Tomas Tranströmer är död.

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Mer än många andra har Tranströmer i sin diktning lyckats fånga det som inte kan sägas, det som finns mellan raderna. Med ett vardagligt och sakligt språk – som inte ska tolkas som sekulariserat – ger han röst åt en mystik erfarenhet.

Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.

Vad vore det kristna språket utan poeterna och mystikerna? Ja, vad vore kyrkan utan dessa ropande i öknen? När jag läser Tranströmer ikväll tänker jag plötsligt på den tyske mystikern Mäster Eckehart. Jag går till bokhyllan och drar fram Undervisande tal  och läser:

Människan skall icke låta nöja sig med en tänkt Gud, ty när tanken förgår, så förgår även denna Gud. Man skall istället ha en verklig Gud, som står högt över människornas tankar och det skapade.

I en tid där allting är logiskt och ska förklaras behövs mystikerna mer än någonsin. Eckehart och Tranströmer (med sjuhundra år emellan) fick båda gåvan att säga det osägbara och väcka människors längtan efter Gud, och för det kan vi vara oerhört tacksamma.