stop-making-stupid-people-famousMarcus Birro har gjort det igen. Jag ser det när jag öppnar twitterappen. Startat ännu en skogsbrand – hur många har det blivit nu? Ingen vet. Birro har ragequittat medierna och Sverige mer än någon annan, inte ens mer än någon annan i modern tid; varken August Strindberg eller Ingmar Bergman slängde igen dörren så ofta. Och den heliga Birgitta och drottning Kristina var inte så ambivalenta: hade de en gång bestämt sig så återkom de inte.

Till och med de frikyrkliga fansen är upprörda den här gången. Nej, man kan inte riktigt generalisera så grovt – men är det någonstans som folk har tagit Marcus Birro till sina hjärtan så är det i frikyrkorna, till exempel i Livets Ord vars sommarkonferens han har varit på men också i andra samfunds församlingar dit hans förlag Libris har skickat honom att föreläsa.

Församlingar i Svenska kyrkan har också bokat föreläsningar med Marcus Birro. När en stor fotbollsturnering (förlåt, jag minns faktiskt inte vad det var och min google-fu räcker inte till att hitta vad det var) hölls i London för några år sedan bokade Svenska kyrkan i London Birro för att blogga för dem under hela veckan.

Detta var, vill jag minnas, i samma veva som Birro hade positionerat sig allra tydligast som familjevurmare och abortmotståndare med Trosrörelsen i ryggen. Gud är ingen lesbisk kvinna, dundrade han i Dagen och den utsvultna evangelikala högern rusade fram för att trycka honom till sina hjärtan. Men alltså inte bara de. Med Marcus Birro haussade Svenska kyrkan en teologi som de inte skulle ta i med tång om den kom ens i bråkdelar från någon av deras egna präster.

Jag varnade då för att kyrkan förr kramat ihjäl plötsligt uppkomna gullegrisar som senare vänt sig emot henne. Poeten Mohamed Omar var en sådan tidigare favorit som ett tag var med överallt i svenskkyrkliga sammanhang. Han blev som bekant från ena dagen till den andra förespråkare för islamism, politisk islam, och det var mycket prekärt för bland andra biskopskandidaten Mikael Mogren som just då hade kommit ut med en dialogbok med vännen Omar som han nu fick ta avstånd ifrån (de hade visst aldrig varit så nära vänner). Det tvära kastet från mysmuslim till islamist hade en hel del att göra med Svenska kyrkan, är min bild. Omar hade då nyligen sökt ett jobb som han inte fick i ett svenskkyrkligt sammanhang som länge använt honom på sina villkor. Jag förstår om Mohamed Omar kände sig som ett alibi. Men så jobbar etablissemanget, det kastar in de udda godbitarna i käften och tuggar och spottar ut. Det är bara de egna som hålls om ryggen, och de egna är de som inte avviker.

När man erfar att de som sa att man var välkommen inte alls menade det så kan man bli fruktansvärt arg. Man vill ju bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Och revanschen kan vara att trotsigt välja den oväntade vägen.

Det är här i området kring kyrkan som Marcus Birro ånyo blir relevant för mig att skriva om. Jag kommenterar nu det offentliga fenomenet Birro (privatpersonen känner jag inte) i egenskap av någon som följer och begriper sig på kulturdebatten, men framförallt som en som har förhållandevis stor kunskap om kyrkan och om de här mekanismerna som jag just har beskrivit.

Marcus Birro har ju blivit en kyrklig auktoritet i Sverige och det finns det verkligen inte täckning för. Ansvaret för att detta skett är delat på flera aktörer. Jag ska här försöka att nysta upp det litegrann från mitt perspektiv – men det är komplicerat, ”att prata om Birro känns lika minerat som Israel/Palestina-frågan”, anmärkte en bekant när jag berättade att jag höll på att skriva detta.

Jag har påpekat ibland att Birro inte är någon bra talesperson för kyrkan och därefter lagt krutet på att uppmärksamma det som verkligen betyder något. Bloggportalen Dagens kyrka och tidskriften Evangelium är olika uttryck för den linjen. Jag har valt att tro att om man arbetar ihärdigt och långsiktigt med kvalitet så kommer belöningen bli lön för mödan i slutändan. Folk kommer till slut att läsa och förstå om de får möjligheten att göra sig en bildad bedömning utifrån en bred debatt. Problemet med långsiktigt arbete är tyvärr att det tar just lång tid innan lönen kommer. Och slutändan är uppenbarligen inte här än. (Som kristen kan man ju känna sig lite stöttad ändå i att det trots allt står i Bibeln att det är så det är, men det är frustrerande likafullt.)

En startpunkt för berättelsen om Marcus Birro och kyrkan började 2008. Det finns såklart en förhistoria, det gör det för alla. Birros pappa kom från Italien, det finns en familjeidentitet med det katolska. Men startpunkten för den plats som Birro har i offentligheten idag som religiös företrädare började 2008. Det går nog att hitta ett datum. Svenska kyrkan hade vad de kallade en stiftsfest på Älvsjömässan, en slags jättemöte med seminarier för anställda och förtroendevalda och studenter på väg in i tjänst i Svenska kyrkan, som jag var på den tiden.

Gud-08 hette mötet, och Birro var inte där för att tala om sin tro för han hade ingen då, 2008. Han var inbjuden för att tala om sina böcker och om graviditeterna som slutat i missfall. Detta gjorde han och berättade bland annat då att hans fru var gravid igen. I slutet av samtalet sa diakonen han talade med att nu avslutar vi med att be för det här barnet, om du vill det.

Jag var där. Det var inte märkvärdigt, en kvinna sa några meningar till Gud och en sal med åhörare samlade sig och sänkte sina huvuden i några ögonblick. Men Birro kände sig buren av förbönen och skrev senare om detta på sin blogg. Och det var där, tror jag, på bloggen och i intervjuer vid samma tid som anställda i kyrkorna läste vad han sa om kyrkan och flera av dem tog initiativet att bjuda in honom att tala i deras församlingar.

Om ingen hade gjort det då så tror jag att det hade stannat där. Kyrkan och Marcus Birro var ingen stor sak vid den här tiden. Ögonblicket med ett rum fullt av kristna som bad för att graviditeten skulle gå bra hade troligen stannat vid någonting mer privat, blivit ett frö till en personlig tro kanske, ett första steg att upptäcka kristendomen från kyrkbänken eller i böcker.

Men tron blev ingen privatsak eller källa till skönlitterärt skrivande för Birro. Istället gick han från noll till hundra som kyrklig auktoritet och analytiker och det gick via plattformar som inbjuden talare i församlingar och som krönikör. Jag vet inte vilka tidningar som var först. Det kan ha varit så att Birro skrev i Kyrkans Tidning; det bör i så fall ha varit ungefär samtidigt som Ann Heberlein gjorde det. Sedan kontrakterades han av Dagen och Världen Idag. Och Expressen. Jag vet inte riktigt den kronologiska ordningen.

Men varför? Vad var det Birro sa som gav en sådan magnetisk pull på folk? Låt oss systematisera.

För att förstå varför Birro blev en sådan succé i församlingarna måste man förstå dels att det personliga vittnesbördet är grundläggande i vissa kyrkokulturer, dels hur värdefullt det är för många kristna att någon som är känd säger positiva saker om kyrkan. Kändisar som vittnar om sin tro är godare än knark för en del kristna. Jag har halvt på skämt härlett denna starka psykologiska drivkraft tillbaka till högstadiet då klasskamraterna med kors runt halsen blev tråkade för att de inte stod i rökrutan. Det är tonåringens revansch när kändisarna erkänner Jesusbarnen, som om mobbaren själv blev kristen. Men självklart är vittnet också en mänsklig form av berättande som griper tag i oss. Här har vi en känd person som vittnar om sin rädsla, längtan och tacksamhet. Det är ett urstarkt narrativ.

Men det förklarar inte varför så många utanför kyrkorna rätt omgående tog Birro som en auktoritet om kristen tro. För att förstå det måste man veta dels att den svenska tyckonomin är djupt okunnig om kyrkliga frågor, dels (vilket är relaterat) hur få andra det finns i de stora medierna som skulle kunna argumentera mot Birro när han reflekterar loss på väldigt lösa grunder.

(Jag har enligt samma princip kritiserat vilket journalistiskt haveri det var att Helle Klein med en urgammal teol kand och ett adjunktsår kunde hamna i morgonsofforna som prästerlig expert på begravningsritualer, för att nämna något av alla saker som Klein fick göra som medias go to-präst under några år innan kyrkan slutade betala för henne och hon lämnade det öppna engagemanget för Svenska kyrkan.)

Auktoritet på kyrkan i Sverige är vem som helst som kallar sig kristen. Folk tog alltså Birro på orden när han skrev om Gud och kyrkan. Han kunde skriva vad som helst. Han skulle bli Kristdemokraternas nya partiledare. Herregud – var han inte en gång i Rom och expertkommenterade valet av ny påve? Sådan journalistik kan vara kul – allt är inte understreckare – men man måste veta väldigt noga vad man gör som redaktör när man lämnar ut uppdrag. Och den här kompetensen att värdera kyrkliga frågor finns inte på någon redaktion idag (bortsett naturligtvis från Dagen och Världen Idag som också kontrakterade Birro, men det går alltså tillbaka på det personliga vittnesbördet som är så centralt för deras församlingstraditioner).

Marcus Birro inledde en gång en krönika i Expressen med att skriva att Jesus varit i Rom. Och det var rätt nyligen, förra året eller så, inte i början av hans trosvandring.

Det här jag skriver nu handlar inte vem som har rätten att kalla sig kristen. Men den som skriver att Jesus varit i Rom kan inte ha varit i kyrkan under hela fastan och påsken, eller ha umgåtts särskilt mycket på egen hand med evangelierna. Det är inte ett slarvfel som en kyrkligt förankrad människa gör och här var det en skribent som har betalt för att skriva och tala om och för kyrkan. Hans tacksamma högstadiekristenfans förlåter honom allt med den blindhet som bara kan förklaras med psykologiska termer men sådana här fadäser gör att han tappar trovärdighet om man tänker efter lite.

Birros hemvist i kyrkan bygger på ett evigt turnerande mellan olika samfund och församlingar där huvudattraktionen på programmet är han själv. Han kallar sig katolik men har fram tills nyligen varit medlem i Svenska kyrkan och jobbat mest i de lågkyrkliga frikyrkorna. Allt är inte guld som glimmar i den ekumeniska väven, det finns en stor aningslöshet kring rörelserna mellan olika kyrkotraditioner. Men det här är ju dessutom så väldigt speciellt. Den vanligaste formen av andakt som Birro varit med om under de här åren är, skulle jag gissa, ett litet förspel eller en avslutning på en föreläsning av honom själv. Det är en väldigt otypisk väg in i kyrkan och inte ett omsorgsfullt sätt av kyrkorna att möta en människa som precis har kommit till tro, och det bygger uppenbarligen inget stadigt, kristet liv.

För att komplicera bilden så vill jag samtidigt understryka att ett utifrånperspektiv kan vara mycket värdefullt, och jag tycker att Birro har glimrat till ibland när han härjat mot kyrkan – många som är totalförankrade i kyrkan säger verkligen aldrig något intressant, bara floskler och saker som ser bra ut på deras cv. Det är något visst med barn och dårar och blinda hönor. Men kritiken som Birro riktat mot kyrkan har ändå formulerats så mycket bättre av hundra andra kyrkokritiker som vet vad de talar om. Upphöjningen av honom som kyrkokritiker har ingen rim och reson.

Det är omdömeslöst av Marcus Birro att delta i främlingsfientliga sammanhang men det är för sin omdömeslöshet som han blivit belönad och använd. På ett intuitivt sätt har han förstått det och anpassat sina åsikter väldigt snabbt efter vem som betalar och ger honom uppmärksamhet. Det var hans obefintliga inre censur och förmåga att få ur sig text och oräddhet/tvång att ge sig in i getingbon (!) som gav honom en framskjuten plats på Expressen. Det är ju bara fånigt av Expressen att låtsas som att vi inte ser det.

Expressen har arbetat med Birro som stora skogsbolag alltför vårdslöst ger utrymme för mindre skogsbränder att flamma upp. Liknelsen haltar, för när det gäller krönikorna är det just elden man vill ha och inte virket, men jag kommer inte på en bättre liknelse i brådrasket. En dag får den stora skogsbranden fäste och det finns inte ett tillräckligt försvar att släcka den. Då säljer man bara snabbt av skogen och låter branden ruinera någon annan. Det är cyniskt men kapitalismen är cynisk. Expressen har tjänat pengar på Birro som andra mediaföretag tjänar pengar på att föra samman kåta ungdomar på en söderhavsö. Plötsligt en dag tjänar samarbetet inte företaget längre och då avbryts det tvärt.

Världen Idag vill också ha klick men inte kontroverser på samma sätt som Expressen. Jag tror att de ser med oro och förvåning på den väg Birro har slagit in på. På tidningen Dagen är Birro inte kvar som skribent, det var för ett par år sedan som han slutade skriva krönikor där (tack för rättelse, uppmärksamma läsare!).

Man har ansvar för vilka man uppmärksammar. Som bilden som illustrerar det här blogginlägget säger, en favoritbild som brukar användas av twittrare och som jag tycker passar så bra in här. Vi kan dissekera Marcus Birro i all evinnerlighet men vilka ligger bakom att Marcus Birro ens är en person som får så mycket uppmärksamhet? Varför får han inte bara harva på som underbetald poet som alla andra?

Det här är alltså inte så mycket en kritik av Marcus Birro som av dem som gett honom utrymme på orättfärdiga grunder. Hans böcker ska läsas och kritiseras av goda kritiker, det är min hållning. Evangeliums Miriam Wredén Klefbeck recenserade en av hans böcker nyligen och den texten är ett skolboksexempel på att det faktiskt är möjligt att kritisera Birro utan att rasa mot honom. Miriam använder sig inte av honom för att rida sina egna käpphästar eller för att positionera sig; hon tar boken och beskriver, analyserar och bedömer den. Att en luthersk präst läser denna märkliga kristna röst i samtiden och diskuterar det hon ser är essentiellt god kritik men den hör tyvärr till undantagen när det gäller Birro. Jag antar att det fanns kloka röster i den seriösa kritiken i början av hans karriär som hade kunnat leda honom rätt om inte den storögda kristenförälskelsen och storkapitalet frågat chans. Då hade han istället kanske utvecklats mer som författare.

Problemet är andra gett honom plattformen som debattör och jag blir tvungen att kommentera. Jag ser hur Birro debatteras på Twitter i termer av religion och tro – och säga vad man vill om Twitter, men för tillfället har detta bristfälliga forum makten över nyhetsflödet i Sverige med allt vad det innebär av inflytande på politiken. Birro förstås alltså i dag i debatten som framförallt en kristen röst. Man läser hans islamkritik som en viss kristen kritik (jag vet att jag kommer att få skit för att jag använder ordet islamkritik och inte islamofobi eller dylikt men släng er i väggen, jag är inte maktsosse). Kyrkobesökare röstade visserligen i lägre grad än andra svenska väljare på Sverigedemokraterna, men statistik kan som bekant ljuga och det är möjligt att Birro fått sina islamfientliga idéer i kristna sammanhang av personer som han håller som auktoriteter, som vänner.

Det är också möjligt att han uppmuntrats av alla sina följare i sociala medier som ger honom kärlek när han slår mot etablissemanget. Man kan se att underlaget av Twitter-följare stadigt bytts ut från frikyrkofolk till fler anonyma högerextremistkonton. Han tappar relevans i de kristna sammanhangen när han slutar att tala om Jesus och börjar att tala om islam. Jag är inte helt säker på att Birro själv kan identifiera skillnaden.

Birro jobbar som de flesta skribenter som uppmärksammas idag med bloggtexter och krönikor som skrivs snabbt om aktuella ämnen och skickas ut via sociala medier där de får omedelbar respons. Politisk reaktion i debattens form är vad som gäller nu. Fenomenet Birro har alltså också att göra med distributionsformen, det vill säga det som medieteoretikern Marshall McLuhan påstod att mediet är budskapet.

Också den här texten som jag skriver nu kommer att läsas av fler än exempelvis den intervju med ärkebiskopen om klimatbrevet som jag gjorde i somras och som ingår i förra numret av tidskriften. Den intervjun är mer värdefull som kulturtext eftersom den inte tillkommit som en dagsreaktion på annan media, som den här texten, utan redovisar unikt material med en makthavare som kommer att ha inflytande i Sverige de närmaste åren. Men om artiklar inte flödar ut i en debatt där man kan delta och följa olika sidor så kommer de inte att läsas lika mycket eftersom det är genom spinn i andrahandsmedier som läsningen kommer igång. Det var så förr också när det fanns färre tv-kanaler och de svenska papperstidningarnas redaktörer sorterade nyheterna som läsarna skulle få ta del av, och det är så fortfarande, fast genom appar. Och detta är orsaken till att Expressen lät Marcus Birro hållas så länge.

Vi som har ansvar för medier får alla förhålla oss till det här. Evangeliums blogg finns av nödvändighet för att vi ska kunna kommentera det som händer och lägga ut tillfällighetstexter. Numren är ju tematiska och i stort sett frikopplade från dagsdebatten, eller för att uttrycka det annorlunda: har en längre hållbarhet. Den långsiktigare kritiken och kommentaren är väsentlig för att dagsdebatten ska hålla kvalitet och föra framåt och inte röra till mer än den reder ut, även om bloggen genererar fler klick, också för Evangelium. Men man måste fundera på vilken värld man vill bidra till.

Det är när man tvingas att argumentera för sin text inför en redaktör som en skribent i dagspress lär sig att kräva noggrannhet från sig själv i alla delar av skrivandet, både språkligt och källkritiskt. Man lär sig att tänka när man skriver: hur tas det här emot, hur förstår man det jag skriver nu, hur kan jag backa upp mina påståenden. Allt skapande behöver tukt, sådan är konsten. Operaröster är inget som bara föds fram.

Om jag var Marcus Birros regelbundna redaktör skulle jag sätta honom på att skriva 800 tecken långa skivrecensioner. Jag skulle stryka massor i hans längre texter. Jag undrar om han någonsin blivit struken. Linda Skugge nämnde en gång att hon aldrig blev redigerad som krönikör i Expressen Fredag. Hon sa det som ett gott betyg till sina chefer men jag kan inte tänka mig ett sämre sätt att ta hand om en ung skribent som dessutom stack ut hakan och fick så mycket skit för det som Linda Skugge.

Nu har Expressen sparkat Marcus Birro och han reflekterar själv över att detta kan vara bra för hans seriösa skrivande. Det tror jag att han har rätt i. ”En bra grej är väl att jag nu får mer tid åt att skriva böcker och sådant som äger ett mer bestående värde”, skriver han på sin blogg angående beskedet från Expressen.

Det är en insikt man hoppas att han håller fast vid, och att hans redaktörer och deras chefer, de ”alla tusen cheferna på Expressen” som Birro nämner och som är en fin liten bild av mediekrisen, hjälper honom att hålla fast vid genom att inte ge honom samma typ av uppdrag igen. Det är bra att Marcus Birro inte får skriva krönikor för Expressen längre och det är fler tidningar än den som idag borde reflektera över vad det är för kulturer de odlar.

 

Bonusmaterial: Här är en bra text om kritikens betydelse.