Marcus Birro har gjort det igen. Jag ser det när jag öppnar twitterappen. Startat ännu en skogsbrand – hur många har det blivit nu? Ingen vet. Birro har ragequittat medierna och Sverige mer än någon annan, inte ens mer än någon annan i modern tid; varken August Strindberg eller Ingmar Bergman slängde igen dörren så ofta. Och den heliga Birgitta och drottning Kristina var inte så ambivalenta: hade de en gång bestämt sig så återkom de inte.
Till och med de frikyrkliga fansen är upprörda den här gången. Nej, man kan inte riktigt generalisera så grovt – men är det någonstans som folk har tagit Marcus Birro till sina hjärtan så är det i frikyrkorna, till exempel i Livets Ord vars sommarkonferens han har varit på men också i andra samfunds församlingar dit hans förlag Libris har skickat honom att föreläsa.
Församlingar i Svenska kyrkan har också bokat föreläsningar med Marcus Birro. När en stor fotbollsturnering (förlåt, jag minns faktiskt inte vad det var och min google-fu räcker inte till att hitta vad det var) hölls i London för några år sedan bokade Svenska kyrkan i London Birro för att blogga för dem under hela veckan.
Detta var, vill jag minnas, i samma veva som Birro hade positionerat sig allra tydligast som familjevurmare och abortmotståndare med Trosrörelsen i ryggen. Gud är ingen lesbisk kvinna, dundrade han i Dagen och den utsvultna evangelikala högern rusade fram för att trycka honom till sina hjärtan. Men alltså inte bara de. Med Marcus Birro haussade Svenska kyrkan en teologi som de inte skulle ta i med tång om den kom ens i bråkdelar från någon av deras egna präster.
Jag varnade då för att kyrkan förr kramat ihjäl plötsligt uppkomna gullegrisar som senare vänt sig emot henne. Poeten Mohamed Omar var en sådan tidigare favorit som ett tag var med överallt i svenskkyrkliga sammanhang. Han blev som bekant från ena dagen till den andra förespråkare för islamism, politisk islam, och det var mycket prekärt för bland andra biskopskandidaten Mikael Mogren som just då hade kommit ut med en dialogbok med vännen Omar som han nu fick ta avstånd ifrån (de hade visst aldrig varit så nära vänner). Det tvära kastet från mysmuslim till islamist hade en hel del att göra med Svenska kyrkan, är min bild. Omar hade då nyligen sökt ett jobb som han inte fick i ett svenskkyrkligt sammanhang som länge använt honom på sina villkor. Jag förstår om Mohamed Omar kände sig som ett alibi. Men så jobbar etablissemanget, det kastar in de udda godbitarna i käften och tuggar och spottar ut. Det är bara de egna som hålls om ryggen, och de egna är de som inte avviker.
När man erfar att de som sa att man var välkommen inte alls menade det så kan man bli fruktansvärt arg. Man vill ju bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Och revanschen kan vara att trotsigt välja den oväntade vägen.
Det är här i området kring kyrkan som Marcus Birro ånyo blir relevant för mig att skriva om. Jag kommenterar nu det offentliga fenomenet Birro (privatpersonen känner jag inte) i egenskap av någon som följer och begriper sig på kulturdebatten, men framförallt som en som har förhållandevis stor kunskap om kyrkan och om de här mekanismerna som jag just har beskrivit.
Marcus Birro har ju blivit en kyrklig auktoritet i Sverige och det finns det verkligen inte täckning för. Ansvaret för att detta skett är delat på flera aktörer. Jag ska här försöka att nysta upp det litegrann från mitt perspektiv – men det är komplicerat, ”att prata om Birro känns lika minerat som Israel/Palestina-frågan”, anmärkte en bekant när jag berättade att jag höll på att skriva detta.
Jag har påpekat ibland att Birro inte är någon bra talesperson för kyrkan och därefter lagt krutet på att uppmärksamma det som verkligen betyder något. Bloggportalen Dagens kyrka och tidskriften Evangelium är olika uttryck för den linjen. Jag har valt att tro att om man arbetar ihärdigt och långsiktigt med kvalitet så kommer belöningen bli lön för mödan i slutändan. Folk kommer till slut att läsa och förstå om de får möjligheten att göra sig en bildad bedömning utifrån en bred debatt. Problemet med långsiktigt arbete är tyvärr att det tar just lång tid innan lönen kommer. Och slutändan är uppenbarligen inte här än. (Som kristen kan man ju känna sig lite stöttad ändå i att det trots allt står i Bibeln att det är så det är, men det är frustrerande likafullt.)
En startpunkt för berättelsen om Marcus Birro och kyrkan började 2008. Det finns såklart en förhistoria, det gör det för alla. Birros pappa kom från Italien, det finns en familjeidentitet med det katolska. Men startpunkten för den plats som Birro har i offentligheten idag som religiös företrädare började 2008. Det går nog att hitta ett datum. Svenska kyrkan hade vad de kallade en stiftsfest på Älvsjömässan, en slags jättemöte med seminarier för anställda och förtroendevalda och studenter på väg in i tjänst i Svenska kyrkan, som jag var på den tiden.
Gud-08 hette mötet, och Birro var inte där för att tala om sin tro för han hade ingen då, 2008. Han var inbjuden för att tala om sina böcker och om graviditeterna som slutat i missfall. Detta gjorde han och berättade bland annat då att hans fru var gravid igen. I slutet av samtalet sa diakonen han talade med att nu avslutar vi med att be för det här barnet, om du vill det.
Jag var där. Det var inte märkvärdigt, en kvinna sa några meningar till Gud och en sal med åhörare samlade sig och sänkte sina huvuden i några ögonblick. Men Birro kände sig buren av förbönen och skrev senare om detta på sin blogg. Och det var där, tror jag, på bloggen och i intervjuer vid samma tid som anställda i kyrkorna läste vad han sa om kyrkan och flera av dem tog initiativet att bjuda in honom att tala i deras församlingar.
Om ingen hade gjort det då så tror jag att det hade stannat där. Kyrkan och Marcus Birro var ingen stor sak vid den här tiden. Ögonblicket med ett rum fullt av kristna som bad för att graviditeten skulle gå bra hade troligen stannat vid någonting mer privat, blivit ett frö till en personlig tro kanske, ett första steg att upptäcka kristendomen från kyrkbänken eller i böcker.
Men tron blev ingen privatsak eller källa till skönlitterärt skrivande för Birro. Istället gick han från noll till hundra som kyrklig auktoritet och analytiker och det gick via plattformar som inbjuden talare i församlingar och som krönikör. Jag vet inte vilka tidningar som var först. Det kan ha varit så att Birro skrev i Kyrkans Tidning; det bör i så fall ha varit ungefär samtidigt som Ann Heberlein gjorde det. Sedan kontrakterades han av Dagen och Världen Idag. Och Expressen. Jag vet inte riktigt den kronologiska ordningen.
Men varför? Vad var det Birro sa som gav en sådan magnetisk pull på folk? Låt oss systematisera.
För att förstå varför Birro blev en sådan succé i församlingarna måste man förstå dels att det personliga vittnesbördet är grundläggande i vissa kyrkokulturer, dels hur värdefullt det är för många kristna att någon som är känd säger positiva saker om kyrkan. Kändisar som vittnar om sin tro är godare än knark för en del kristna. Jag har halvt på skämt härlett denna starka psykologiska drivkraft tillbaka till högstadiet då klasskamraterna med kors runt halsen blev tråkade för att de inte stod i rökrutan. Det är tonåringens revansch när kändisarna erkänner Jesusbarnen, som om mobbaren själv blev kristen. Men självklart är vittnet också en mänsklig form av berättande som griper tag i oss. Här har vi en känd person som vittnar om sin rädsla, längtan och tacksamhet. Det är ett urstarkt narrativ.
Men det förklarar inte varför så många utanför kyrkorna rätt omgående tog Birro som en auktoritet om kristen tro. För att förstå det måste man veta dels att den svenska tyckonomin är djupt okunnig om kyrkliga frågor, dels (vilket är relaterat) hur få andra det finns i de stora medierna som skulle kunna argumentera mot Birro när han reflekterar loss på väldigt lösa grunder.
(Jag har enligt samma princip kritiserat vilket journalistiskt haveri det var att Helle Klein med en urgammal teol kand och ett adjunktsår kunde hamna i morgonsofforna som prästerlig expert på begravningsritualer, för att nämna något av alla saker som Klein fick göra som medias go to-präst under några år innan kyrkan slutade betala för henne och hon lämnade det öppna engagemanget för Svenska kyrkan.)
Auktoritet på kyrkan i Sverige är vem som helst som kallar sig kristen. Folk tog alltså Birro på orden när han skrev om Gud och kyrkan. Han kunde skriva vad som helst. Han skulle bli Kristdemokraternas nya partiledare. Herregud – var han inte en gång i Rom och expertkommenterade valet av ny påve? Sådan journalistik kan vara kul – allt är inte understreckare – men man måste veta väldigt noga vad man gör som redaktör när man lämnar ut uppdrag. Och den här kompetensen att värdera kyrkliga frågor finns inte på någon redaktion idag (bortsett naturligtvis från Dagen och Världen Idag som också kontrakterade Birro, men det går alltså tillbaka på det personliga vittnesbördet som är så centralt för deras församlingstraditioner).
Marcus Birro inledde en gång en krönika i Expressen med att skriva att Jesus varit i Rom. Och det var rätt nyligen, förra året eller så, inte i början av hans trosvandring.
Det här jag skriver nu handlar inte vem som har rätten att kalla sig kristen. Men den som skriver att Jesus varit i Rom kan inte ha varit i kyrkan under hela fastan och påsken, eller ha umgåtts särskilt mycket på egen hand med evangelierna. Det är inte ett slarvfel som en kyrkligt förankrad människa gör och här var det en skribent som har betalt för att skriva och tala om och för kyrkan. Hans tacksamma högstadiekristenfans förlåter honom allt med den blindhet som bara kan förklaras med psykologiska termer men sådana här fadäser gör att han tappar trovärdighet om man tänker efter lite.
Birros hemvist i kyrkan bygger på ett evigt turnerande mellan olika samfund och församlingar där huvudattraktionen på programmet är han själv. Han kallar sig katolik men har fram tills nyligen varit medlem i Svenska kyrkan och jobbat mest i de lågkyrkliga frikyrkorna. Allt är inte guld som glimmar i den ekumeniska väven, det finns en stor aningslöshet kring rörelserna mellan olika kyrkotraditioner. Men det här är ju dessutom så väldigt speciellt. Den vanligaste formen av andakt som Birro varit med om under de här åren är, skulle jag gissa, ett litet förspel eller en avslutning på en föreläsning av honom själv. Det är en väldigt otypisk väg in i kyrkan och inte ett omsorgsfullt sätt av kyrkorna att möta en människa som precis har kommit till tro, och det bygger uppenbarligen inget stadigt, kristet liv.
För att komplicera bilden så vill jag samtidigt understryka att ett utifrånperspektiv kan vara mycket värdefullt, och jag tycker att Birro har glimrat till ibland när han härjat mot kyrkan – många som är totalförankrade i kyrkan säger verkligen aldrig något intressant, bara floskler och saker som ser bra ut på deras cv. Det är något visst med barn och dårar och blinda hönor. Men kritiken som Birro riktat mot kyrkan har ändå formulerats så mycket bättre av hundra andra kyrkokritiker som vet vad de talar om. Upphöjningen av honom som kyrkokritiker har ingen rim och reson.
Det är omdömeslöst av Marcus Birro att delta i främlingsfientliga sammanhang men det är för sin omdömeslöshet som han blivit belönad och använd. På ett intuitivt sätt har han förstått det och anpassat sina åsikter väldigt snabbt efter vem som betalar och ger honom uppmärksamhet. Det var hans obefintliga inre censur och förmåga att få ur sig text och oräddhet/tvång att ge sig in i getingbon (!) som gav honom en framskjuten plats på Expressen. Det är ju bara fånigt av Expressen att låtsas som att vi inte ser det.
Expressen har arbetat med Birro som stora skogsbolag alltför vårdslöst ger utrymme för mindre skogsbränder att flamma upp. Liknelsen haltar, för när det gäller krönikorna är det just elden man vill ha och inte virket, men jag kommer inte på en bättre liknelse i brådrasket. En dag får den stora skogsbranden fäste och det finns inte ett tillräckligt försvar att släcka den. Då säljer man bara snabbt av skogen och låter branden ruinera någon annan. Det är cyniskt men kapitalismen är cynisk. Expressen har tjänat pengar på Birro som andra mediaföretag tjänar pengar på att föra samman kåta ungdomar på en söderhavsö. Plötsligt en dag tjänar samarbetet inte företaget längre och då avbryts det tvärt.
Världen Idag vill också ha klick men inte kontroverser på samma sätt som Expressen. Jag tror att de ser med oro och förvåning på den väg Birro har slagit in på. På tidningen Dagen är Birro inte kvar som skribent, det var för ett par år sedan som han slutade skriva krönikor där (tack för rättelse, uppmärksamma läsare!).
Man har ansvar för vilka man uppmärksammar. Som bilden som illustrerar det här blogginlägget säger, en favoritbild som brukar användas av twittrare och som jag tycker passar så bra in här. Vi kan dissekera Marcus Birro i all evinnerlighet men vilka ligger bakom att Marcus Birro ens är en person som får så mycket uppmärksamhet? Varför får han inte bara harva på som underbetald poet som alla andra?
Det här är alltså inte så mycket en kritik av Marcus Birro som av dem som gett honom utrymme på orättfärdiga grunder. Hans böcker ska läsas och kritiseras av goda kritiker, det är min hållning. Evangeliums Miriam Wredén Klefbeck recenserade en av hans böcker nyligen och den texten är ett skolboksexempel på att det faktiskt är möjligt att kritisera Birro utan att rasa mot honom. Miriam använder sig inte av honom för att rida sina egna käpphästar eller för att positionera sig; hon tar boken och beskriver, analyserar och bedömer den. Att en luthersk präst läser denna märkliga kristna röst i samtiden och diskuterar det hon ser är essentiellt god kritik men den hör tyvärr till undantagen när det gäller Birro. Jag antar att det fanns kloka röster i den seriösa kritiken i början av hans karriär som hade kunnat leda honom rätt om inte den storögda kristenförälskelsen och storkapitalet frågat chans. Då hade han istället kanske utvecklats mer som författare.
Problemet är andra gett honom plattformen som debattör och jag blir tvungen att kommentera. Jag ser hur Birro debatteras på Twitter i termer av religion och tro – och säga vad man vill om Twitter, men för tillfället har detta bristfälliga forum makten över nyhetsflödet i Sverige med allt vad det innebär av inflytande på politiken. Birro förstås alltså i dag i debatten som framförallt en kristen röst. Man läser hans islamkritik som en viss kristen kritik (jag vet att jag kommer att få skit för att jag använder ordet islamkritik och inte islamofobi eller dylikt men släng er i väggen, jag är inte maktsosse). Kyrkobesökare röstade visserligen i lägre grad än andra svenska väljare på Sverigedemokraterna, men statistik kan som bekant ljuga och det är möjligt att Birro fått sina islamfientliga idéer i kristna sammanhang av personer som han håller som auktoriteter, som vänner.
Det är också möjligt att han uppmuntrats av alla sina följare i sociala medier som ger honom kärlek när han slår mot etablissemanget. Man kan se att underlaget av Twitter-följare stadigt bytts ut från frikyrkofolk till fler anonyma högerextremistkonton. Han tappar relevans i de kristna sammanhangen när han slutar att tala om Jesus och börjar att tala om islam. Jag är inte helt säker på att Birro själv kan identifiera skillnaden.
Birro jobbar som de flesta skribenter som uppmärksammas idag med bloggtexter och krönikor som skrivs snabbt om aktuella ämnen och skickas ut via sociala medier där de får omedelbar respons. Politisk reaktion i debattens form är vad som gäller nu. Fenomenet Birro har alltså också att göra med distributionsformen, det vill säga det som medieteoretikern Marshall McLuhan påstod att mediet är budskapet.
Också den här texten som jag skriver nu kommer att läsas av fler än exempelvis den intervju med ärkebiskopen om klimatbrevet som jag gjorde i somras och som ingår i förra numret av tidskriften. Den intervjun är mer värdefull som kulturtext eftersom den inte tillkommit som en dagsreaktion på annan media, som den här texten, utan redovisar unikt material med en makthavare som kommer att ha inflytande i Sverige de närmaste åren. Men om artiklar inte flödar ut i en debatt där man kan delta och följa olika sidor så kommer de inte att läsas lika mycket eftersom det är genom spinn i andrahandsmedier som läsningen kommer igång. Det var så förr också när det fanns färre tv-kanaler och de svenska papperstidningarnas redaktörer sorterade nyheterna som läsarna skulle få ta del av, och det är så fortfarande, fast genom appar. Och detta är orsaken till att Expressen lät Marcus Birro hållas så länge.
Vi som har ansvar för medier får alla förhålla oss till det här. Evangeliums blogg finns av nödvändighet för att vi ska kunna kommentera det som händer och lägga ut tillfällighetstexter. Numren är ju tematiska och i stort sett frikopplade från dagsdebatten, eller för att uttrycka det annorlunda: har en längre hållbarhet. Den långsiktigare kritiken och kommentaren är väsentlig för att dagsdebatten ska hålla kvalitet och föra framåt och inte röra till mer än den reder ut, även om bloggen genererar fler klick, också för Evangelium. Men man måste fundera på vilken värld man vill bidra till.
Det är när man tvingas att argumentera för sin text inför en redaktör som en skribent i dagspress lär sig att kräva noggrannhet från sig själv i alla delar av skrivandet, både språkligt och källkritiskt. Man lär sig att tänka när man skriver: hur tas det här emot, hur förstår man det jag skriver nu, hur kan jag backa upp mina påståenden. Allt skapande behöver tukt, sådan är konsten. Operaröster är inget som bara föds fram.
Om jag var Marcus Birros regelbundna redaktör skulle jag sätta honom på att skriva 800 tecken långa skivrecensioner. Jag skulle stryka massor i hans längre texter. Jag undrar om han någonsin blivit struken. Linda Skugge nämnde en gång att hon aldrig blev redigerad som krönikör i Expressen Fredag. Hon sa det som ett gott betyg till sina chefer men jag kan inte tänka mig ett sämre sätt att ta hand om en ung skribent som dessutom stack ut hakan och fick så mycket skit för det som Linda Skugge.
Nu har Expressen sparkat Marcus Birro och han reflekterar själv över att detta kan vara bra för hans seriösa skrivande. Det tror jag att han har rätt i. ”En bra grej är väl att jag nu får mer tid åt att skriva böcker och sådant som äger ett mer bestående värde”, skriver han på sin blogg angående beskedet från Expressen.
Det är en insikt man hoppas att han håller fast vid, och att hans redaktörer och deras chefer, de ”alla tusen cheferna på Expressen” som Birro nämner och som är en fin liten bild av mediekrisen, hjälper honom att hålla fast vid genom att inte ge honom samma typ av uppdrag igen. Det är bra att Marcus Birro inte får skriva krönikor för Expressen längre och det är fler tidningar än den som idag borde reflektera över vad det är för kulturer de odlar.
Bonusmaterial: Här är en bra text om kritikens betydelse.
Åh, så bra, men saknar så mycket källhänvisningar att jag blir osäker på att länka vidare. Som den om att han sagt att Jesus dött i Rom, det skrev han väl aldrig? Lägg gärna in länkar till påståendena!
Åh, vad jobbig du är. Det här blir ju ett katastrofalt exempel på hur viktigt det är med redaktörer och tid till skrivandet!! Birro skrev att Jesus VAR i Rom. http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/birro-sverige-alskar-att-skita-ner-allt-heligt/
Bekännelse;
På grund av en fördomsfull ryggmärksreflex som sa att all samtida Svensk merge av kultur och teologi är a) flum, b) jakt på cv och ryggdunk (som du kritiserat ovan) eller c) pretentiöst på ett sätt som får det att ila i ryggen på mig, så satte jag mig aldrig in i den här tidsskriften.
En vän länkade till den här artikeln på facebook, och well, det var ju om Birro, så jag läste. Fastnade. Credit where credit is due; i allmänhet: du skriver väldigt bra. Lagom mix av å ena sidan koffeinstinn cum meme-berikad give a fux (jag är i dessa avseenden omogen och sväljer sånt som en gädda), och å andra sidan en balanserad, vårdad och relevant kunnighet. Får mig spontant att undra om det kan ha med din årgång att göra, som 80-talist tenderar jag till koffein-ruset, emedan typ alla 60-talister och äldre som regel skriver så torrt att. Jag blir torr i munnen. Well played.
I just detta fall gillar jag också en sorts realistisk skildring av läget, har själv börjat tänka att många människors inställning till Birro är antingen eller (som du skriver, om Birro som Palestina-Israel), och att det knappast kan vara hjälpsamt för honom själv. Tror som ni, att han hittar en bättre kvalitet genom att sänka tempot lite.
Anyways. Tack för detta. Jag kommer att behöva mycket terapi för att kunna ha ett helt öppet hjärta för "teologi... kultur... konst [och här nånstans anar man förment kluriga ögon under en basker, förkärlek för oldhat sekundärlitteratur, i värsta fall en schal "nonchalant" slängd runt halsen, och alla med någon sorts respekt för livets helighet, det svarta kaffets välsignelser och tingens mustighet blir ärligt, lite äcklade, och måste rehabilitera med en veckas Wu Tang]", men om det är så här du skriver (jag har inte läst förut av rädsla för... TENGIL) så tror jag att dina skriverier kan fungera som en sorts rehab.
Hejsan svejsan.
Ja jag växte upp innan internet. Nä jag vet inte om jag är så väldigt bra jämt men det är väl ibland kanske väldigt lätt att inte låta som alla andra när det gäller sådana här krutdurkar.
Men nu är jag bara så himla orolig här att jag inte minns allting rätt efter att Emanuel Karlsten went all viralgranskaren på mig :( minns inte till exempel om det verkligen var en diakon som samtalade med Birro. Hoppas folk förstår att jag är ute efter att skriva fram en berättelse som naturligtvis innehåller många fler perspektiv och händelser.
Bra text, hög sanningshalt och relevant belysning av ett fenomen.
Rätt alltså, lagenligt kanske man skulle kunna säga. Det är ju beklämmande även för en frifräsare som mig att se Jesus placerad på Roms kullar.
men
Skapelseberättelsen handlar inte om biologi,evangeliet är inte en geografikurs.
Birro, är en frimodig människa som vill predika evangelium.
Finns det några alternativ där?
Jag förstår inte riktigt frågan.
Inlägget var en kommentar.
Frågan var retorisk, det finns inga frimodiga människor som predikar evangelium.
I denna minimalistiska virvelstorm som rör sig kring MB så ser jag
en huvudperson som uppträder som ett jagat djur, rabiata
motståndare och nyktra bisittare som står vid sidan av.
Det kommer inte att sluta väl, man kan bara se på, det gör ont.
Joel, detta var en mycket bra analys. Smått imponerad. Och faktiskt hjälpt att förstå "Birro" som mediafenomen.
Kanske att jag saknar något av förståelsen för personen Birro, den som skymtar fram i många av hans texter, och på ett särskilt sätt i hans poesi. Men hur i fridens namn skulle du fått med det perspektivet? Tack för ett kryss i ruta "ja" till frågan: "Hade du nytta av detta?"
mbh fr P
Hej Pekka :) om du menade att skriva på Joels fb-vägg eller nåt så har du kommit fel. Men kul att se dig här!
Då det gäller Birro tror jag, varesej man sympatiserar med hans
åsikter eller ej, man kan vara hjälpt av att förstå grundstrukturen.
Hur abortfrågan sitter ihop med förlorade barn, hur alkoholism sitter ihop med gudstro och en del andra saker som jag inte ska gå in på.
D.v.s (som så ofta) när man bemödar sig att se människan bakom
det skrivna eller sagda så kan man
ta på sig de glasögon detta bör ses igenom.
Håller med om mycket gällande Birro. Lite ogint bara att påstå att Helle Klein saknar kompetens. Visst, hon har "bara" tagit teol. kand men hon har ju även jobbat som präst i flera år efter adjunktstiden. Jämfört med gemene man på en vanlig redaktion besitter hon mängder med spetskunskap inom sitt område och blir därmed lite av en expert. Dessutom är det sällan gästande själva väljer hur de tituleras i media. Var inte så arg vännen! ;-)
M.S: Ja. Tycker du inte att jag gjorde det?
Gitte: Jag har inte påstått att Helle Klein saknar kompetens. Om de ville ha nån att berätta hur det är vara opinionsbildare vore hon mitt första tips. Men - som jag skriver i inlägget - någon expert på begravningsritualer är hon inte. Det är på grund av den här ytliga hanteringen av kyrkliga frågor i medierna som en sådan som Marcus Birro har kunnat växa fram som den han är idag, det är det som är min poäng. Man ber inte en AT-läkare komma och prata om medicinsk utveckling heller utan då ber man en medicinhistoriker eller en läkare som varit verksam i flera decennier. Var inte så godtrogen, vännen! ;-)
ps jag strök ändå ett långt resonemang om Seglora smedja.
Fick - som de flesta andra - texten som en länk. Det är den bästa sammanfattningen/analysen av Birro-affären hittills.
Å vad bra!
Du skriver så himla bra. Alltså inte bara det här om Birro utan du skriver verkligen bra.
Och vad gäller Birro så var han "katoliken Birro" som liverapporterade i någon av Expressens chatter i samband med påvevalet.
Han inledde dessutom sitt angrepp på Katolska kyrkan på DN-debatt med orden: Jag är katolik. Det var 2010.
Sen detta med Jesus i Rom. Vet inte om det finns någon motsvarande italiensk myt som den där engelska som Blake återger i Jerusalem. Men du beskriver det annars mycket bra att ett sådant fel gör inte en person som står i närmare kontakt med skrift eller kyrka.
Tycker det här youtubeklippet är lite relevant annars. En ung Birro som får höra ett kristet budskap för första gången i sitt liv. Lite förvånande av Eddie Meduza.
http://youtu.be/3uiRn0r_vss?t=57s
Det klippet är väldigt fint, jag såg det på Twitter. Inte bara som kritik mot Birro utan liksom en fin påminnelse om att det är ganska vanskligt att vara tvärsäker om stora saker.
Jag vet ju verkligen själv att det är så. Och poängen är inte att man måste vara fullproppad med fakta för att få uttala sig om kyrkan. Men det är ett avslöjande faktafel. Jag tror att han blandade ihop det med att påveämbetet kallas Petri stol, dvs tanken att Petrus var den första påven, och Petrus kom dit till Rom, men inte Jesus.
Kanske ska förtydliga: jag tycker att man kan få kalla sig katolik om man identifierar sig så (Vatikanen håller dock inte med och en katolik bör ju lyssna mer på Vatikanen än på mig) men det är en instabil kyrkotillhörighet Birro har haft, det är min poäng. Jag säger det för att jag ser att han diskuteras på Twitter som en kristen röst och folk försöker förstå hans teologi, och det är liksom inte mycket lönt tror jag…. den teologin är väldigt mixad och hemsnickrad.
Tack för snälla ord.
Bra artikel! Håller dock inte med dig i din kommentar om att få kalla sig katolik fast man inte är det. Lika lite som att man kan kalla sig amerikan om man anser sig vara det utan att ha amerikanskt medborgarskap. (Ja, jag är katolik:-) )
Jo som sagt, Vatikanen håller inte med mig. Men jag tyckte att jag skulle svara eftersom det är min text och inte påvens. (Jag tycker man kan få kalla sig amerikan också utan medborgarskap.)
Men jag tycker ni får döpa om siten till tidskriftenteologi eller annat, var är evangeliet/glädjens budskap? En diskussion om varför birro trodde Jesus varit i Rom? I vilken mening hjälper det oss att hålla oss på den smala vägen?
Ja, det är nått m det klippet. Både det Eddie säger ( och att det är just han av alla som säger det) men också hur kameran dröjer på Birro efteråt. Fint.
Ja, han för väl kalla sig vad han vill. Men som du säger, märkligt hur media bekräftat vad han än vill kalla sig för stunden. Det skapade en konstig situation till slut. Liksom frikyrkans märkliga omfamnande av hans historia. Men spm du också skriver, där finns tradition av lyhördhet till vittnesbörd. Förklarar en del.
david: Varför Evangelium heter som den gör skrev jag i första numrets ledare, den kan du läsa här: http://tidskriftenevangelium.se/gamla/20121ledare/
RickarD: Håller med, bra formulerat!
Fin artikel som säger precis hur hemskt kyrkan behandlat Birro, en nyomvänd alkoholist, ett spädbarn i tron. Jag har sett sådant så ofta. Nyomvända narkomaner som inte får sitta i kyrkbänken i lugn och ro utan knuffas upp på estraderna för att berätta om sin omvändelse och blir någon slags idol på väg mot sin undergång. Sedan vänder man snabbt bort från den lilla nyfödda kristna som bara skämmer ut och tappat underhållningsvärdet.
Lite fegt att inte ens nämna Birros egen förklaring till varför han fick lämna Expressen, nämligen att han kritiserat sin arbetsgivare för att inte ha funnits där för honom när han blev mordhotad. Det är skrämmande att se hur journalistkåren tassar kring de allt sämre arbetsvillkoren och de svåra följderna för den som vågar säga ifrån.
Och nej, jag försvarar inte vad Birro sagt och gjort. Jag har aldrig läst en krönika han skrivit. Jag känner dock igen en rövarkapitalistisk företagskultur när jag ser den. Att delar av vänstern stödjer denna vilda västern på arbetsmarknaden är sannerligen en gåva till Sverigedemokraterna.
Normalisering av näthot och ruttna arbetsvillkor är inte värt det.
Inte ens i kampen mot Marcus Birros krönikor.
Att döma av kommentaren har du antingen inte förstått vad jag skriver eller inte läst det.
"Att döma av kommentaren har du antingen inte förstått vad jag skriver eller inte läst det."
Svar: Du skrev åtskilligt om Birros relation till Expressen och anledningen till varför han fick gå. Men inget om de skäl Birro skäl angav till sin uppsägning. Det känns fel.
Hej igen Sofia.
Jag fick tipset om denna artikel via en älskad vän, som via Facebook hade fått för sig att det var Joel Halldorf som skrivit detta. Så jag fattade som att han gästbloggat hos dig. Men så var alltså inte fallet. Texten är i alla fall fantastisk bra - så tack till dig, istället för Joel!
P
Tack Pekka. Mycket hedrande.
Det här kan vara den bästa text som någonsin skrivits om fenomenet Birro.
Som ett uttryck för min tacksamhet har jag roat mig med att skrapa ihop några av de referenser som Emanuel Karlsten efterlyser:
”Marcus Birro: Vi ses i morgon här i London.” https://cafesvensson.wordpress.com/2012/07/31/vi-ses-i-morgon-har-i-london-marcus-birro/
”Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen.” http://www.dagen.se/kronikor/marcus-birro-sverige-behöver-gud-1.115130
”Vem är du? : en muslim och en kristen samtalar” http://www.adlibris.com/se/bok/vem-ar-du-en-muslim-och-en-kristen-samtalar-9789152632109
”Det var länge sedan jag hade något samtal med Mikael Mogren.” http://www.dagen.se/omar-prästen-mikael-mogren-ljuger-1.163791
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad...” http://sv.wikiquote.org/wiki/Hjalmar_Söderberg
”Kyrkfolket tar över Stockholmsmässan... poeten Marcus Birro ska tolka Bibeln.” http://www.dagen.se/kyrkfolket-tar-över-stockholmsmässan-1.188562
”Helle Klein återvänder till journalistiken och blir publisher på Dagens Arbete.” http://dn.se/dnbok/helle-klein-tar-over-dagens-arbete/
”Marcus Birro vill bli ny partiledare för Kristdemokraterna.” http://dn.se/nyheter/politik/marcus-birro-vill-bli-ny-kd-ledare/
”Marcus Birro lämnar Svenska kyrkan - blir katolik” http://www.dagen.se/marcus-birro-lämnar-svenska-kyrkan-blir-katolik-1.97976
”I helgen lät sig Marcus Birro intervjuas av en podd som publiceras på den högerextrema sajten Exponerat.” http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3866602.ece
”Twitterstorm när Birro kopplade ihop islam och terror.” http://www.gp.se/kulturnoje/1.2538646-twitterstorm-nar-birro-kopplade-ihop-islam-och-terror
”Mediet är budskapet.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Mediet_är_budskapet
”Sparkad från Expressen” http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/sparkad-fran-expressen/
Läste denna text i november och också nu igen efter den senaste turen Birro i media. Dessutom har denna artikeln åter cirkulerat på Twitter som den bästa analysen av mediafenomenet Birro.
Det kanske är sant och delar av blogginlägget är briljant men samtidigt är det olyckligt och förminskande att inleda hela artikeln med en bild:"Stop making stupid people famous".
Att kalla honom för korkad är bara onödigt och dumt för trovärdigheten för resten av inlägget.
Jag tror inte att Birro fått det utrymme han fått i kyrkliga sammanhang för att han är kändis utan för att han är både litterärt och stundtals även verbalt är väldigt bra på att formulera sig. När präster, teologer, pastorer med fler i denna sfär kollrar bort vanliga människor i svår teologi så skriver Birro om tro på ett sätt som många känner igen sig i.
Det är sant som du skriver att personliga vittnesbörd är centralt i den frikyrkliga delen av kristna Sverige, kanske det mest centrala. Just därför så ser de/vi inte skillnad på en präst med otaliga teologiska timmar studier och någon som blivit berörd och just nykristen vid förbön på älvsjömässan. Inför Gud är dessa två precis lika mycket kristna. Jag hoppas att nykristna också får mediautrymme i framtiden och att berättelsen om tro inte är begränsad till teologiskt kompetenta.
Några saker som faktamässigt kan diskuteras: Du skriver att Birro inte hade någon tro innan Älvsjömässan 2008. Det är sant att den tidpunkten absolut förändrade hans tro men läser man hans memoarer så skriver han att han under tonåren läste bibeln dagligen och hela tiden haft tro och tvivel pendlande. Du skriver också att Birro hade en katolsk familjeidentitet. Det korrekta är att hans pappa är ateist och hans mamma bara sökande.
Du spekulerar också i huruvida Birro någonsin blivit struken. Om man följt honom och lyssnat på hans poddar, både med sin fru och i Världen Idag, så har han många gånger berättat om många och omfattande vändor fram och tillbaka med redaktionen på Expressen där han fått omformulera, stryka och skriva om. Han har också berömt dessa redaktörer som gett input då han själv inte är någon journalist. Det har både gjort texterna skarpare och bättre. Men han har ändå fått stryka mycket som han ville ha sagt.
Det borde inte heller komma som nån nyhet att Expressen suggestivt plockat bort hans texter som handlat om Gud. Först genom att han bara fick skriva om Gud ibland och sen inte alls. Birro trotsade detta genom att formulera sig lite mer vagt angående detta. Han fick ändå Gud i det han ville, men kanske var det just detta som var den egentliga anledningen till att han fick sparken. Han vägrade rätta in sig i ledet, och folk ville ha bort honom från Expressen pga hans tro.
För mig och för många inom den frikyrkliga kristenheten så är bland det finaste som finns att följa någon att komma till tro och förvandlas som människa. Därav fascinationen för personen Birro, eftersom folk följt honom före och efter 2008.
Jag har följt honom genom poesi och hans blogg nån gång 05/06, innan han blev "medialt kristen" hans tvivel fram och tillbaka. Hans personliga tragik med förlorade barn och återfall i missbruk. Just genom denna transparens så tror jag han hjälpt otaliga.
Det är också denna transparens som utnyttjats för häcklande. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över folk som är svaga och som också erkänner sina brister.
När det också gång på gång poängteras att det är hans egen brist på integritet som startar dessa bränder då kommer jag som kristen hoppa in i försvar varje gång.
När skribenter slutar vara transparenta och slipar bort alla ojämnheter för att vara så många som möjligt till lags. När de hellre väljer den sida som man vet kommer sälja flest lösnummer och som ger mest poäng på sociala medier, då kommer vi att vara ett mycket fattigare Sverige.
Tack Christofer – det såg dubbelpostat ut i inlägget så jag raderade en del. Hoppas att jag inte gjorde fel.
Hej Fredrik, och tack för ditt ambitiösa svar. Vi är nog oense om en del grejer. Men sen är det också en hel del saker du missuppfattat i min text som jag bara kort kan svara på nu: uttrycket "stop making stupid people famous" handlar om att vända frågan tillbaka på dem som uppmärksammar människor i medierna bara för att kritisera dem. Det är en mediekritik, framförallt, och en anklagelse mot hela drevet som går varje gång Marcus Birro eller någon annan som är lätt att plocka sönder gör någonting som uppfattas provokativt (för en professionell kulturkritiker är Birro lätt sönderplockad; sen vad fans tycker är ju deras sak).
Vidare skriver jag inte att berättelsen om tro är reserverad för de "teologiskt kompetenta" utan att hans okunskaper skvallrar om hur lite förankrad i kristendomen han är. Att turnera runt i olika samfundstraditioner är en vacklande grund för någon som får tala för kyrkan så mycket som Marcus Birro har fått. Det är inte bra för varken kyrkan, samhället eller personen Marcus Birro att han fått den positionen och det beror på naiva, slöa och i vissa fall cyniska produktions- och redaktörsbeslut.
Jag vet att ni är många som tycker att det är det finaste som finns att följa någon som kommer till tro och det är också vad jag skriver. Det är inget argument men en förklaring.
Angående att sälja lösnummer och söka poäng i sociala medier så är det, menar jag, just den väg Marcus Birro själv har valt. Ingen tvingar honom att spela martyr på Facebook nu till exempel. Han är en skör människa, well det är vi allihop. En offentlig person ska ha kritik och just det är min viktigaste poäng med att skriva om honom: det är inte den kvalificerade kritiken som lett oss hit. Om man hade lyssnat på den så hade Marcus Birro aldrig fått den position som han har fått i flera avseenden till att börja med.
Tack för ditt svar.
Tack för de nya källhänvisningarna.
Bara att inse att vi har olika åsikter. Din text nyanserar absolut bilden av Birro men adderar också en del spekulationer som du valde att inte bemöta. Jag syftar på att du skriver att han aldrig blev struken och att han inte hade någon tro innan 2008. Det är ok, du omnämner inte heller de delarna som fakta.
Jag förstår att "Stop making stupid people famous" också är en kritik tillbaka till media. Men det krävs ju en korkad människa för att uppfylla den tesen. I ditt fall är det Markus Birro som är korkad.
Och beträffande att det är lätt att plocka sönder hans texter, det är möjligt, men när det gäller kulturkritik så handlar det ju om personliga åsikter. Såklart det går att plocka sönder om man inte håller med. Offentlig kritik ska han naturligtvis ha, men saklig och i rätt proportioner. För som sagt, det går att kritisera allt, men man måste inte göra det.
Skillnaden är att du inte vill att han ska publiceras alls, (och nu är det jag som spekulerar), du håller inte med om hans åsikter. Hade du fått bestämma hade han varit en "underbetald poet". Medans jag tycker vissa av hans texter har sina poänger och vissa texter kanske behöver skrivas för att väcka en debatt och kritiseras sakligt.
Jag vet inte vad du tycker om de senaste turen om den "hemliga" lunchen i gamla stan. Men för mig är den publiceringen ett exempel som enbart handlar om vendettor och kvällstidningsjournalistik som sedan göder en mobb på sociala medier. Att han blir bedrövad av utfallet det måste man nog förstå.
Fast du läser texten fel. Jag har här ovan inte gjort någon större kritik av Birro, däremot har jag satt honom i ett större sammanhang och försökt att förklara hur det blivit som det blev. Det är det som kulturjournalistik är till för, inte att fösa ihop "fakta" utan att vrida och vända på argument och dra slutsatser av dem. Poängen med att diskutera om hans krönikor blivit bearbetade av redaktör handlar inte om att ta reda på om det är så och sen lägga det faktumet åt sidan, utan att säga någonting om vad journalistiskt arbete innebär, vilka krav det ställer på redaktioner och skribenter. Och det är inte tankar som jag drar ur röven – jag vet mycket väl vad det är att arbeta både som redaktör och skribent såväl i dagspress som i tidskrift. Mitt bidrag till debatten om Marcus Birro är det, att lyfta frågan till att handla om det större mediespel där han ingår. En närmare kritik av honom som författare och programledare skulle innehålla exempel ur böcker och program. Jag har länkat till en recension som jag tycker är bra men inte skrivit någon själv. Det enda jag säger om det är att en kvalificerad kritik av hans konstnärskap skulle ha placerat honom där han hör hemma, det vill säga i sitt eget konstnärskap och inte ute i alla möjliga debatter om kyrkan och samhället och SD och fan och hans moster.
Kulturkritik handlar inte om personliga åsikter. Att det är en missuppfattning som också en del betalda kulturkritiker kan ha gör det inte mer sant. Kritiken är en kulturell tradering ungefär som man lär sig spela fotboll; det finns regler och praxis, professionalitet, högre syften. Själv är jag utbildad i tolkning och kulturanalys, har en magisterexamen i musikvetenskap och har arbetat som kritiker sedan 90-talet, men även den som inte har papper på sina kunskaper ingår automatiskt när den skriver eller talar kulturkritiskt i radio eller TV i ett sammanhang som bygger på dialektiken mellan olika perspektiv. Man placerar in verk och händelser i sina sammanhang och diskuterar vad det enskilda säger om det sammanlagda, det nya om det tidigare.
Självklart är kritiken ingenting objektivt, lika lite som Zlatan (inte för att jag jämför mig med honom, det är helt enkelt den enda fotbollsspelare jag kan namnet på) inte är en egen person, men han springer inte runt där och hittar på själv vad han har för uppgift. Han deltar i ett spel med andra spelare, skickar bollen. Det är hans jobb, han väljer inte speldag eller motståndare som en amatör skulle göra. När Birro eller någon annan författare recenseras läggs boken likaså ut på recensenter som inte själva nödvändigtvis skulle köpt den. Om man dömer efter sina personliga preferenser så hör man inte hemma på en kultursida utan i ett fanzine. Det är faktiskt så att när jag tycker väldigt mycket om en artist så har jag diskuterat med min redaktör om det är lämpligt att jag ska skriva, det hände till exempel med Elvis Costello som är en såndär privat idol som jag iockförsig vet mycket om men också funderat över om jag kan hålla en professionell relation till.
Mitt syfte att skriva om Birro här har alltså ingenting att göra med vad jag personligen tycker om honom. Jag skriver om honom därför att han står som företrädare för en kristenhet som det är min uppgift att diskutera. Jag var tvungen att förklara offentligt varför det är ett misstag att se honom som i första hand kristen, kyrkans röst, eller någonting sådant. Det kan man tycka olika om, och då säger man det, men man kan inte hävda att jag därför har fel i det jag säger för att jag själv skulle ogilla honom. Så fungerar det inte.
Jag skiter fullständigt i den hemliga lunchen i Gamla stan. Finns naturligtvis massor av saker jag skulle kunna dra ut av det om jag orkade bry mig, men det finns väldigt mycket mer intressanta saker än Marcus Birro som jag kan ägna mig åt. Att skriva det här i november var bara en nödvändig utbrytning, ett sätt att få luft, det behövdes läggas tillrätta. Det är ju det kritiken är till för. Synd att vi ska behöva lägga så fruktansvärt mycket energi på företeelser och personer som inte behövde vara såhär stora.
Det här måste vara en av förra årets bästa texter alla kategorier. Du skriver så kunnigt, nyanserat och precis lagom självsäkert.
Tack så väldigt mycket, Lisa.