På 1500-talet framförde Luther och andra med rätta skarp kritik mot missförhållande i den medeltida kyrkan. Om detta råder idag ekumenisk konsensus och erkänns också av romersk-katolska teologer. Reformationens tragedi är inte kritiken utan dess upplösning i en mängd olika kyrkor och att konciliet i Trient kom trettio, eller så, år för sent. Hade konciliet hållits tidigare hade kyrkan sannolikt inte splittrats utan kunnat förbli enad och förnyats. Det var vad reformatorerna drömde om. Kanske hade även Europa sluppit en mängd krig med död, farsoter och kulturförstörelse som följd. Istället för kyrkans frihet från sammanblandning mellan andlig och världslig makt blev paradoxalt nog konsekvensen just en sådan fortsättning, men omvänt.

Så skriver Erik Eckerdal om situationen i den svenska kyrkan idag. Håller du med skribenten? Vill du säga mot? Eller vill du utveckla? Välkommen att kommentera!