Just nu pågår idédagar – Ideellt forum – i Svenska kyrkan, i studieförbundet Sensus regi. Det är ett forum där folk som är anställda berättar vad det är att vara ideell. De stora ideella aktörerna i SvK är inte med där. En del av dem erkänns inte ens: högkyrkligheten, gammalkyrkligheten. Tidningen Dagen hade ett bra reportage om dessa grupper i veckan: I marginalen av Svenska kyrkan.
Kritiken mot handboksförslaget drivs också i huvudsak ideellt för att ta ett mer tillfälligt exempel, både i den egentliga betydelsen idédrivet och i betydelsen oavlönat. Men det är inte sådana idéer som önskas utan glada, positiva människor ”som älskar Svenska kyrkan”, som Gotlands kyrkvecka uttrycker det, ett annat kostsamt arrangemang som genomförs varje år.
Svenska kyrkans vanliga sätt att hantera en idé är att ösa pengar över den och ge den en tjänstemannakostym. Någon (präst) anställs, på kyrkokansliet eller Sensus eller i de rika församlingarna av församlingen själv, som sätter igång och producerar seminarier och andra typer av dagar där i huvudsak kyrkoanställda ska föra goda samtal under ett minutiöst planerat schema.
När jag kom till Svenska kyrkan från flera års arbete i en ideell organisation där jag varit personalansvarig för volontärer förstod jag ingenting. Under min församlingspraktik fick jag följa med på tre dagar av en sådan här kyrklig grej, där någon hejig person stod och redovisade statistik för volontärskap, varför folk ville jobba ideellt, och så. Vi fick ta del av goda exempel. Vad jag kunde och hade med mig var det ingen som frågade om. Synd, för det hade sparat mycket tid.
Min erfarenhet av ideellt arbete är nämligen att det följer denna formel: 1. man vill göra en sak 2. man gör den. Ur nummer 1 kommer nummer 2 och ordningen är väsentlig, eftersom varje situation är speciell och kvalitetsarbete måste utvecklas ur den specifika saken beroende på syfte och vilka människor det är som är med och jobbar för saken. Människorna är A och O (Dag Sandahl skriver många bra saker om det idag: Tänka i människor). Vill människorna inte jobba för saken så är arbetet inte ideellt (det gäller både anställda och oavlönade även om de oavlönade förstås är svårare att tvinga). Därför måste de som utför jobbet också vara med och bestämma vad som ska göras och hur. Ledarens uppgift är att möjliggöra det. Och att söka pengar, för även ideella arbeten kostar pengar; även om det alltid känns som att man aldrig ser några så växlar de ut tid att orka fortsätta med projektet utan att engagerade människor bränns ut.
Nuförtiden förstår jag mer om varför det blivit så att Svenska kyrkan inte kan hantera idealitet – för så är det, generellt. Man har anställt bort behoven, för det första. Normen att en präst ska leda allt är mycket förödande, inte minst för prästerna men självklart också för alla oss som har andra kompetenser i kappsäcken. Och så gäller det att filtrera sin blick, om man kan säga så, och se att idealitet frodas i det lilla och perifera långt borta från de övergripande nivåerna. I pensionärernas skördeloppis eller ungdomsgruppens lekar, i bara en sådan sak som ett litet koralförspel, kan det finnas vitalitet. Det är Guds ande, kristet uttryckt. Man kan inte stänga in den, då dör den. Så därför är den lite svårare att få fatt i. Men man känner när man är med om den, när man får delta i ett verkligt kreativt arbete, att det alltid börjar med saken, inte organisationen. Först nummer 1, ur det utvecklas nummer 2. Evangelium är en sådan sorts rörelse som föddes ur ett behov och är därför helt obegriplig för de flesta man träffar som jobbat i kyrkan i hela sina liv. ”Ni gör ett så bra arbete, heja!”, brukar jag få höra men beröm glider liksom av en ideell rörelse, aktion är det enda man är intresserad av, på vilka sätt man kan röra sig framåt tillsammans.
Kanske hör detta med idealiteten och periferin ihop. Kanske är det ingen mening att försöka ändra det. Skulle esséernas arbete ha kunnat stöttas av templet i Jerusalem? Jag ställde en gång frågan och fick svaret, av en präst i en hög position, att esséerna gick under. Underförstått: de är ett exempel på misslyckande. Men är det verkligen så? Esséerna var alltså en judisk grupp som höll till Qumranöknen och som bland annat ägnade sig åt religiösa vattenritualer. Man tror att Johannes döparen hörde hit.
Jesus döptes av honom i periferin, långt från Jerusalem. Nu döps de kristna i templet. Så fungerar idealiteten, den tar sig inåt, och det är inte att gå under utan att skapa nytt liv. Framtiden utvecklas där i periferin. I en frisk organisation vet man det och vill ta del av livet så fort som möjligt. I en sjuk organisation försöker man att kväva det, antingen så att man inte ens är i stånd att identifiera vad som är liv eller så att man sett men jobbar aktivt för att tysta eller äga det. Och det mest effektiva sättet att tysta en kritiker är att köpa henne. Det går oerhört snabbt att bli korrumperad. När någon ber en att berätta för dem vad man tycker och tänker, när någon vill betala en för vad man har att säga. Man lär känna makthavarna som nya vänner och tycker att de är väl bra ändå, de gör sitt bästa… och innan man vet ordet av är man en av alla de som säger till andra att de inte ska döma, att de ska vara lojala, att de ska vara lite konstruktiva i stället.
Det finns två sorters läsare av den här texten som jag just har skrivit: de som förstår precis vad jag talar om, och de som inte förstår alls.
Nå. Svenska kyrkan lägger alltså stora summor på ”oss som älskar Svenska kyrkan” och man kan fundera över vad det betyder. I det aktuella fallet på Gotlands kyrkvecka är uttrycket ett försök att komma bort från att rikta sig bara till anställda. Man vill att fler ska känna sig träffade och vilja komma. Men det blir också oundvikligen exkluderande gentemot de som inte är där varesig för att de vore särskilt välkomna eller för att de vill det själva, de som gått till Oasrörelsen för att ta ett exempel. Älskar de inte Svenska kyrkan? Älskade Johannes döparen inte Gud? I maktens självbild, inifrån templet, ser det inte ut så. Men det är för att centrum inte har något fungerande utbyte med periferin. Det skulle kunna vara på andra sätt.
Jag är uppväxt i Skara stift. I vår församling var det en församlingsassistent anställd. Hon ledde en stor skara frivilliga ledare som drev runt ett arbete med flera hundra barn och ungdomar.
Sen flyttade jag till Mälardalen och gjorde vapenfri tjänst i en församling. De hade en församlingsassistent, tre förskollärare och en mellanstadielärare anställda. Detta förutom de som var anställda för öppen förskola mm.
Jag tyckte det var tråkigt för dem att det inte fanns frivilliga krafter. Det var en tjej som var frivillig, men henne ville de inte använda för "man kan ju inte bestämma över en som inte får lön".
Men för dem var det inget problem att alla var anställda. De åkte t.o.m. omkring i stiftet och föreläste om sin framgångsrika modell för barn- och ungdomsarbete.
Haha ja. Det handlar mycket om pengar, man måste vara mer kreativ utan.
Ett bevärande problem är den pågående demokratiuttunningen i SvK. Strukturutredningen har lett till en massiv minskning av den närdemokrati med självständigt beslutande kyrkoråd ned på minsta nivå som SvK tills helt nyligen ägde. Redovisningen av handboksremisserna går i samma stil. Trots påfallande negativ kritik försöker kyrkokansliet redovisa ett positivt utslag och låter kyrkostyrelsens presidium uttala att allt går enligt planerna. Ja, så detta att erkänd expertis i liturgifrågor inte inbjuds och brukas. Inte teologisk expertis heller i frågor där "bunkern" i Uppsala redan bestämt sin hållning.
Det här var en knepig text. Jag tror jag förstår dig – och i så fall håller jag helt med dig – men jag känner mig samtidigt orättvist träffad av den inledande kritiken (om det nu är det) och behöver kolla om jag är med på vad du menar.
Idédagarna i Norrköping arrangeras av nätverket Ideellt forum i Svenska kyrkan, inte av Sensus. Ideellt forum är en ideell förening med 26 organisationer som huvudmän, bland dem Sveriges kyrkosångsförbund med 70 000 ideella, EFS med 15 000 ideella, Svenska Kyrkans Unga med 13 000 ideella… Vilka de stora ideella aktörer som inte är med kan jag inte komma på. Berätta gärna.
Och att Ideellt forum inte skulle erkänna deltagare ur högkyrklig eller gammalkyrklig tradition, vad kommer den idén från?
Det som får mig att sucka djupast är ändå den inledande meningen, att det handlar om anställda som berättar vad det är att vara ideell. Där har vi nog väldigt olika uppfattning om idealitet. Vad vet du om talarnas drivkrafter eller deras bakgrund?
Som sagt tror jag vi vill samma sak. Att det är de ideellas engagemang som ska styra, att anställda ska vara möjliggörare för det engagemanget och att de ideella måste kunna bestämma över sitt sammanhang. Men det är precis detta, och inget annat, som är Ideellt forums mål och förhoppning.
Så snälla, berätta vad det första stycket i inlägget handlar om!
Ideellt forum har jag haft beef med förr, jag fick svar den gången också. Den lilla detaljen skiljer er från i sorts sett alla andra man kritiserar i SvK så bara det tyder på att det ligger något i vad du säger.
Mitt intryck av Ideellt forum - jag har inte granskat vad ni gör i detalj men träffat folk som varit engagerade, sett kommunikationen utåt, osv - är dock att det är ett ganska typiskt exempel på när SvK uppfinner hjulet. Det ska liksom blåsas upp och bli något stort i sig själv och det är alltid frikopplat från andra fenomen ute i samhället som man skulle kunna ha god hjälp av att samarbeta med. Jag tänker på arrangörsnätverk och amatörkulturorganisationer utanför kyrkan, till exempel.
I den här texten ville jag ställa det fenomenet mot de idédrivna rörelser som Dagen beskriver som marginella i Svenska kyrkan. Det är möjligt att jag orättvist använde Ideellt forum som utgångspunkt, nu skrev ju du en lång kommentar men kom gärna med en egen text också om du vill lägga till något mer som missas här.
Till Biörn: Jag är ense med dig om att det är flera saker som hänger ihop, som man ser från olika perspektiv. Kanske ingen är riktigt nöjd? Tror mycket skulle bli bättre med mer dialog.
Visst, jag återkommer gärna med en text som ger lite fler perspektiv!
Undrar dock fortfarande över varför du tror att vissa grupper inte erkänns.
Förresten, apropå amatörkulturorganisationer var Rebecka Prentell från Sverok en av årets huvudtalare på idédagarna.
Att hög- och gammalkyrkliga sitter trångt är väl inga nyheter? Om du inte har läst Dagens reportage så gör det gärna: http://www.dagen.se/dokument/i-marginalen-av-svenska-kyrkan-1.273422
Jag såg att Sverok talade! Men är ute efter ett tätare samarbete. Hade velat att SvK när frågan om volontärer dök upp gått närmare den kulturvärld som jobbat med frågor om professionella och amatörkultur under hela 1900-talet, egentligen, men särskilt de sista 30 åren. I stället startade man eget bygge där folk som aldrig gjort något annat än kyrkan i hela sina liv ska gå i kurs. Klart det finns undantag till det, men jag vill peka på ett problem som präglar kyrkan.