 i Martebo kyrka. Visitatonen i Visby domkyrkoförsamling kommer att ske över längre tid och något slutdatum är inte fastslaget.”

I biskopens visitationsbrev anges att biskopen ska göra ”en genomlysning inriktad på styrning och ledning av församlingens liv och verksamhet”.