Såhär gör man: man vänder uppochner på arbetsordningen som varit, för den fungerar inte. Istället för att handläggare med generell kompetens filtrerar kunskaper och synpunkter från experter (och därbland räknar jag alla goda remissvar från församlingar och stift som kom in för ett år sedan; jag har läst dem och det finns ett mycket fint kvalitetsarbete där) så ska handläggarnas uppgift endast vara att samordna möten för en kommitté med sakkunniga.

Jag säger detta dels i rollen som Djävulens advokat. Jag har en kyrkosyn som går ut på att mångfalden gör kyrkan starkare, men är väl medveten om att det finns mycket som jag inte håller med om. Jag vill ha kvinnliga präster, samkönade äktenskap och en kyrka som är salt i världen när det gäller kapitalismen och rovdriften på naturen. Men dessa frågor är inte höger/vänsterfrågor; de är idéfrågor för en kyrka som står i en egen tradition och behöver sig själv, behöver hela spektrat av perspektiv, för att bli någonting annat än en intresseorganisation organiserad under de partier som för tillfället har mandat att anta dokument i kyrkostyrelsen.

Lars Vilks projekt förhåller sig, tänker jag, till yttrandefriheten som det att avstå från godis i några veckor gör till bristen i världen. Om man inte går vidare från det stiliserade frö till poäng som konstverket är tänkt att vara till någonting större än sig själv slutar konsten att fungera.

Vi har lärt oss att debatt uppstår när vi tycker hemskt olika för att någon kastat in en brandfackla och man blir helt enkelt tvungen att försöka släcka elden, men så måste det inte alls vara. Om jag här har ritat upp en liten skiss på en karta över läget som många är överens om så kan lika gärna det tjäna som utgångspunkt för samtal om vad vi ska göra sedan.

Jag sa inget när Ulf Ekman med fru konverterade till katolska kyrkan. Jag tyckte inte att det var min sak riktigt; dels kan varje människa bara följa vad som är rätt för den, dels är Livets Ord inte mitt samfund. Men nu känns det som ett mönster. Den här församlingens herdar väljer, efter pensionen, att följa sitt hjärta och då visar det sig att deras hjärta sa precis tvärtemot vad munnen sagt i alla år i församlingens tjänst.

För den som ändå fattar vad jag talar om är vad som hänt i Svenska kyrkan en viktig kunskap att ha, för där ser man hur problematiskt det blir när identitet blir symbolik och positioner att försvara. Någonting mjukt och lekfullt stelnar då, någonting dör, och jag tror att där och då byggs verkligen själva grunden för att göra skillnad mellan människor.

Man sätter sig inte med en hel avhandling eller magisteruppsats, men en lagom lång artikel via länk i sociala medier läser man. Det är därför kulturtidskrifter finns som ett rum mellan akademien, kyrkan och kulturlivet, för att få ut forskning.

Om någon i kyrkan erfar i sitt eget liv att där finns en brist på möten med personer som inte rör sig i kyrkan finns det stark anledning att rannsaka hur man lever sitt liv, men att däremot dra slutsatsen att det måste skapas interreligiösa andaktsrum för att möten ska kunna ske finns det nog något ordspråk för som jag inte kommer på brådrasket.