Minns ni utklädningslådan på dagis? För stora vuxenkläder, gärna glittriga, hattar från mormors tid, klackskor.

Hur mycket heligt bråte kyrkan än samlat på sig genom tiderna är tron på uppståndelsen ändå ingen utklädningslåda.

Den som klär ut sig i andras kläder löper stor risk att rätt snart inte känna igen sig själv. Och det är faktiskt motsatsen till tro.

Just nu känner vi en trend i Sverige att upptäcka kyrkan igen. Det märks på Twitter, på poddar om religion, i brett upplagda kulturreportage och i tv-program där präster möter kärleken. Det kristna känns annorlunda och exotiskt. Påven är en oväntad succé hos sekulariserade svenskar, som i honom ser både en radikalt progressiv person och en bärare av strikt konservativa moralregler och liturgi. Men det som är inne nu, kommer snart att bli ute. Sådan är logiken om trender. Man hittar något annat plagg i utklädningslådan, som känns nytt och kul att prova.

Det är påskmorgon. Allt är annorlunda. Jesus själv har klätt av sig sina linnebindor. Hans närmaste känner inte igen honom. Två gånger blir den gråtande kvinnan vid graven tilltalad av vad hon tror är en främling. Inte förrän han säger hennes eget namn känner hon igen honom.

Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!”. (Johannesevangeliet 20:16)

Om tron inte handlar om oss, om våra liv, om vår nakenhet bakom utklädnaden, om vi inte hör våra egna namn uttalas, så kommer vi heller inte att känna igen oss själva. Gud talar till oss personligen. Då, först då, känner vi också igen Gud.