2017 är det femhundra år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg, handlingen som räknas som reformationens startpunkt. Eller genombrott. Eller kanske var det ingen reformation alls, utan något helt nytt som satte igång där?

Om man ska tro en del katoliker så gäller det sistnämnda. Inte så konstigt förstås att de tycker så. Signum skriver om Vatikanens ekumenikminister kardinal Kurt Koch att han menar att utan en övertygelse om målet för ekumeniken hotar kyrkorna att glida ifrån varandra.

Medan den katolska kyrkan håller fast vid målet om en ”synlig enhet”, har inom reformationstidens kyrkor tanken på ett ”ömsesidigt erkännande vunnit terräng, vilket kardinalen beklagar. Enligt denna uppfattning består enheten endast i form av en ”summa av kyrkobildningar”.

Det synliga enhet som kardinalen talar om är vad jag förstår inget annat än att kyrkorna ska lägga sig under påven igen.

Det är en fascinerande debattpunkt, ett halvt millennium gammal och inte rubbad en millimeter.

Men det går att ge sig in i debatten med friskt humör även här hemma.

Frågan är ju inte om Svenska kyrkan tillhör Kristus – vilket hon gör, naturligtvis, precis som alla andra kristna kyrkor – utan om hon tillhör den kyrka som Ansgar och de senare missionärerna etablerade i Sverige och vars första ärkebiskop blev Stefan av Alvastra. Jag hoppas att det nu står klart att så inte är fallet”, skriver till exempel religionsfilosofen och katoliken Martin Lembke i en debattartikel i Kyrkans Tidning (min kursivering, för det var en rolig mening).

Sorry Martin, men det står inte klart. Inte ens efter din debattartikel.

Men det är fint att tillfälle ges att diskutera Svenska kyrkans – eller ska vi säga den svenska kyrkans – identitet, väsen, i vår tid och i generationer av svenskars liv tillbaka i tiden. För det ska alla präster och ledare i Svenska kyrkan vara glada, därför att behöva tänka ut tankarna tvingar människan till tankereda.

Dessa bör följa Lembkes tankegångar. Om det skulle gå att fånga ett ögonblick då kyrkan i Sverige gick från att vara katolsk till att bli svenskkyrklig, när skulle det vara? Inte 1517 i Wittenberg i alla fall. Några år senare, när Olaus Petri började predika Luthers läror i Storkyrkan i Stockholm? På vilket sätt blev kyrkan då annorlunda, och för vem? Det var samma hus, samma kläder, samma hokus pokus, samma språk ännu väl, samma korgossar, samma Gud i höjden?

Eller ska ögonblicket då kyrkan i Sverige gick från att vara katolsk till att bli svenskkyrklig förläggas någon generation präster senare, när det svenska språket var väl förankrat i mässan och församlingen hade börjat sjunga psalmer och ta nattvarden? I så fall är väl den romersk-katolska kyrkan inte heller 1517 års kyrka sedan länge? Finns egentligen i så fall den katolska kyrkan kvar överhuvudtaget?

Debattpunkten om katoliciteten leder till att kyrkan tvingas att reflektera över vad en kyrka är. Det är bra, inte för att det finns några utsikter om att RKK och SvK kommer att enas, utan därför att svaren som genereras ur sådana reflektioner måste uttalas, eftersom de ändå styr hur kyrkan arbetar; de är organisationens verkliga värdegrund. Om reformationsåret – huruvida det firas som jubileum eller till minne beror alltså på vem man frågar – ger upphov till sådana här diskussioner har vi en ganska spännande tid att se fram emot.

Game on, säger jag! Och hoppas att få se också svenskkyrkliga biskopar och professorer ute i debattens vågor, även om jag gillar alla modiga komministrar och kandidater som gett sig ut först.