Just nu pågår idédagar – Ideellt forum – i Svenska kyrkan, i studieförbundet Sensus regi. Det är ett forum där folk som är anställda berättar vad det är att vara ideell. De stora ideella aktörerna i SvK är inte med där. En del av dem erkänns inte ens: högkyrkligheten, gammalkyrkligheten. Tidningen Dagen hade ett bra reportage om dessa grupper i veckan: I marginalen av Svenska kyrkan.

Kritiken mot handboksförslaget drivs också i huvudsak ideellt för att ta ett mer tillfälligt exempel, både i den egentliga betydelsen idédrivet och i betydelsen oavlönat. Men det är inte sådana idéer som önskas utan glada, positiva människor ”som älskar Svenska kyrkan”, som Gotlands kyrkvecka uttrycker det, ett annat kostsamt arrangemang som genomförs varje år.

Svenska kyrkans vanliga sätt att hantera en idé är att ösa pengar över den och ge den en tjänstemannakostym. Någon (präst) anställs, på kyrkokansliet eller Sensus eller i de rika församlingarna av församlingen själv, som sätter igång och producerar seminarier och andra typer av dagar där i huvudsak kyrkoanställda ska föra goda samtal under ett minutiöst planerat schema.

När jag kom till Svenska kyrkan från flera års arbete i en ideell organisation där jag varit personalansvarig för volontärer förstod jag ingenting. Under min församlingspraktik fick jag följa med på tre dagar av en sådan här kyrklig grej, där någon hejig person stod och redovisade statistik för volontärskap, varför folk ville jobba ideellt, och så. Vi fick ta del av goda exempel. Vad jag kunde och hade med mig var det ingen som frågade om. Synd, för det hade sparat mycket tid.

Min erfarenhet av ideellt arbete är nämligen att det följer denna formel: 1. man vill göra en sak 2. man gör den. Ur nummer 1 kommer nummer 2 och ordningen är väsentlig, eftersom varje situation är speciell och kvalitetsarbete måste utvecklas ur den specifika saken beroende på syfte och vilka människor det är som är med och jobbar för saken. Människorna är A och O (Dag Sandahl skriver många bra saker om det idag: Tänka i människor). Vill människorna inte jobba för saken så är arbetet inte ideellt (det gäller både anställda och oavlönade även om de oavlönade förstås är svårare att tvinga). Därför måste de som utför jobbet också vara med och bestämma vad som ska göras och hur. Ledarens uppgift är att möjliggöra det. Och att söka pengar, för även ideella arbeten kostar pengar; även om det alltid känns som att man aldrig ser några så växlar de ut tid att orka fortsätta med projektet utan att engagerade människor bränns ut.

Nuförtiden förstår jag mer om varför det blivit så att Svenska kyrkan inte kan hantera idealitet – för så är det, generellt. Man har anställt bort behoven, för det första. Normen att en präst ska leda allt är mycket förödande, inte minst för prästerna men självklart också för alla oss som har andra kompetenser i kappsäcken. Och så gäller det att filtrera sin blick, om man kan säga så, och se att idealitet frodas i det lilla och perifera långt borta från de övergripande nivåerna. I pensionärernas skördeloppis eller ungdomsgruppens lekar, i bara en sådan sak som ett litet koralförspel, kan det finnas vitalitet. Det är Guds ande, kristet uttryckt. Man kan inte stänga in den, då dör den. Så därför är den lite svårare att få fatt i. Men man känner när man är med om den, när man får delta i ett verkligt kreativt arbete, att det alltid börjar med saken, inte organisationen. Först nummer 1, ur det utvecklas nummer 2. Evangelium är en sådan sorts rörelse som föddes ur ett behov och är därför helt obegriplig för de flesta man träffar som jobbat i kyrkan i hela sina liv. ”Ni gör ett så bra arbete, heja!”, brukar jag få höra men beröm glider liksom av en ideell rörelse, aktion är det enda man är intresserad av, på vilka sätt man kan röra sig framåt tillsammans.

Kanske hör detta med idealiteten och periferin ihop. Kanske är det ingen mening att försöka ändra det. Skulle esséernas arbete ha kunnat stöttas av templet i Jerusalem? Jag ställde en gång frågan och fick svaret, av en präst i en hög position, att esséerna gick under. Underförstått: de är ett exempel på misslyckande. Men är det verkligen så? Esséerna var alltså en judisk grupp som höll till Qumranöknen och som bland annat ägnade sig åt religiösa vattenritualer. Man tror att Johannes döparen hörde hit.

Jesus döptes av honom i periferin, långt från Jerusalem. Nu döps de kristna i templet. Så fungerar idealiteten, den tar sig inåt, och det är inte att gå under utan att skapa nytt liv. Framtiden utvecklas där i periferin. I en frisk organisation vet man det och vill ta del av livet så fort som möjligt. I en sjuk organisation försöker man att kväva det, antingen så att man inte ens är i stånd att identifiera vad som är liv eller så att man sett men jobbar aktivt för att tysta eller äga det. Och det mest effektiva sättet att tysta en kritiker är att köpa henne. Det går oerhört snabbt att bli korrumperad. När någon ber en att berätta för dem vad man tycker och tänker, när någon vill betala en för vad man har att säga. Man lär känna makthavarna som nya vänner och tycker att de är väl bra ändå, de gör sitt bästa… och innan man vet ordet av är man en av alla de som säger till andra att de inte ska döma, att de ska vara lojala, att de ska vara lite konstruktiva i stället.

Det finns två sorters läsare av den här texten som jag just har skrivit: de som förstår precis vad jag talar om, och de som inte förstår alls.

Nå. Svenska kyrkan lägger alltså stora summor på ”oss som älskar Svenska kyrkan” och man kan fundera över vad det betyder. I det aktuella fallet på Gotlands kyrkvecka är uttrycket ett försök att komma bort från att rikta sig bara till anställda. Man vill att fler ska känna sig träffade och vilja komma. Men det blir också oundvikligen exkluderande gentemot de som inte är där varesig för att de vore särskilt välkomna eller för att de vill det själva, de som gått till Oasrörelsen för att ta ett exempel. Älskar de inte Svenska kyrkan? Älskade Johannes döparen inte Gud? I maktens självbild, inifrån templet, ser det inte ut så. Men det är för att centrum inte har något fungerande utbyte med periferin. Det skulle kunna vara på andra sätt.