Trots alla sina kommunikatörer verkar Svenska kyrkan sällsynt dålig på att kommunicera. När det blir fnurror på tråden går saker ibland direkt till kyrkans domstol där de utreds i A4-form.

Kyrkan å sin sida vill ju vara relevant för folket. Paradoxen är vad en urgammal, obsolet men unik kulturinstitution som kyrkan har att ge ett modernt samhälle, om kyrkan förändras att bli mer lik samhället självt.

Jag vill inte ta ifrån någon glädjen över ett försiktigt steg som kan betyda massor för någon enskild person. Att ordet "kärlek" nu överhuvudtaget kan nämnas i samband med homosexuella relationer i sammanhang där det tidigare bara beskrivits i termer av "synd" är genuint nytt. Men journalistik är journalistik och den ska vara korrekt, och inte falla i farstun för vissa nyheter med en känslostyrd rapportering.

Evangelium hade i förra numret ett samtal om frågorna som religionsdialogen väcker.

Svenska kyrkans vanliga sätt att hantera en idé är att ösa pengar över den och ge den en tjänstemannakostym. Någon (präst) anställs, på kyrkokansliet eller Sensus eller i de rika församlingarna av församlingen själv, som sätter igång och producerar seminarier och andra typer av dagar där i huvudsak kyrkoanställda ska föra goda samtal under ett minutiöst planerat schema.