"– Jag tror överhuvudtaget att vi som kyrka behöver stärka kunskapen inom kyrkan om kyrkan". Så säger biskopen i Visby, Sven-Bernhard Fast när han talar om kyrkan och medierna.
I den andra delen av intervjun med biskopen i Visby Sven-Bernhard Fast talar han om den pågående visitationen av Visby domkyrkoförsamling, och om det uppmärksammade beslutet att påkraga prästen i januari i år.
Har vi kommit till en punkt där kyrkoherdar och kyrkoråd kan radera obehagliga dokument och sedan hävda att det egentligen inte finns? Har vi kommit till en punkt där biskopslöften kan åsidosättas med hänvisning till att biskopen provtänker?
"De första två åren när jag var ute och gick i en stad så var det ett ögonblick när jag fick syn på en biskop i skyltfönstret – ”få se, den där biskopen känner jag igen!” och så en halv sekund senare, ”javisst ja, jag är ju biskop”.
P4 Radio Gotland rapporterar idag om den arbetsplatsundersökning som gjordes i våras av Ragnar Håkansson på uppdrag av församlingen, men bara efter att facken begärt det. Rapporten låg klar i början av juni, på åtta sidor enligt anställda som sett den men inte fått behålla den. Jag begärde ut rapporten från församlingen i sommar, men inte fått den. Nu är rapporten offentliggjord, den har svällt från åtta till sjutton sidor och den har domprosten Mats Hermanssons stilistiska signum all over.
Nu har protestlistan för präster mot kyrkohandboksförslaget överlämnats till ärkebiskopen och ÄB och kyrkohandbokskommittén. Det blev 195 namn. Jag gissar att hela initiativet kommer att mynna ut i ett whole lotta nothing.
Yttrandefrihet i kombination med anonymitet är ingen rättighet som vi kan busköra. Vi förlorar den möjligheten om vi inte vårdar den.
Till kyrkan kommer människor av många olika anledningar. Rädsla för muslimer är mycket sällan orsaken. Det vet prästerna i Storkyrkan. De älskar att jämföra sig med stora kyrkoledare som Nathan Söderblom och bröderna i Taizé, men tonen i deras förkunnelse är en helt annan. Om dessa präster vill ta en diskussion om religionens gränser så bör de åtminstone göra det med en intellektuell hederlighet som hedrar deras idoler.
Jag får frågor om läget i Visby efter den stora granskningen av domkyrkoförsamlingen i slutet av april. Läget är, enligt mina källor, samma som förut.
Det är inte givet i ett historiskt perspektiv att organisten i församlingen ska spela allt, inte alls. Jag tycker att den intressantare frågan är synen på vad som är kyrkomusik överhuvudtaget. För vad säger det att filharmonikerna spelade i kyrkan och inte hovkapellet, och att det var Konserthusets chef Stefan Forsberg som hade övergripande ansvar för musiken och inte församlingen? Tydligare än så kan nästan inte paradigmskiftet från gudstjänst till konsert uttryckas. Inför kronprinsessans bröllop var ju som tevetittaren minns Forsberg en fantastisk konferencier på Konserthuset, jag förmodar att det är de goda erfarenheterna som gav honom uppdraget vid prinsens dito, men man måste sätta ett märke i almanackan för ett sådant skifte.
Projektledaren för kyrkohandboken, Solveig Ininbergs, skickade i går ut ett mejl till alla församlingar i Svenska kyrkan.
Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet fick den 22 december 2014 en förfrågan av Svenska kyrkan att inkomma med överväganden kring det fortsatta arbetet med den historiska liturgiska musiken i den pågående handboksrevisionen. Evangelium kan i dag publicera institutionens svar.
För att ni ska förstå ungefär vilken kritik handboksförslaget har fått har jag saxat ett axplock från remissvaren förra året, när förslaget hade varit ute i församlingar, på stiftsnivå, men också tröskats av privatpersoner, forskare, organisationer och så vidare som ville ge sina synpunkter.
Nu meddelar musikorganisationerna – Domkyrkoorganisternas förening, Sveriges Kyrkosångsförbund, Föreningen Svenska Tonsättare, Kungliga musikaliska akademien och Kyrkomusikernas Riksförbund – att de drar sig ur samarbetet med kyrkan om den nya handboken.
Jag menar att deltagande i media hör till församlingarnas grundläggande uppgifter. Det faller under alla pelare utom gudstjänsten, och förstås alldeles särskilt under uppgiften att undervisa. Hur menar jag? Jag menar att vi har kommit till en situation i Sverige att den största organisationen i landet, med miljoner medlemmar och oerhörda rikedomar (kyrkan är rikare idag än den var för femtio år sedan), som förvaltar lära och byggnader och immateriell kultur som är äldre än landet Sverige, i stort sett lämnas ogranskad i offentligheten.
Kulturkvinnan är en tänkande människa, varken en nymfett eller ett surt pH-värde, skriver Ellen Söderblom Saarela i en kommentar till den kulturdebatt om kultur, makt och kön som rasar just nu i Dagens Nyheter och Expressen. 1100-talet har något att säga oss.
I vår granskning kommer människor till tals, som vågat berätta om sin situation men som inte vill använda sitt namn offentligt. På olika sätt har många naturligtvis talat på ett annat sätt inåt församlingen, med sin arbetsgivare eller vilken relation man nu står i till församlingen. När någon påkallar missförhållanden kallas det för att den blåser i en visselpipa. Det är en så modig handling just därför att kritiken inte kan komma fram på något annat sätt.
Låst studiematerial för prenumeranter
Varför berättar vi om situationen i Visby? Därför att den är en berättelse som innehåller så mycket.
Det är påskmorgon. Allt är annorlunda. Jesus själv har klätt av sig sina linnebindor. Hans närmaste känner inte igen honom. Två gånger blir den gråtande kvinnan vid graven tilltalad av vad hon tror är en främling. Inte förrän han uttalar hennes eget namn känner hon igen honom.
Vi är en liten ideell kulturtidskrift med pyttesmå ekonomiska resurser men tokkoll på frågorna och erkänd nukänsla i uttrycket: skribenterna borde stå på kö.
Såhär gör man: man vänder uppochner på arbetsordningen som varit, för den fungerar inte. Istället för att handläggare med generell kompetens filtrerar kunskaper och synpunkter från experter (och därbland räknar jag alla goda remissvar från församlingar och stift som kom in för ett år sedan; jag har läst dem och det finns ett mycket fint kvalitetsarbete där) så ska handläggarnas uppgift endast vara att samordna möten för en kommitté med sakkunniga.
Jag säger detta dels i rollen som Djävulens advokat. Jag har en kyrkosyn som går ut på att mångfalden gör kyrkan starkare, men är väl medveten om att det finns mycket som jag inte håller med om. Jag vill ha kvinnliga präster, samkönade äktenskap och en kyrka som är salt i världen när det gäller kapitalismen och rovdriften på naturen. Men dessa frågor är inte höger/vänsterfrågor; de är idéfrågor för en kyrka som står i en egen tradition och behöver sig själv, behöver hela spektrat av perspektiv, för att bli någonting annat än en intresseorganisation organiserad under de partier som för tillfället har mandat att anta dokument i kyrkostyrelsen.
Lars Vilks projekt förhåller sig, tänker jag, till yttrandefriheten som det att avstå från godis i några veckor gör till bristen i världen. Om man inte går vidare från det stiliserade frö till poäng som konstverket är tänkt att vara till någonting större än sig själv slutar konsten att fungera.
Vi har lärt oss att debatt uppstår när vi tycker hemskt olika för att någon kastat in en brandfackla och man blir helt enkelt tvungen att försöka släcka elden, men så måste det inte alls vara. Om jag här har ritat upp en liten skiss på en karta över läget som många är överens om så kan lika gärna det tjäna som utgångspunkt för samtal om vad vi ska göra sedan.
Jag sa inget när Ulf Ekman med fru konverterade till katolska kyrkan. Jag tyckte inte att det var min sak riktigt; dels kan varje människa bara följa vad som är rätt för den, dels är Livets Ord inte mitt samfund. Men nu känns det som ett mönster. Den här församlingens herdar väljer, efter pensionen, att följa sitt hjärta och då visar det sig att deras hjärta sa precis tvärtemot vad munnen sagt i alla år i församlingens tjänst.
Evangeliums redaktörer, Sofia Lilly Jönsson och prästen Judith Fagrell diskuterar här kyrkligt ledarskap med anledning av ärkebiskop Antjes första hundra dagar och medverkan på Idrottsgalan. Brevväxlingen gjordes på Facebookmejlen efter programmet.
För den som ändå fattar vad jag talar om är vad som hänt i Svenska kyrkan en viktig kunskap att ha, för där ser man hur problematiskt det blir när identitet blir symbolik och positioner att försvara. Någonting mjukt och lekfullt stelnar då, någonting dör, och jag tror att där och då byggs verkligen själva grunden för att göra skillnad mellan människor.
Man sätter sig inte med en hel avhandling eller magisteruppsats, men en lagom lång artikel via länk i sociala medier läser man. Det är därför kulturtidskrifter finns som ett rum mellan akademien, kyrkan och kulturlivet, för att få ut forskning.
Om någon i kyrkan erfar i sitt eget liv att där finns en brist på möten med personer som inte rör sig i kyrkan finns det stark anledning att rannsaka hur man lever sitt liv, men att däremot dra slutsatsen att det måste skapas interreligiösa andaktsrum för att möten ska kunna ske finns det nog något ordspråk för som jag inte kommer på brådrasket.
Yttrandefrihet är inte bara ett vackert ord. Menar man allvar med det och med demokratin så måste man tänka lite längre nästa gång man förfasar sig över att någon ritat en Hitlermustasch på ärkebiskopens porträtt.
Ibland är det enklare att säga vad någonting inte är. Kritik är inte att ansluta sig till ett åsiktsläger. Kritik är inte att ta avstånd från någonting som 99,99999 % av alla människor är ense om är förkastligt. Kritik är inte att kasta skit. Kritik är inte att heja på sin fiendes fiende. Kritik är inte att tro sig äga rätten till en meningsfrändes ord. Kritik är inte oinskränkt rätt att säga emot i alla kanaler.
Ett urvrål av indignation från en svart åker utanför Östersund känns som ett så friskt tecken inför det nya året att jag nästan känner ett jubel inombords. Good for you! Det är dåligt att de måste fly men bra att de inte accepterar det. Fy fan vad jag också hatar isen, överheten, motståndet. Om jag ibland känner mig färdig att sätta mig i rodelbackarna och gråtskrika som en treåring, hur trött ska man inte vara på skiten när man rest över halva jorden till världens ände och väl framme känner sig besviken på vad man fick?
Vi låter detta året avslutas med en notis om att Desmond Fisher, en av en gång många Vatikankorrespondenter som täckte Andra Vatikankonciliet (1962-65), har gått bort 94 år gammal.
"I det mediala stiftet i söder plockar biskop Johan Tyrberg upp den fallna manteln efter proffset Jackelén och spelar in inte mindre än två hälsningar. En advents- och en julhälsning, men som båda binds ihop av ett tydligt tema: en jätteful ryggsäck."
"Min uppgift är att bevara och vårda barnet i mig. Utan romantik, utan naivitet." Så skriver Anders Piltz i denna betraktelse inför julen 2014 om barnet i historien, i världen och inom oss själva. Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift.
"Bli som barnen" är en essä ur det nya numret av Evangelium skriven av Maria Hammarström, teologisk samordnare vid Svenska kyrkans ungas kansli. Numrets tema är barnen. I kyrkoordningens portalparagraf står det att barnen har en särställning i kyrkan. Här diskuterar Maria Hammarström vad det betyder.
Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem.
Avsnitt 274: Jerry lurar Ulf. Jerry äter choklad och Ulf kommer in och säger "du får inte äta av varorna" Jerry svarar då att "Stig sa att det var okej".
Fotokonsten är tagen från förrförra numret om Gränser av konstnären Goupal, och den grafiska formen är gjord av Tomas Einarsson.
Den klassiska recensionen av ett verk - en skiva, en bok, eller som här en scenföreställning - är nödvändig för att kulturen ska få svar och för att starta ett samtal om det konstnärliga uttrycket, något som talar om vårt samhälle och om oss själva.
Dikten leker med orden, om pappa i jorden, en kontrast: hård, kall, obeveklig, och lekfull.
I strävan att inkludera alla riskerar kyrkan att utradera sin specifikt kristna gemenskap, argumenterar Tobias Elof Hadin, och därmed den identitet som kunde välkomna främlingen.
I dagens lucka sitter religionspsykologen och författaren Owe Wikström och talar om när han nästan dog.
Evangelium är en tidskrift som ges ut på webben. Som alla tidskrifter med fristående redaktioner behöver den prenumeranter.
Goupal har ett svenskt tilltalsnamn, han "ser svensk" ut, men växte upp i Nepal där hans föräldrar var missionärer. När familjen kom till Sverige var det här, hemma, som kändes främmande.
Första luckan, sidan 58, Anders Stenströms hejdlöst roliga utredning om den femte bönepunkten i Herrens bön, den som lyder: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Hur kan de fortfarande stå i skuld till oss, om vi har förlåtit dem?
Evangeliet går på tvärs emot världen men rakt in i världen.
Man har ansvar för vilka man uppmärksammar. Som bilden som illustrerar det här blogginlägget säger, en favoritbild som brukar användas av twittrare och som jag tycker passar så bra in här. Vi kan dissekera Marcus Birro i all evinnerlighet men vilka ligger bakom att Marcus Birro ens är en person som får så mycket uppmärksamhet? Varför får han inte bara harva på som underbetald poet som alla andra?
Nu har alltså Frimodig kyrkas allra mest irriterande och vadmalskliande svartrock lagt en motion i kyrkomötet som 1) går helt emot föreställningen om att han eller Frimodig kyrka skulle vara främlingsfientligt, vilket inte var någon högoddsare förut för den som visste att till exempel de där flyktingmottagande nunnorna förmodligen röstar FK, om de alls röstar och 2) ger goodwill till vad gemene man tror är den progressiva grenen av kyrkan men som i själva verket är försiktig i samhällsfrågor om man inte räknar symbolhandlingar som klockringning eller psalmsång i demonstrationer.
Den tydligaste signalen som alla dessa motioner ger är att det finns ett enormt behov av att prata om kyrkan. Jag lyssnade en stund på kyrkomötets diskussioner på webben häromkvällen, och det var plågsamt att se dessa viktiga och spännande frågor pressas ner i en sådan mördande tråkig form.
Svenska kyrkans sakramentssyn är att alla människor kan döpas, och dopet kan aldrig göras ogjort. Alltså kan verkligen vilken usling som helst gå omkring därute och vara döpt och inbjuden att dela nattvardens måltid med alla andra döpta.
Det är förstås lätt att tolka Nolans filmer som sexistiska, eller i alla fall misogyna, med alla dessa manliga hjältar och döda kvinnor som befolkar hans filmvärldar. Men det finns kanske en djupare förklaring till detta än ren misogyni. För Christopher Nolans filmer jobbar mycket med myten och det mytologiska. Det är det som är hans filmers styrka.
Om det skulle gå att fånga ett ögonblick då kyrkan i Sverige gick från att vara katolsk till att bli svenskkyrklig, när skulle det vara? Inte 1517 i Wittenberg i alla fall. Några år senare, när Olaus Petri började predika Luthers läror i Storkyrkan i Stockholm? På vilket sätt blev kyrkan då annorlunda, och för vem? Det var samma hus, samma kläder, samma hokus pokus, samma språk ännu väl, samma korgossar, samma Gud i höjden?
Precis som många andra högtider bundna till årets tider knyter halloween an till övergången. Övergången från höst till vinter, strax efter höstdagjämningen. Mörkret tar över, och då behöver vi en övergångsrit.
Trots alla sina kommunikatörer verkar Svenska kyrkan sällsynt dålig på att kommunicera. När det blir fnurror på tråden går saker ibland direkt till kyrkans domstol där de utreds i A4-form.
Kyrkan å sin sida vill ju vara relevant för folket. Paradoxen är vad en urgammal, obsolet men unik kulturinstitution som kyrkan har att ge ett modernt samhälle, om kyrkan förändras att bli mer lik samhället självt.
Jag vill inte ta ifrån någon glädjen över ett försiktigt steg som kan betyda massor för någon enskild person. Att ordet "kärlek" nu överhuvudtaget kan nämnas i samband med homosexuella relationer i sammanhang där det tidigare bara beskrivits i termer av "synd" är genuint nytt. Men journalistik är journalistik och den ska vara korrekt, och inte falla i farstun för vissa nyheter med en känslostyrd rapportering.
Evangelium hade i förra numret ett samtal om frågorna som religionsdialogen väcker.
Evangeliums chefredaktör Sofia Lilly Jönsson skriver i dagens DN om kyrkomusiken och folket: "Människor måste kunna känna igen sig i kyrkan".
Svenska kyrkans vanliga sätt att hantera en idé är att ösa pengar över den och ge den en tjänstemannakostym. Någon (präst) anställs, på kyrkokansliet eller Sensus eller i de rika församlingarna av församlingen själv, som sätter igång och producerar seminarier och andra typer av dagar där i huvudsak kyrkoanställda ska föra goda samtal under ett minutiöst planerat schema.