#10 Blodet

55% plasma (vatten, socker, salt, protein och lipider), 44% erytrocyter (varav 95% hemoglobin), 1% leukocyter, spår av trombocyter.

Kritik

Tro under ockupation

•••

Här skulle en recension av Mitri Rahebs bok "Tro under ockupation" ha legat.

Evangelium är en kulturtidskrift. Det innebär att den ger rum för idédebatt för många röster, och att var och en av de rösterna står för sitt eget perspektiv och sina åsikter. Tidningens ansvariga utgivare står bakom publiceringarna och redaktörerna bestämmer vad som är intressant, håller kvalitet och så vidare så att det blir ett läsvärt nummer. Men innehållet är de enskilda skribenternas. Däremot är Evangelium ingen redaktion som levererar material i utbyte mot prenumerationsavgifter. Nästan ingen kulturtidskrift bär sig. Det är inte den sortens kommersiell produkt. Vi som gör det här arbetar av ideell övertygelse om att Evangelium behövs, och vi vet att många håller med oss och tycker att Evangelium är väldigt viktig. När den palestinska teologen Mitri Raheb kom till Sverige och Teologifestivalen uppstod en allvarlig och viktig debatt om hans teologi, om ersättningsteologi och kontextuell postkolonial teologi, om gränser och överlappningar mellan politiken och kyrkan. Vi som gör Evangelium ville gärna ha den debatten här, för den behöver kunniga redaktörer som kan värdera inläggen och driva samtalet vidare. Flera läsare hörde också av sig och hoppades att Evangelium skulle recensera Mitri Rahebs bok, som getts ut på Svenska kyrkans förlag Verbum. Så, här skulle den recensionen ha legat. För vi försökte hitta recensenter, men fick nej från dem som vi bedömde skulle ha skrivit kunnigt och intressant om boken, nej på intervjuer från inblandade och inga andra spontana texter kom in. Och så kan det vara, visst. Folk har mycket att göra. Men det här är ett genomgående problem och därför väljer vi att redovisa det såhär. För om inte teologer vill eller tycker sig ha tid att föra en offentlig idédebatt om de kyrkliga frågorna, vilka ska göra det då? Vi möter alldeles för ofta inställningen att någon annan ska göra det. Att journalisterna ska göra skriva initierat om kyrkan. Men så fungerar inte kulturjournalistiken – Olov Hartman eller Karin Boye eller Ylva Eggehorn var och är inte journalister som skrev på beställning om trosfrågor, utan människor som klev ut på torget och sa vad de tänkte. Det är så recensioner blir till, eller dikter, eller intervjuer eller essäer. Den svenskkyrkliga idédebatten kan inte föras av några andra än de som behärskar frågorna, det krävs kunskap för att recensera Mitri Rahebs bok eller någon av alla böcker om Nathan Söderblom som kommit ut i det senaste, för att ta ett annat exempel. Vi vill att Svenska kyrkan börjar fundera på hur den här sortens skrivande uppmuntras. Finns det tid och rum i församlingsarbetet till exempel att skriva och läsa? Det pratas mycket i kyrkan, det finns mycket viktigt och intressant i det, men kommer de tankarna ut utanför kollegiet eller seminariet? Om kyrkan vill att det initierade samtalet om kyrkan och kyrkans frågor ska vara offentligt så måste kyrkan på alla nivåer möjliggöra det. Tidskriften Evangelium är ett rum med plats för självständiga röster som alla talar för sig själva. Det rummet behövs. Men vi kan inte möblera det ensamma. Vad ska vi göra? Evangeliums redaktörer, Sofia, Judith och Camilla....

Innan allt är slut

•••

Oavsett hur vi lever vet vi alla helt säkert vart vi är på väg. Halla Sigurdardóttir har läst journalisten Anna Lindmans bok om det ångestfyllda oundvikliga: den där jävla döden.

Någon gång har jag hört talas om en teori som går ut på att när vi drabbas av en insikt eller förebråelse om ett annalkande, katastrofalt och definitivt slut, så kan det hända att förnekelsen manifesterar sig i en plötslig hybris eller överdriven dekadens. Jag minns inte vad teorin kallades, men det var något i stil med dekadens-teorin. Teorin söker förklara beteendemönster som exempelvis varför en biltillverkare som är uppenbart nära konkurs plötsligt börjar tillverka lyxmodeller, eller varför en dynasti som är på väg att falla börjar bygga monument i guld och ge invånarna skattelättnader. För mig ser jag också en stoisk sjökapten, som då han insett att hans skepp är på väg att sjunka sätter sig tillrätta i fören med sin dyraste whiskey i ett kristallglas. Oavsett under vilka omständigheter vi går under, vet vi åtminstone en sak helt säkert. En klassisk sanning. Vi skall alla dö. Samtidigt har vi inte den blekaste aning om vad som händer när våra hjärtan slutat slå, eller om vad som väntar på ”andra sidan”. Den smärtsamma paradoxen att veta så säkert att vi skall gå igenom något som vi inte vet någonting om, är ett rysligt, skrämmande och djupt existentiellt problem som människan brottats med sedan hon började tänka. Idag är vi dessutom ovana vid döden, och många känner en osäkerhet kring hur den skall hanteras, då den oväntat slår till. Journalisten Anna Lindman har lett en rad programserier med existentiellt innehåll i SVT, och kallar sig själv ”religionsjournalist”. Senaste reportageserien Döden, döden, döden har nu blivit en bok med den lite mer frustrerade titeln Den där jävla döden. Författaren bekänner inledningsvis att hon hyser en närmast oroande stor skräck för döden, och att hon landat i insikten att det enda sättet att bearbeta fobin är att utsätta sig för precis allt som har med den att göra. Klassisk kognitiv beteendeterapi, skulle man kunna säga. I sin jakt efter svaren på dödens gåtor intervjuar Lindman psykologer, terapeuter, läkare, hospiceföreståndare, filosofer och präster. Hon träffar människor som är döende, unga som gamla. Hon träffar människor som förlorat någon: ett barn, en förälder, ett syskon. Hon samlar på sig insikter och upplevelser, om sjukdom, sorg, kroppen och liket. Hennes tillvägagångssätt är sympatiskt och naket, hon ställer frågor på ett sätt som nästan liknar ett barns. Attityden blir i sammanhanget både effektfull och befriande, på ett slags kejsarens nya kläder-vis. Hon vågar säga till ALS-sjuka Barbro att ALS är den värsta sjukdomen hon kan föreställa sig, och hon vågar fråga Jonna, som bor på barnhospice med sin femårige son, om hon någonsin ångrar att hon skaffade barn. Det lite råa undersökningsförfarandet är ett genomgående tema, inte bara i intervjuerna. Kapitelrubrikerna är avskalade och okonstlade, som liksom för att påminna läsaren om precis hur obarmhärtig döden faktiskt kan vara. Den ärliga approachen bidrar också till igenkänning. Kapitlet om det läskiga liket får mig till exempel att minnas att jag som sexåring, då min morfar dog, både direkt efter begravningen och flera år senare brukade fundera över hur hans kropp såg ut. Efter tre år. Efter sju år. Finns det något kvar av honom? Här får jag svaret. Allt gås igenom. Hur ser det ut när ett lik brinner? (”Som en brinnande klump”) Hur lång tid tar det för ett lik att ruttna? (Olika beroende på kistmaterial och jordmån.) De oundvikliga frågorna om vad sekulariseringen gjort med vårt förhållande till döden har egna kapitel men dyker även upp i andra sammanhang. Vad har man att hålla sig i när det blir skarpt läge om man inte har en relation till Gud, kräver Anna Lindman svar på. ”Vårt språk för döden har gått förlorat, och ersatts av ingenting”, muttrar en lite uppgiven KG Hammar, och Lindman kontrar genast med ännu en fråga; har vår relation till Guds rike ersatts med fantasin om Astrid Lindgrens Nangijala? Hon för också flera samtal med en filosof och deras möten blir som en slags existentiell workshop – hur skall man egentligen tänka för att inte bli galen? Det är väldigt mycket som faller på plats under läsningens gång. Med existentiella djupdykningar blir det ofta så. En tanke väcker en annan, och varje fråga ger tio nya. Så det är kanske inte i första hand de filosofiska utsvävningarna som dröjer sig kvar, utan berättelserna. För mig blir det mötet med före detta missbrukaren Janne som i likhet med många andra med liknande bakgrund funnit sin frälsning i Jesus. Janne har på köpet dessvärre också blivit varse om djävulen, och han beskriver hur hans fruktan för helvetet idag hjälper honom att leva ett bättre liv. Ett helt liv av lidande är ingenting mot en kvart i helvetet, säger Janne, och jag blir precis som Anna Lindman lite skärrad av insikten att Janne på fullaste allvar känner oro för sina medmänniskor som inte tror, som i hans värld oundvikligen kommer att sluta i djävulens klor. Att leva sitt liv ständigt jagad av skräcken för att hamna i helvetetsevighet av plågor känns som en bortglömd och gammalmodig livsstil, och jag kan inte låta bli att undra hur vårt samhälle hade sett ut om fler av oss fruktat djävulen. I ett av Lindmans resonemang om den sekulära människans andliga famlande dyker så plötsligt Karl Marx upp med ett resonemang som åter får mig att tänka på den panikslagna biltillverkaren. Surpuppan Marx ansåg (bland mycket annat) att intresset för alternativa andliga livsstrategier, som till exempel yoga, bara var en skenmanöver; de vilsna och demoraliserade västerlänningarnas tillflykt i väntan på kapitalismens sammanbrott. Tankeutsvävningarna om helvetet, Karl Marx och lyxbilar ger mig helt oväntat en lite kuslig insikt om min samtid. Jag har nämligen länge grubblat över varför den trendkänsliga medelklassen de senaste åren varit så besatt av ädelmetaller och marmor i inredning och mode. Jag har försökt analysera det utifrån ett konsthistoriskt perspektiv, fast ärligt talat har jag mest bara upplevt det som vulgärt. Men nu förstår jag plötsligt. Det hela är naturligtvis en klassisk kapitalistisk skenmanöver. Planeten, samhället, naturen, precis allt är på väg att gå åt skogen, och med all den här marmorn överallt, ja, då måste slutet helt enkelt vara väldigt nära. Det är nyttigt att fördjupa sig i döden. Det är nyttigt att fundera på sin egen betydelse i förhållande till det stora hela, och det är nyttigt att ibland stanna upp och fråga sig själv om man verkligen behöver ytterligare en marmorskärbräda, eller om man borde passa på att köpa fem, innan allt är slut och man har förvägrat sig själv precis allt som är kul i livet. Trots att få av oss idag räds helvetet så fruktar vi alltjämt döden. Men det är i livet som vi upplever dödens fasor. Det kan rentav vara nyttigt att distrahera sig med lite dekadens....

Herde och skrattspegel

•••

I sin avhandling beskriver Eva Fjellander ett centralt inslag i den svenska litteraturens värld om litterära prästgestalter. Eva Haettner Aurelius gillar att författaren lyfter fram dolda meningar och komiska grepp.

De flesta känner till att Gösta Berling var präst, att han var försupen och därför blev avsatt – Selma Lagerlöfs gestalt hör till den svenska litteraturens ikoner. Men det är nog mindre känt att Gösta Berling inte är den ende försupne prästen i den svenska litteraturen. Det finns en hel del, visar Eva Fjellander i avhandlingen Myndighetsperson, själasörjare eller driftkucku. En studie av prästgestalter i svenska romaner 1809 – 2009, framlagd vid Åbo Akademi 2014. Här undersöker Fjellander drygt 150 svenskspråkiga romaner skrivna mellan 1809 – året för Cederborgs Uno von Trasenberg – och 2009, året för Kerstin Ekmans Mordets praktik, romanen om en roman, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I begreppet ”svensk” ingår här givetvis romaner skrivna på svenska i Finland. I dessa svenskspråkiga romaner spelar en präst, det vill säga en evangelisk-luthersk präst, en någorlunda framträdande roll, och Fjellanders undersökning av alla dessa prästgestalter är typologisk, inte kronologisk. Skälet till denna förnuftiga uppläggning är i och för sig intressant: det finns nämligen en så stor konstans i dessa typer, att hade avhandlingen varit kronologiskt upplagd, hade upprepningarna blivit legio. Eva Fjellander har urskilt tre huvudkategorier – myndighetspersonen, alltså prästen som utövare av myndighet, själasörjaren, alltså församlingsprästen, och driftkuckun, den hatade, hånade eller löjlige prästen. Inom dessa kategorier har hon etablerat underkategorier – ämbetsbärare, patriark, förebild är underkategorier inom myndighetspersonen, församlingsherde, predikant, biktfader och troskämpe är underkategorier inom själasörjaren, hycklare, hatobjekt och skrattspegel är underkategorier inom driftkuckun. Denna lista av typer antyder hur schablonerna har sett ut – eller rättare sagt hur bilden eller bilderna av prästen i svensk litteratur sett ut under tvåhundra år. Och Fjellanders material inbegriper inte bara mediokra eller torftiga romaner; här finns romaner av C J L Almqvist, Hjalmar Bergman, Sven Delblanc, Emilie Flygare-Carlén, Hans Granlid, Tor Hedberg, Jarl Hemmer, Ulla Isaksson, Sophie von Knorring, Selma Lagerlöf, Ulla-Lena Lundberg, Vilhelm Moberg, Björn Ranelid, Viktor Rydberg, August Strindberg, Birgitta Trotzig, Göran Tunström och Elin Wägner. Det är med andra ord ett centralt inslag i den svenska litteraturens och kulturens värld som Fjellander kartlägger, beskriver och granskar. Avhandlingen är en systematiskt upplagd undersökning, och en följd av denna systematik är att samma roman och romangestalt kan dyka upp i flera avsnitt – så till exempel förekommer kapellpredikanten Guldbrandsson (i Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården från 1860) både i egenskap av församlingsherde och skrattspegel, Frank Hellers far Jöns Serner både som ämbetsbärare och hatobjekt. Denna systematik gör att den enskilda romanen försvinner som helhet, liksom också kronologin, det vill säga den litteraturhistoriska utvecklingen. Men i tre värdefulla register, varav ett kronologiskt, kan läsaren lätt få en överblick över alla de romaner, romangestalter och typer som beskrivs, och på så vis till exempel se om en gestalt har flera typologiska bestämningar. Vad beträffar Frank Hellers far, Jöns Serner, skildras denne i sonens självbiografiska På detta tidens smala näs, (1940) och det visar att Fjellander faktiskt inkluderar (själv)biografiska framställningar i sitt material, vilket är problematiskt. Fjellander kallar Hellers text en ”självbiografisk roman”, vilket är en tveksam benämning. En sak är att Fjellander i sitt material har romaner som har faktiska personer, hämtade från biografiska eller självbiografiska källor, som förlagor till de fiktiva gestalterna. Här kan Fjellander använda sig av Jon Helt Haarders begrepp ”performativ biografisme” som läsanvisning, det vill säga en teori som hävdar att romaner som använder bitar av en biografisk eller självbiografisk text (verklighet), uppnår ett slags verklighetseffekt, som projiceras på den person som romanen handlar om. Det är dock en något annan sak när man i romanbegreppet inkluderar biografier, som i fallet med Frank Hellers lilla biografi över fadern eller som Ingmar Bergmans biografiska berättelse, vilken Fjellander kallar en ”roman”, om fadern, Den goda viljan. I konsekvensens namn borde då åtskilligt annat material, alltså regelrätta biografier, ha inkluderats. Att benämna Hellers och Bergmans texter ”romaner” är problematiskt, både teoretiskt och metodiskt. Varje typ, alltså ämbetsbärare, hatobjekt, biktfader etc, representeras i undersökningen av en huvudtext som analyseras relativt utförligt, och till den fogas kortare läsningar av texter av samma slag. Här söker Fjellander likheter och olikheter i bilden av typen ifråga, och finner här intressanta ting, bland annat att kvinnliga präster (fiktiva sådana, i romaner skrivna mellan 1962 -2003) såsom församlingsherde skildras som utsatta, misstänkliggjorda, trakasserade. Det som intresserar Fjellander är också läsarreaktioner, och hon har här följt en amerikansk litteraturvetares teori om vilka psykologiska mekanismer som är på färde när läsaren av romaner lever sig in i, fascineras av den värld och de människor läsaren möter i en roman. Det är fråga om den vid Stanford University, Kalifornien, verksamma Blakey Vermeule och hennes Why Do We Care about Literary Characters från 2010, där Vermeule kopplar samman vissa psykologiska fakta med det som är på spel i läsprocessen. Grundläggande är att det ligger en evolutionär fördel i att få veta saker om omgivningen, vilket bland annat yttrar sig i att vara intresserad av skvaller, i att människan har en medfödd förmåga till inlevelse, i att människor har en förmåga att ställa upp hypoteser om människors inre, deras avsikter, i att människor försöker förutse andra människors handlade, i att de försöker tankeläsa, i att de ”umgås” med sina döda, och så vidare. Dessa vardagliga fenomen är också de på spel när man läser romaner, menar Fjellander i anslutning till Vermeule. Fjellander kopplar så till exempel de inblickar man får i själasörjarens inre via romanerna, med Vermeules teori: ”När det gäller romaner om präster som församlingsherde och biktfader handlar det till stor del om psykologiserande gestaltning som innehåller rika tillfällen till tankeläsning [---] Vermeule menar att enbart den kognitiva stimulering som består i att ta emot social information om människor som man inte känner eller som tillhör en annan samhällsklass är tillräckligt för att väcka läsarintresse”, skriver Fjellander apropå romanerna som skildrar dessa typer. Överhuvudtaget är Fjellander intresserad av romanernas förbindelse med verkligheten. Inte bara med läsarens verklighet eller rättare sagt läsarens behov eller intresse av att få veta något viktigt och sant om andra människor, det vill säga något om verkligheten, utan också av romanernas förbindelse med den verklighet de faktiskt föreger sig att skildra. Här och var fogar Fjellander in vad kyrkohistorisk och historisk forskning har visat om romanernas förmenta verklighet, och kan då och nu visa att romanerna är realistiska i någon mening. Det är bilden av prästens verklighet sådan den förmedlats i romanerna som Fjellander är på jakt efter. Som den originellaste delen av avhandlingen framstår delen om prästen som driftkucku. Här har läsarens lust av avslöja triggats, menar Fjellander, som i anslutning till Vermeule, talar om ”avslöjande-romaner”. Från litteraturvetenskaplig synpunkt är analyserna av texterna här mera intrikata än i de andra delarna eftersom texterna här är mer svårtolkade, mer dubbelbottnade. Fjellander kan här ibland lyfta fram för åtminstone nutida läsare dolda meningar, subtila ironiska eller komiska grepp. Ett litet fynd i Fjellanders undersökning är att de tidigaste romanerna med prästgestalter är humoristiska eller komiska – det är som driftkucku prästen gör entré i svenskspråkig litteratur, inte som suput....

Igenkänna eller erkänna

•••

I en ny avhandling lyfter Jakob Tronêt fram teologen och ekumenen Max Thurian, och undersöker vilken grundläggande hållning till ekumeniken och katoliciteten som kommer till uttryck i hans texter.

När man ser tillbaka på 1900-talets kyrkohistoria framträder två strömningar som starkt påverkade den världsvida kyrkan. Den ena är den ekumeniska rörelsen med en envis strävan efter kristen enhet, och den andra är modern bibelvetenskap som öppnat för ett fräscht och icke-konfessionellt exegetiskt och bibelteologiskt arbete. I kyrkovetaren Jakob Tronêts nyligen disputerade avhandling om Max Thurian (1921–1996) finns intressanta exempel på hur dessa strömningar togs sig konkret uttryck. Max Thurian var en stor ekumen, och i sitt omfattande teologiska författarskap tog han vara på bibelvetenskapens rön. Tillsammans med andra reformerta pastorer från Schweiz var han på 1940-talet med och grundade den ekumeniska kommuniteten i Taizé i franska Bourgogne. ”Taizé” har blivit ett begrepp och en förbild för kristen spiritualitet i nutid. Inte minst har brödernas arbete för och tillsammans med ungdomar fått stor ekumenisk betydelse. Kommuniteten grundades på en kontinent och under ett århundrade som präglades av brinnande krig, våldsdåd och grymma folkmord, och den bakgrunden säger något om den djupa drivkraften i enhetsarbetet. Strävandena skedde ”för världens skull”. Max Thurian blev Taize-kommunitetens framträdande teolog, och han engagerade sig i den internationella ekumeniska rörelsen, framför allt inom läroekumeniken. Han var under många år en av de inflytelserika medarbetarna i Kyrkornas världsråds Faith and Order-kommission, till exempel i arbetet med Lima-dokumentet, och han deltog som observatör i Andra vatikankonciliet 1962–1965. Läsningen av avhandlingen om Thurian blev för mig en påminnelse om läroekumenikens kreativa strävanden, betydande framgångar och oväntade motgångar under de senast gångna hundra åren. Thurians mest kända bok är L’eucharistie från 1959. Den lästes också flitigt i högkyrkliga kretsar i Sverige. Här lyfter Thurian fram liturgierna i den tidiga kyrkan och tillämpar aktuell bibelvetenskaplig forskning på 1950-talet. Bokens ärende visar att de ekumeniska strävandena och det bibelteologiskt arbete gick hand i hand med ett omfattande liturgiskt förnyelsearbete. I kommuniteten i Taizé hade Thurian själv ett särskilt ansvar för gudstjänstlivet. En mycket central fråga för bröderna i kommuniteten var och är förhållandet mellan den katolska kyrkan och övriga kyrkosamfund i väst. Bröderna blev starkt engagerade i en inofficiell dialoggrupp som fortfarande samlar reformerta och katolska teologer (Groupe des Dombes). I fokus för de samtalen står enheten mellan de reformerta kyrkorna och påvestolen i Rom, men hela tiden med tanke på att det ska ha relevans för hela kyrkan. År 1987 konverterade Thurian till katolska kyrkan och prästvigdes, men han stannade kvar i kommuniteten i Taizé. Jakob Tronêts avhandling undersöker vilken grundläggande hållning till ekumeniken som kommer till uttryck i Max Thurians samtliga texter. Denna frågeställning avgränsas i avhandlingen till medel och mål för kyrkornas enhet. För att ”studera och tolka” detta i sitt material lyfter Tronêt fram arbetsbegreppet katolicitet. Ekumenikens mål hos Thurian förstår författaren som en ”förverkligad katolicitet”, vilket betyder att kyrkorna ömsesidigt kan igenkänna varandra som kyrkor. Vägen till denna allmänkyrkliga enhet går genom det Tronêt benämner som ”katolska baspraktiker”, det vill säga en levd katolicitet. Jag tror att författaren hade kunnat arbeta fram en tydligare definition av katolicitet som arbetsbegrepp i avhandlingen. Men det saknas också en tydligare analys av de innebörder och den utveckling som det begreppet har hos Thurian. Som arbetsbegrepp blir det i avhandlingen ofta liktydigt med enhet eller det tar enhetens plats. Och det framgår inte heller hur grundläggande katolocitetsbegreppet var för Thurian. Att praktik används som analysbegrepp i studiet av Thurians texter gör att teori och praxis, teologi och handling, lära och liv hålls samman. Därför kan författaren också gå ett steg längre i analyserna av Thurians syn på kyrkans enhet än vad som är vanligt. Praktikbegreppet bidrar till att bortom konvergens i ekumeniska överenskommelser och reception av dem också synliggöra realiseringen och peka på en möjlig utveckling. Men det är inte alltid som författaren tar vara på denna potential i analyserna, och det medger han också i en utvärdering i slutet av avhandlingen (s. 249). De fem praktikerna som undersöks i avhandlingen är i nu nämnd ordning eukaristin, dopet, ämbetet, påvens tjänst och mariologin. Att dessa benämns som baspraktiker betyder att de är omistliga för en kyrka som gör anspråk på att i teologisk mening vara katolsk (allmänkyrklig). I arbetet med sitt material har Tronêt utvecklat en mycket intressant analysmodell kring praktikbegreppet genom att införa en distinktion mellan ”tillämpad” och ”tillskapad” katolicitet. Med tillämpad avses en redan föreliggande katolsk praktik och med tillskapad avses en katolsk praktik som måste konstrueras och införlivas för att katolicitet ska kunna bli igenkänd av andra. Dessa distinktioner har potential att bli användbara i ekumeniska processer framöver. Tillämpad katolicitet fördjupar förståelsen av enheten som en gåva, och tillskapad katolicitet svarar mot synen på enhet som också ett uppdrag som ska utföras. I sitt tidiga författarskap håller Thurian fram de tre första praktikerna som omistliga för enheten, medan han mot senare del av sitt liv skriver allt mer om de två andra praktikerna som en utmaning för de reformerta kyrkorna. Däremot skriver han inget eller mycket lite om vad den katolska kyrkan har att lära av de reformerta kyrkorna. Det senare skulle författaren ha kunnat problematisera i sin avhandling, inte minst utifrån att denna förändring sker när Thurian kommer allt närmare sin egen övergång till katolska kyrkan. Vart tog ömsesidigheten hos katolska kyrkan vägen, undrar jag när läser avhandlingen. Den öppning till ett erkännande av andra kyrkor som uttrycktes under Andra vatikankonciliet övergår, enligt författarens analys av Thurians texter, i ett slags exklusivitet där katolska kyrkan blir en norm för andra. Det ömsesidiga igenkännandet blir därför mer en fråga om ett erkännande. Författaren kallar sin metod att undersöka Max Thurians syn på vägar till kyrkans enhet för ”immanent”. Det innebär att Tronêt avgränsar sitt arbete till att söka efter spänningar i sitt material och efter utvecklingslinjer över tid. Metoden är kanske rimlig utifrån materialets omfattning, men det innebär att det synkrona perspektivet i stort sett saknas. Den vidare kontexten och samspelet med andra teologers texter kommer alltså inte med i analysen av Thurians teologiska arbete. Kanske är det den immanenta läsningen av materialet som också göra att man inte alltid vet ibland vem om det är Thurian eller Tronêt som talar. Men framför allt undrar jag om valet av metod är förklaringen till att vår värld är så frånvarande i författarens analyser av Thurians enhetstänkande. Skulle en synkron metod ha gett ett annat resultat? Kanske inte. När katolicitet tar enhetens plats blir allt centrerat kring kyrkan och hur kyrkan kan vara identisk med sig själv i alla tider och på alla platser. Världen försvinner. Däremot har begreppet enhet, teologihistoriskt sett, en koppling till oikoumene, den bebodda världen som kyrkan är sänd till för att ena, försona och hela. Den ekumeniska rörelsen har lyft fram en syn på kyrkan som ett sakrament för världen. Det är också i det perspektivet som avhandlingen inleds. Att känna igen varandra i den sändningen i världen är alltjämt en oförverkligad katolicitet....

Korn och druva

•••

Varje gång vi tar emot nattvarden påminns vi om att vi lever i en sakramental värld. Kansas vetefält och Kaliforniens vingårdar är lika heliga som kapell och katedraler. Så skriver Brian Zahnd, pastor i en baptistförsamling i Missouri om vetekornet och druvan som blir till Kristi kropp och blod. I Evangelium #10 står nattvarden i fokus. I fem texter om kommunionen möter vi fem olika perspektiv på vad det innebär att äta och dricka Gud tillbaka.

Eukaristins mysterium är att Gud i Kristus väljer att visa sig för mänskligheten genom vardagliga ting. Genom korn och druva blir vi varse Kristus i världen. Men det är inte råvarorna korn och druva som dukas upp på nattvardsbordet, utan bröd och vin. Kornet och druvan kommer ur Guds goda jord, men brödet och vinet är resultatet av mänsklig strävsamhet. Bröd och vin uppstår genom samarbete mellan det mänskliga och det gudomliga. I detta vilar ett vackert mysterium. Om korn och druva som förvandlats till bröd och vin kan kommunicera Kristi kropp och blod, får det enorma konsekvenser för all mänsklig möda och strävan. Eukaristins mysterium är inget mindre än att allt kroppsarbete blir heligt. Förutsättningen för kommunionens heliga sakrament är att det finns korn och druva, fält och vingårdar, bagare och vinproducenter. Människornas arbete blir till sakrament. En bonde som sår vete. En vinodlare som vårdar plantor. En mjölnare som mal vete. En vinproducent som pressar druvor. En kvinna som bakar bröd. En man som gör vin. En lastbilschaufför som fraktar bröd. En handlare som säljer vin. Vem vet om inte just det här brödet eller det där vinet hamnar på nattvardsbordet som Kristi kropp och blod. Här upptäcker vi mysteriet att allt det fysiska arbete som behövs för att mänskligheten ska blomstra är heligt. En bonde som plöjer sin åker, en bageriarbetare, en lastbilschaufför som fraktar gods, en handlare som säljer varor, alla är de i arbete som är precis lika heligt som prästernas när de delar ut nattvarden. Eukaristin drar undan förhänget och visar oss en värld som är sakramental. Granska inte eukaristins mysterium överdrivet noga och läs det inte för bokstavligt. Missa inte poängen med flit. Häng inte upp dig på om arbetet är specifikt kopplat till produktionen av korn och druva, bröd och vin. Det är inte poängen. Poängen är att allt arbete som är nödvändigt för att mänskligheten ska blomstra inte bara är rätt, utan sakramentalt. Vi är sannerligen ”ett rike av präster” (2 Mos 19:6, ö.a.). Det vi kanske tänker på som den grå vardagens rutiner är i själva verket en förbindelse med det heliga. Eukaristins mysterium visar att det är så. Samma poäng gör Annie Dillard i berättelsen om när hon köper nattvardsvin till sin lilla kyrka vid Pugetsundet. ”Hur kan jag köpa nattvardsvinet? Vem är jag att köpa nattvardsvinet? Någon måste köpa nattvardsvinet. Det var min idé att vi skulle ha vin i stället för druvjuice, och självklart erbjöd jag mig att köpa det. Borde jag inte bära kåpa, och framför allt en mask? Borde jag inte göra nattvardsvinet? Finns det heliga druvor, finns det helig mark? Det finns inga heliga druvor, det finns ingen helig mark, och det finns inga bättre lämpade än vi. Jag bär anorak och en tom ryggsäck över axlarna. Det är kallt och jag kommer att vilja stoppa händerna i fickorna. Enligt benediktinregeln borde jag säga att Vi har händerna i fickorna. 'Från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.' (1 Krön 29:14, ö.a.) Det måste finnas en regel för inköp av nattvardsvin. 'Kontant eller med kort?' Och jag är ute och går på vägen igen, min högra hand glömmer den vänstra. Jag är ute och går på vägen igen, den här gången med Gud i lasten. En vinflaska med etikett, Kristus med kork. Jag bär fram skärvor av helighet i ett kärl, sann Gud av sann Gud, den eviga tystnaden ruvar strålande bakom mina revben.” - Annie Dillard, Holy the Firm Vi må leva i en sekulariserad tid, men vår sekulariserade tid lever och rör sig och existerar i en sakramental värld. Våra sekulariserade ögon må vara för skumma för att se det, men det betyder inte att skapelsen inte lyser med Guds klarhet. Det sken som lyste starkare än solen där på Förklaringsberget vittnar om att kött och blod kan förmedla Guds härlighet. Vårt arbete är ibland hetsigt, ibland kraftlöst, och det händer att vi blir blinda inför den härlighet som finns överallt omkring oss. Som gycklaren sa till tjuven: Businessmen, they drink my wine, plowmen dig my earth None of them along the line know what any of it is worth (Affärsmännen dricker mitt vin, och drängarna gräver min jord Men ingen av dem vet vad något av det är värt) – Bob Dylan, All Along The Watchtower Men eukaristin visar oss vad det är värt! Guds goda skapelse är helig nog att inrymma Guds liv – vare sig det är en brinnande buske, ett barn i Betlehem, korn och druva, bröd och vin. Det är ingen sällsynt diamant eller något magiskt elixir som kommunicerar Kristi liv till oss, utan något så vanligt, jordiskt och vardagligt som bröd och vin. Varje gång vi tar emot nattvarden påminns vi om att vi lever i en sakramental värld. Kansas vetefält och Kaliforniens vingårdar är lika heliga som kapell och katedraler. Gud visar sig inte i outgrundliga verser, utan i kornet och druvan. Doften av Gud kan upptäckas i ett nyfött barns doft och i en snickares svett, i brödbak och vinjäsning. Sekularism är inte ett livstillstånd, det är bara ett sätt att missuppfatta världen. Om vi går tjugohundratalets väg till Emmaus och tror att Gud är frånvarande och att uppdraget har misslyckats, så kommer vi att bli djupt besvikna. Men om vi kan lära oss att känna igen Jesus i en annan form, och se honom uppenbarad när brödet bryts, så kommer våra hjärtan att brinna av glädje! Gud, du som lät din välsignade son ge sig till känna för lärjungarna genom att bryta ett bröd. Öppna vår tros ögon så att vi ser honom i hela hans försonande gärning. Han som lever och härskar med dig, i enighet med Den heliga anden, en Gud, nu och i evighet. Amen. – Den allmänna bönboken (Book of Common Prayer)   Detta är en översättning från engelskan av Brian Zahnds "Grain and Grape". Läs mer av honom på hans blogg och följ honom på Twitter.

"Och med winet, Christi blod"

•••

Svenska kyrkan saknar mandat att sanktionera ett nattvardsfirande utan riktigt vin, menar Markus Hagberg i den här essän. Druvjuice är lika lite vin som Coca-cola är det – och kyrkomötesbeslut kan inte ändra på det.

”Så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod”. Så ber Svenska kyrkan i en av sina nattvardsböner (G, HB86). ”Dem” syftar i sammanhanget på nattvardselementen, brödet och vinet, och därmed uttrycks inte bara en allmänkyrklig – katolsk – nattvardsuppfattning, utan också en i bästa mening traditionell svenskkyrklig sådan. Denna nattvardsteologi bärs upp av två delar, dels av realpresensen, det vill säga att Kristus är verkligt, reellt och substantiellt, närvarande, dels att denna närvaro knyts till nattvardselementen. Närvaron förstås inte andligt, i handlingen i största allmänhet, utan närvaron knyts specifikt till nattvardselementen. Svenska kyrkans nattvardssyn sammanfattas därför väl i Swebilius katekes (1689). ”Hwad får och anammar du i den helga nattwarden?”, frågar den gamle ärkebiskopen, och han svarar: ”Uti, med och under brödet, anammar jag med min mun Christi sanna och wäsentliga lekamen, det är hans kött, och med winet, Christi blod.” Den sakramentala närvaron, Kristi kropps och blods reella och substantiella närvaro i, med och under brödet och vinets gestalt, vilar på och garanteras av Kristi instiftelse, som gjordes vid den sista måltiden i den övre salen i Jerusalem. Jesu ord ”Detta är min kropp”, liksom ”Detta är mitt blod”, uppfattas tillsammans med kyrkans stora tradition konkret, så att Jesus menar vad han säger. Denna konkreta förståelse för Paulus vidare när han säger: ”Välsignelsen bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?” (1 Kor 10:16). För att ett sakrament ska vara ett sakrament måste det genomföras och firas så som Jesus har instiftat det. När det gäller dopet måste det dels förrättas i rent vatten, dels ske i ”Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. Sker det i något annat än vatten, eller med andra tydningsord, exempelvis i ”Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn”, då är det inte ett giltigt dop enligt Svenska kyrkans ordning. Det räcker då inte med att handlingen påminner om ett dop. Genom att ändra i eller gå utöver instiftelsen har man gjort handlingen till något annat än ett dop. Vad som ligger inom och utom nattvardens instiftelse är en helt avgörande fråga, och får konkretion i frågan om nattvardselementen och utbytandet av bröd och/eller vin. Konkordieformeln – en luthersk bekännelseskrift från 1577 – tydliggör faran när den framhåller att: ”om man icke håller Kristi instiftelse, så som han förordnat den, föreligger intet sakrament” (SKB 1957). Hur instiftelsen ser ut har i allra högsta grad att göra med vad för slags dryck och vad för slags bröd som Jesus själv använde, och därmed band sina löften till. Att det rörde sig om alkoholhaltigt vin råder det ingen som helst tvekan om (Aalen 1983). Just nu pågår runt om i många av Svenska kyrkans församlingar ett minst sagt häpnadsväckande experiment med nattvardens sakrament. Det saknas inte invändningar mot de nya bruk som praktiseras, men dessa väljer man att fullständigt ignorera. Experimentet består i att byta ut nattvardens materia mot något annat eller något snarlikt. Varianterna är flera. Istället för vin väljer vissa församlingar druvsaft, andra väljer avalkoholiserat vin. Istället för bröd bakat av vete, väljer några en produkt framställd av något annat – majs eller ris –, andra väljer avglutenifierade veteoblater. Alla dessa förändringar kan inte jämställas, alla är inte lika allvarliga, men de reser inte bara ekumeniska, utan också sakramentalteologiska invändningar som måste tas på allvar. Invändningarna mot att byta ut nattvardselementen handlar inte om att vara teologiskt rigid, att fokusera på detaljer, att inte ta pastorala problem på allvar, och de utesluter inte en vilja till omsorg om människor med problem. Invändningarna handlar uteslutande om sakramental trygghet. Det handlar om att kunna tro att det jag mottar i nattvarden är Kristi kropp och blod, i, med och under brödets och vinets gestalt, till syndernas förlåtelse, liv och salighet. Det är denna säkerhet det handlar om. Frågan om nattvardselementen, om man kan ersätta dessa eller inte, har utöver den teologiska grundfrågan också en rad pastorala och själavårdsmässiga aspekter. Jag har i annat sammanhang presenterat hur man kan resonera kring dessa (Hagberg 2012). I denna artikel avstår jag därför från att gå in på dessa resonemang, och koncentrerar mig istället på det som jag menar är grundfrågan, nämligen frågan om vad som ligger inom och utom Kristi instiftelse och om den sakramentala närvaron är beroende av nattvardselementen. Man skulle kunna tro att denna fråga är relativt ny, eller i alla fall jämnårig med nykterhetsrörelsens framväxt på 1800-talet. Så är emellertid inte fallet. Det som kom med nykterhetsrörelsen var ett lagiskt moraliserande över och kring alkoholen, där man aldrig förmått skilja bruk från missbruk, men frågan vilken materia som ska användas i nattvardsfirandet är betydligt äldre än så. För att visa att frågan inte är ny torde det räcka att här anföra tre tillfällen där nattvardens materia har diskuterats i äldre tid, ett från 200-, ett från 300-, och ett från 600-talet. Vid konciliet i Karthago år 257 beslutades, att: ”I de heliga Mysterierna får inget bäras fram, annat än vår Herres kropp och blod, enligt Herrens egen instiftelse, det är bröd och vin blandat med vatten.” Senare, under 300-talet, hade kyrkofadern Johannes Chrysostomos (d. 407) att göra med en grupp som kallades Hydroparastatatæ, vilket betyder ”de som bär fram vatten [istället för vin]”. Denna grupp bekämpade han frenetiskt. Konciliet i Trullo år 692 citerar det ovan åberopade konciliet i Karthago i fråga om nattvardselementen, och skriver/beslutar i anslutning till detta: ”om någon biskop eller präst inte utför den heliga handlingen i enlighet med vad som överlämnats av apostlarna, och inte bär fram offret med vin blandat med vatten, så må han avsättas, för att på ett ofullkomligt sätt ha framställt Mysteriet och för att ha förändrat det som blivit överlämnat” (Petrén 1982). Men, säger då vän av nuvarande ordning: spelar detta någon roll, exemplen är ju från om inte forntiden så fornkyrkan, och både kyrkomöte och biskopsmöte har ju idag sagt att det är fritt fram att byta ut nattvardselementen, och att detta är i enlighet med Svenska kyrkans tradition. Då är det väl bara att gilla läget. Nej, fullt så enkelt är det inte. När man idag hänvisar till Svenska kyrkans ordning anses denna komma till uttryck i skriften Brödet och vinet i Herrens måltid. Utredning om nattvardselementens beskaffenhet (1987), framtagen av Svenska kyrkans centralstyrelse. Utredningen hävdar att frågan om nattvardselementens beskaffenhet ”framför allt [är] en pastoral fråga”. Slutsatsen blir därför att alkoholfritt vin och druvsaft kan användas. Utifrån denna utredning presenterade sedan biskopsmötet riktlinjer, bifogade som en bilaga till utredningen, där utredningens slutsatser sanktioneras. Svenska kyrkans läronämnd har senast 2010 behandlat frågan om nattvardselementen i svar på två motioner till kyrkomötet (läronämndens yttrande). Där sägs, att enligt ”vår kyrkas tradition är Kristi närvaro i nattvarden inte beroende av vilken sorts bröd och vin som kommer till användning”. Nu är bara problemet det, att utredningen från 1987, biskopsmötets riktlinjer då och uttalanden senare, liksom läronämndens yttranden 2010 far med osanning när man påstår att detta är Svenska kyrkans tradition, liksom att frågan om nattvardselementen främst är en pastoral fråga, och att Kristi närvaro inte är beroende av vilken sorts bröd och vin som används. Det är påståenden som ingenstans leds i bevis – vilket torde bero på att sakförhållandet i själva verket är det rakt motsatta, och detta går mer än väl att belägga: genom hela Svenska kyrkans tradition, från 1500-talet och framåt, har man hävdat precis det motsatta, det vill säga att Kristi instiftelse inbegriper bröd och vin, att vin per definition är jäst druvsaft (inte druvjuice, must, mjöd, öl, vatten eller något annat), och att inget sakrament föreligger utanför instiftelsen. Denna grundmurade tradition går enkelt att följa. Den reformerade kyrkans i Sverige tradition fortsätter den inriktning som gavs i Karthago och Trullo, den tydliggörs i den likvoristiska striden vid mitten av 1500-talet och i ärkebiskop Laurentius Petris uttalanden (Kjöllerström 1935; Ahlberg 1964). Den tydliggörs i protokoll från ett biskopsmöte 1562, där biskoparna framhåller följande: Skall man och weeta att thet är icke låffligitt att man brukar till Messåna miödh, körsdrank, eller watn, Ty wår Herre Jesus Christus haffuer ther stichtat i wijnn. Så må och ingen hans ordh ryggia, widh sin siell och salighet till görendhe. Och ther nödhen så kundhe henda, att mann icke bekomma kan wijn, så må man låta bliffua omessat: Och om så kan henda (thet gudh nodheligen affuendhe och förbiudhe) att nogon i then tijdhen warder krank eller siuck, och åstundar Sacramentet, så skall man trösta honom medh Gudz ordh, att han sätter sina fulla troo och lijtt till gudh, och giffua honom före, att thet är icke Verum Sacramentum medh mindre thet skeer i wijn, iuxta institutionem Christi, Non licet pura aqua, cereuisia, mulsa aut alio quouis liquore præterquam Vino in Cæna vti (Kiiskinen 2010). Det avslutande latinska citatet lyder i översättning: ”Enligt Kristi förordning är det inte tillåtet att använda rent vatten, öl, mjöd eller annan dryck utom vin vid nattvarden” (Hagberg 2014). Under 1700-talet lyfte domprosten i Växjö, Sven Bælter, i Historiska anmärkningar om Kyrkoceremonierna (1783), fram en lång rad nattvardsmissbruk, också sådana som inbegriper förändringar, tillägg eller utbyten av nattvardselementen. I samtliga fall konstaterar han att dessa bruk med rätta fördömts av kyrkan (Bælter 1783). Biskopsmötet 1960 instämmer i denna enhetliga tradition då det slår fast att det ”tillkommer pastor att under ämbetsansvar vaka över att gällande ordning iakttages vid firandet av Herrens Heliga Nattvard. Vid nattvarden skall verkligt vin användas. Det kan icke ersättas med annan dryck”. Så sent som 1981 avslogs en motion i kyrkomötet som önskade att annan dryck än vin skulle kunna användas i nattvardsfirandet. Detta är alltså Svenska kyrkans tradition. Från den odelade kyrkans tid, över 1500-talet, ända fram till 1980-talets början är den entydig, och när det gäller grundfrågan, om nattvardselementen spelar någon roll för den sakramentala närvaron, svarar traditionen entydigt ja. Brödet och vinet i Herrens måltid etablerar alltså en helt ny och äventyrlig tradition. Det är inte särskilt långsökt att denna nya tradition har fått näring i mötet med dels nykterhetsrörelsens moraliserande hållning, dels andra nattvardstraditioner, inte minst sådana från reformerta och frikyrkliga sammanhang, traditioner som inte fäster någon större vikt vid nattvardselementen eftersom man inte förstår Kristi närvaro som specifikt knuten till dem. En hel del svenskkyrkliga präster har själva vuxit upp i traditionella frikyrkor och där lärt sig att det ena går lika bra som det andra, en grundsyn som man sedan tagit med sig när man bytt samfund. Den ordning som idag praktiseras i en hel del svenskkyrkliga församlingar är naturligtvis giltig i den meningen att den är kyrkorättsligt reglerad och godkänd. Detta är emellertid alls inte detsamma som att firandet därmed automatiskt sker i enlighet med Kristi instiftelse. Om kyrkomötet godkände en ordning där en församling istället för bröd och vin använde chips och Coca-cola, då skulle den vara kyrkorättsligt giltig, men var och en begriper att en sådan måltid inte skulle ha något med den måltid som Jesus instiftade att göra. Nu är problemet att druvjuice är lika lite vin som Coca-cola är det – skillnaden är just bara den att juicen påminner om vin. Augsburgska bekännelsen – den främsta lutherska bekännelseskriften – säger i artikel VII att evangelium rent ska förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Detta är grunden för kyrkans enhet. Artikeln säger därefter, att ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan” inte behöver vara lika överallt (SKB 1957). Detta påstående ligger i linje med vad som var Augsburgska bekännelsens syfte, nämligen att argumentera för att den evangeliska gruppens ordningar kunde rymmas inom kyrkan. Sådana yttre bruk som kan variera skulle i gudstjänstsammanhanget exempelvis kunna vara liturgiska textilier och musik. Jag menar att Augsburgska bekännelsens artikel VII har betydelse också för förståelsen av frågan om nattvardselementen. De stora kyrkotraditionerna skulle aldrig acceptera att dessa hörde till kategorin ”nedärvda människobud”, utan att hanterandet av nattvardselementen istället ingår i vad som är ett rätt eller fel förvaltande av nattvardens sakrament. Denna syn har också varit Svenska kyrkans fram till 1970- 80-tal, då en annan syn plötsligt, och utan sakargument, gör sig gällande. Därmed tydliggörs också, att hur Svenska kyrkan avser att hantera denna fråga, det avgör var i den världsvida kyrkan hon kommer att placeras: i den stora traditionen, bland dem som har och rätt förvaltar en nattvardssyn präglad av realpresens, eller i marginalen, bland de grupper som har och ger uttryck för en mer eller mindre symbolisk nattvardssyn. Det går nämligen inte att förena det som Svenska kyrkan i sin bekännelse bekänner om nattvarden, Kristi verkliga närvaro, och de bruk hon tillåter, med en nattvardsmateria som ligger utanför Kristi instiftelse. Nuvarande ordning fjärmar Svenska kyrkan allt mer från de stora kyrkorna, och den slår – faktiskt – in en kil i kyrkans enhet. Den sakramentala närvaron, Kristi kropps och blods reella och substantiella närvaro i, med och under brödet och vinets gestalt, vilar på och garanteras av Kristi instiftelse. Till instiftelsen hör bröd och vin. En sakramental trygghet kan dessvärre inte garanteras utanför instiftelsen, och detta konstaterande gäller oavsett hur vällovligt syftet bakom förändringen än är. Svenska kyrkan saknar mandat att sanktionera ett nattvardsfirande som går utanför nattvardens instiftelse, såsom nu sker i många av hennes församlingar.   •   Litteratur Aalen, Sverre: ”’Det som kommer av vinträdet’ – Alkoholfritt nattvardsvin i ljuset av Nya testamentets och judiska källor I”, i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) nr 38/1983, s. 628-631 Aalen, Sverre: ”’Det som kommer av vinträdet’ – Alkoholfritt nattvardsvin i ljuset av Nya testamentets och judiska källor II”, i SPT nr 39/1983, s. 648-652. Ahlberg, Bo: Laurentius Petris nattvardsuppfattning, Lund 1964. Bælter, Sven: Historiska anmärkningar om Kyrkoceremonierna, Stockholm 1783, s. 345-349. Den Svenska Kyrkohandbok 1986. Hagberg, Markus: ”’Ett stråk av himmel och en doft av jord’ – det materiellas betydelse i firandet av nattvarden, I”, i SPT nr 11/2012, s. 343-349. Hagberg, Markus: ”’Ett stråk av himmel och en doft av jord’ – det materiellas betydelse i firandet av nattvarden, II”, i SPT nr 12/2012, s. 365-370 Hagberg, Markus: ”’Thet är icke Verum Sacramentum medh mindre thet skeer i Wijn’”, i SPT nr 7/2014, s. 202-206. Kiiskinen, Terhi: Fem källor från den svenska reformationstiden i Finland, Tammerfors 2010, s. 264-274. Paragraf III återfinns på s. 266-268. Kjöllerström, Sven: Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV. En kyrkohistorisk studie, Lund 1935. Kyrkomötet: Läronämndens yttrande 2010:10y. Petrén, Per Edward: ”Det som kommer från vinträdet. Om nattvardsvin och annat vin”, i SPT nr 22/1982, s. 461-464. Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB), Stockholm 1957.  Citatet ”om man icke håller Kristi instiftelse, så som han förordnat den, föreligger intet sakrament”, från Konkordieformeln, återfinns på s. 331. Citatet att ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan” inte behöver vara lika överallt, från Augsburgska bekännelsen återfinns på s. 59. Svenska kyrkans Centralstyrelse: Brödet och vinet i Herrens måltid. Utredning om nattvardselementens beskaffenhet, Stockholm 1987. Swebilio, Olai: Enfaldig Förklaring öfwer D. Mart. Lutheri Lilla Katekes, Ställd genom Spörsmål och Swar, Af Olao Swebilio, A. Ups., Götheborg 1800....

Kristi blod förenas med vårt blod

•••

Att det vi gör står i kontinuitet med evangeliets berättelser och med kyrkans tradition innebär också att det måste fungera för de kroppar som samlas här och nu, skriver Ninna Edgardh som försvarar druvjuicens plats i mässan.

I den gudstjänstfirande församling där jag tjänstgjort som präst de senaste åren deltar många människor som försöker komma ur ett missbruk av alkohol. Där finns också många barn och unga, vars föräldrar aldrig skulle komma på tanken att bjuda dem på alkohol. Det kan finnas goda skäl att tveka om att ta emot nattvarden. Den är både en gåva och en utmaning som vi varken kan eller bör handskas lättvindigt med. Den rymmer många motiv som ett människoliv knappast räcker till att utforska. Men det kan också finnas onödiga hinder som får människor att tveka att ens börja detta utforskande. Till sådan onödig tvekan hör frågor om huruvida min kropp fysiskt tål det jag tar emot. För att både missbrukare, barn, unga och deras föräldrar ska kunna delta i måltiden utan onödig tvekan beslutade församlingen för några år sedan att använda druvjuice istället för vin. Tidigare hade avalkoholiserat vin använts, som innehåller en väldigt låg procent, men dock, alkohol. Brödet var redan tidigare glutenfritt. Beslutet om druvjuice föregicks av många och långa diskussioner, framför allt bland prästerna, men också i andra grupper i församlingen. I den kyrka där jag tjänstgjort, Salabackekyrkan, firas på söndagarna Sinnesrogudstjänster, inspirerade av de tolv stegen som tillämpas av Anonyma alkoholister och narkomaner och på onsdagarna ungdomsmässa. I båda dessa sammanhang upplevde vi att det var viktigt att kunna säga tydligt och klart att ingen alkohol förekommer, vare sig i gudstjänsten eller i våra andra aktiviteter. I högmässan i församlingens medeltidskyrka däremot, kan den som tagit emot brödet välja att doppa det i en kalk med druvjuice eller en kalk med vin. För mig var det lätt att acceptera församlingens beslut, även om jag också skulle kunnat acceptera ett annat vägval. När jag ska försöka redogöra för hur jag resonerar märker jag att skälen går i varandra, vilket ju är naturligt eftersom de har att göra med hela min syn på det uppdrag jag har som präst. Jag har ju också ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att som teolog och forskare reflektera över vad det är vi gör när vi firar mässa. Nattvarden har varit ett centrum i livet för mig ända sedan jag som vuxen aktivt sökte mig till den kyrka jag döpts in i som barn. Måltiden har en dragningskraft på mig, den blir del av min kropp, samtidigt som den förenar mig med andras kroppar och sänder mig vidare i livet med uppdrag och mening. Ingen annan handling jag tar del i gestaltar så tydligt trons verklighet. En ofta citerad mening av kyrkofadern Augustinus, hämtad från en predikan, handlar om att vi som kristna i nattvarden tar emot det vi är. Med referens till Paulus tal i första Korintierbrevet om de kristna som en kropp med många lemmar skriver han: Om ni alltså är Kristi kropp och lemmar, så är det ert eget mysterium som ligger där på Herrens bord! Det är ert eget mysterium ni tar emot! Ni säger "amen" till det ni är: ditt svar är en personlig underskrift, konfirmerande din tro. (red. översättning från engelska) Nattvarden går inte att tänka utan kyrkan, Kristi kropp på jorden. Kyrkan blir till där måltiden firas. Måltiden går inte heller att tänka utan bibelordet, berättelsen om instiftelsen, som läses varje gång måltiden firas. Men ibland har vi i kyrkan ställt Bibeln och undervisningen i centrum på ett sätt som kommit att skymma det påträngande kroppsliga i Augustinus ord. Vi gör det vi berättar. Vi blir den kropp vi får del av. Vi äter det vi tror. Vi tar emot den kropp som vi är. Kristi blod förenas med vårt blod och vi blir det som vi tar i vår mun. Våra kroppar, hela och trasiga, smutsiga och rena, fula och vackra, sköra och starka, samlas för att ta emot gåvan som skapar oss på nytt till en enda kropp, kallade att röra oss med vördnad och respekt för varandra, som med-lemmar i samma kropp, i den värld som på nytt ställs framför oss som Guds värld. I Svenska kyrkan beslutar församlingen lokalt inom en given ram hur nattvardsmåltiden rent praktiskt ska gå till. Ramen har aktualiserats på nytt genom olika motioner till kyrkomötet de senaste åren och innebär när det gäller drycken att den kan bestå av alkoholhaltigt vin, vin blandat med vatten eller ej alkoholhaltig dryck ”som kommer från vinträd”. (Svenska kyrkans biskopsmöte 2008, på nytt bekräftat av läronämnd och kyrkomöte 2010.) Orden inom citationstecken refererar till berättelsen om den sista måltiden, där Jesus enligt Matteus säger ”nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike” (Matteus 26:29). Att jag är bekväm med att använda druvjuice i nattvarden har alltså att göra med att jag som präst är satt i tjänst av den kyrka jag tillhör. När jag leder en nattvardsgudstjänst gör jag det på kyrkans uppdrag. Det skulle inte kännas rimligt för mig att tjänstgöra som präst om jag inte var beredd att följa kyrkans ordning i så grundläggande frågor. När jag tycker att beslutet om druvjuice inte bara är självklart att följa, utan också rimligt, har det att göra med den sekulariserade och pluralistiska situation vi lever i. De senaste hundra åren har kyrkan gått från att omfatta i princip hela befolkningen till att omfatta ungefär två tredjedelar. Frågor om tro och livsåskådning anses i dag som något privat som individen själv ska välja. Många som kommer till kyrkans gudstjänster är inte döpta och söker en tro och ett sammanhang snarare än känner sig självklart tillhöriga kyrkan. Förkunskaper som förr var självklara finns inte längre. Gudstjänstdeltagare kommer både från helt sekulariserade sammanhang och från andra kristna traditioner. Klyftorna har också växt i samhället, mellan de som har och de som inte har, mellan de som upplevs höra till och inte. Allt detta väcker frågor om vem som är bjuden till den måltid som firas i kyrkans mitt. Därför blir det viktigt att ta bort onödiga hinder, både för dop och för deltagande i måltiden. När gudstron förpassas till det privata blir den också lätt ”förandligad”. Därför blir det extra viktigt att slå vakt om att erbjudandet att ta emot Kristi kropp och blod handlar om något kroppsligt och verkligt. När kyrkan inte längre blir en tolkningsram för hela livet, utan hänvisas till en särskild ”andlig sfär”, så riskerar kyrkans handlingar att upplevas som magiska redskap varigenom människor kan komma i kontakt med en frånvarande Gud. Det som sker i gudstjänsten upplevs inte längre som verklighet, utan som något som står bortom, och därmed i motsats till, det verkliga. Augustinus påminner oss om motsatsen. Kyrkans sakrament handlar om tillvarons inneboende helighet och sakramentalitet, som blir synlig och påtaglig på ett speciellt sätt i firandet av dop och nattvard. Detta förkroppsligade, inkarnatoriska perspektiv, gör det också viktigt med måltidens materialitet. Juice ersätter inte vin för att det materiella är oviktigt, utan för att det är viktigt. Materialiteten kan ta sig olika uttryck. Smak är också viktigt och för några är smaken av riktigt vin en viktig upplevelse i måltiden. Jag respekterar den hållningen, liksom tanken att ett helt bröd, snarare än en papperstunn oblat förändrar upplevelsen. Men här handlar det för mig om skäl som får vägas mot varandra. Det är viktigt att det vi gör står i kontinuitet med evangeliets berättelser och med kyrkans tradition. Det innebär också att den måste fungera för de kroppar som samlas här och nu för att tillsammans låta sig förvandlas av Gud. Forskning och ekumeniska samtal om gudstjänst har de senaste femtio åren allt mindre kommit att fokusera på detaljer som är nödvändiga för en ”rätt gudstjänst” och mer på grundmönster och helhet. En förhållandevis stor konsensus om nattvarden tvärs över olika kyrkotraditioner har uppnåtts genom enhetsdokumentet Dop, Nattvard, Ämbete (Kyrkornas världsråd, 1982). Där erkänns att kyrkor har olika traditioner kring de element som brukas i nattvarden. Gamla kontroversfrågor om nattvarden träder i bakgrunden för en enighet kring att Kristus själv blir närvarande här och nu, som en ”verksam förkunnelse” genom åminnelsen av det som skedde en gång. Jesus räcker enligt instiftelseberättelsen lärjungarna en bägare och uppmanar dem att dricka av den till hans åminnelse. Att göra alkoholhalten i den dryck som bägaren rymmer avgörande för måltidens giltighet framstår som en tanke på tvärs mot ekumeniska landvinningar. Heligheten har snarare med värnandet om helheten att göra....

Mässan är mer än kommunionen

•••

Kommunionen är en nödvändig del av mässan men allas kommunion är inte är det, argumenterar Sven-Erik Brodd i denna artikel om den protestantiska nattvardsreduktionismens genomslag i Svenska kyrkan.

Under 1800-talet fullbordades inom protestantismen ett slags reduktionistisk syn på nattvarden. Det som blev kvar var kommunionen under brödets och vinets gestalt. Lite förenklat kan man säga att inom lutherdomen framträdde syndaförlåtelsen som motiv, inom frikyrkligheten församlingsgemenskapen. Om kommunionen i princip blev innehållet i mässan så kan man samtidigt konstatera att människor kommunicerade (tog nattvarden) sällan eller aldrig. I dag får den protestantiska nattvardsreduktionismen genomslag när Svenska kyrkans präster väljer former för mässan. Vanligast är då att man tar bort alla moment som inte är direkt nödvändiga, som man anser, för kommunionen. När kommunionen blir ett måste för alla som firar mässan uppstår också ett motstånd mot att man har kommunion för ofta. Slutligen leder den protestantiska reduktionismen till att fokus flyttas från den sakramentalt närvarande Kristus till vad som kallas ”måltiden” eftersom det är det enda motivet i mässan. När det sedan konkretiseras i en debatt om nattvardselementen ”måste” vara bröd och vin eller om de kan ersättas av något annat framträder reduktionismen i argument från alla sidor. Jag ska kort argumentera för att kommunionen naturligtvis är en nödvändig del av mässan, men att allas kommunion inte är det. Men framför allt vill jag säga att mässan är så mycket mer än enskilda gudstjänstfirares kommunion. Mässan är det tillfälle då Guds folk firar Kristi uppståndelse på hans uppståndelses dag då de troende tillsammans möter levande Gud och inför honom bär fram sina böner och tacksägelser. Söndagens mässa är det tillfälle då församlingen, det nya förbundets gemenskap, som uppstått genom dopet, firar tillsammans det nya förbundets måltid. Det är i mässan som Kristus framträder i sin mystiska kropp, sakramentalt på altaret, som nådemedel i Ordet och som det till liturgi församlade folket. Mässan är mer än kommunionen. I Svenska kyrkans handbok 1942 står det en instruktion vid läsningen av instiftelseorden i högmässan: ”Församlingen faller på knä eller böjer sig ned.” En kort epikletisk bön (bön om Anden) har föregått instiftelseorden och efter Fader Vår reser sig församlingen och sjunger ”O Guds Lamm” som är en tillbedjan av den sakramentalt närvarande Herren. Därefter framträder ”nattvardsgästerna” som faller på knä och mottar den i nattvardselementen närvarande Kristus. Vad är centrum i den här mässan? Det är Kristi närvaro. Det är därför församlingen böjer sig ner eller faller på knä vid konsekrationen, det är därför den står upp och tillber den sakramentalt närvarande Kristus under ”O Guds Lamm”. De som går till kommunion bekräftar och mottar denna sakramentala närvaro. Det här liturgiska skeendet, som naturligtvis utvecklats i senare mässordningar i Svenska kyrkan, inte minst 1986, har följande grundstruktur: I den natt då Jesus instiftade det nya förbundet [1] tog han ett bröd [2] tackade [3] bröt det [4] gav åt lärjungarna [5] och sade (d.v.s. uttalade instiftelseorden). Likaså [1] tog han kalken [2] tackade [3] gav åt lärjungarna [4] och sade (d.v.s. uttalade instiftelseorden). Alla de här olika momenten är lika nödvändiga. Instiftelseorden ingår i det sista fältet ”och sade”. När det gäller brödet heter det: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.” Brödets referenser är offret. Kristus bryter brödet och begreppet ”utgiven för er” är offerterminologi. När det gäller kalken heter det: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.” När det gäller referenserna till kalken behålls offerperspektivet men det knyts till instiftandet av Kyrkan, det nya förbundet. Vad som är viktigt att komma ihåg är att begreppet ”åminnelse” inte är detsamma som upplysningstidens ”komma ihåg” eller ”föreställa sig”. Åminnelse när det gäller sakramentalteologin går tillbaka till hebreiskans zikkaron och grekiskans anamnesis som betyder att något eller någon har del i det som symboliseras, att något är verkligen närvarande och att den som deltar i liturgins sakramentala skeende själv är del av ett sönderslaget tids- och rumsperspektiv. Församlingen bör alltså förstås som ”Kristi tjänare och förvaltare av Guds mysterier” (1 Kor. 4:1). Mitt i en nödvändigtvis komplicerad och teologiskt tung sakramentalteologi där generationer av teologer på olika sätt försökt tränga in i en given gudomlig uppenbarelse studsar en diskussion fram som har som huvudsakligt problem om man kan byta ut nattvardselementen, vinet och brödet, mot något annat. Försåvitt någon av medicinska skäl inte annars kan delta i ”måltiden”. Förutsättningen för diskussionen är att mässan reducerats till kommunion och en fixering på nattvardselementen. Man kan resa kritiska kommentarer till denna reduktionistiska syn på mässan. Att fira mässa är inte detsamma som att gå till kommunion. Mässan har en trinitarisk struktur som innebär att bönerna riktas till Fadern och att offret frambärs till Fadern, att Sonen är sakramentalt närvarande i nattvardselementen, i Ordet, genom ämbetet och många symboler men framför allt genom att det till liturgi församlade folket är Kristi kropp. Hela liturgin sker i den heliga Andens kraft. Att fira mässa är att aktivt dela frälsningshistorien med andra inför den Gud som är skapare, försonare och livgivare. ”Måltiden” är en del av den yttre formen för detta. Att kommunionen är nödvändig för mässfirandet behöver inte betyda att mässan reduceras till kommunion. När reformatorerna på 1500-talet kritiserade att lekfolket inte fick del av kalken vid kommunionen, innebar det inte att man ”underkände” de mässor under tidigare århundraden där lekfolket endast mottog hostian. Kritiken gällde principen att utesluta lekfolket. Kommunionen under båda gestalterna hade varit förhanden genom prästernas kommunion och den var nödvändig men det var sakramentalteologiskt inte nödvändigt att alla kommunicerade. I vår tid blir detta mycket tydligt när man inom en och samma familj på grund av tillhörigheten till olika kyrkor firar mässa tillsammans utan att rent fysiskt kunna gå till kommunion tillsammans. Att delta i kommunionen under en gestalt (det vill säga, att bara ta brödet) är fullt möjligt eller kanske till och med ett viktigt sakramentalteologiskt tecken. När man refererat till betydelsen av kommunion under båda gestalterna, brödet och vinet, har frågan gällt lydnaden inför Kristi instiftelse och eucharistins måltidskaraktär. Det har däremot inte gällt Kristi närvaro eller realpresens om man så vill. Orsaken är enkel: Kristus är inte delad så att ”blodet” är i kalken och ”köttet” vilar på patenen. Det finns två läror, transsubstantiationsläran och konsubstantiationsläran, som försöker komma tillrätta med det här. Poängen är begreppet substans. Kristi närvaro är inte fysisk eller kemisk utan ontologisk eller sakramental. Denna sakramentala närvaro är hel och icke uppdelbar, den är helt närvarande i nattvardsbrödet och helt närvarande i nattvardsvinet. Man brukar kalla detta för konkommitensläran. Därför är det möjligt att kommunicera under en gestalt, bara under brödets eller bara under vinets. Det här är ju inget nytt, men det som slår mig just nu är att det faktiskt vore en pedagogisk vinst om det infördes i församlingarna....

Nytt ljus över nattvarden

•••

Det behövs ett nytt helhetstänkande kring mässan: en medveten förskjutning av tyngdpunkten från nattvardselementen till nattvarden som ett sammanhållet skeende. Ett sådant skifte av fokus kommer också att kasta nytt ljus över nattvardens materia, skriver Mikael Löwegren.

Aldrig på de tusen år som kristendomen varit etablerad i Sverige har det firats så mycket mässor som idag. Och aldrig har det skett under så skiftande former som idag. Går man till en nattvardsgudstjänst i Svenska kyrkan kan man möta nästan vad som helst. Inte bara musiken och den yttre gestaltningen skiftar från församling till församling, utan även vilka texter som beds och vilka gåvor som bärs fram till altaret. Utan att det fattats några officiella beslut om det har glutenfritt bröd och det alkoholfritt vin osynligt kommit att ta över, och det ganska snabbt. Frågan om brödet och vinet i Herrens måltid är på en gång en icke-fråga i Svenska kyrkan – och en fråga som väcker mycket känslor där den tillåts komma upp till ytan. Finns det något som kan betraktas som ”giltig materia” (för att nu använda den formella benämningen på det bröd/vin som används vid sakramentsfirandet)? Om svaret är ja finns det förstås ”ogiltig materia” – innebär det då en ”ogiltig nattvard” om sådan används? Till slut blir frågan: vad är det som gör en mässa till en mässa? För att kunna svara på den frågan menar jag att man måste skifta fokus: från nattvardselementen bröd och vin, till nattvarden som ett sammanhållet skeende. Men låt mig börja i själva brödet och vinet. En grundtanke i den lutherska traditionens tänkande kring nattvardens firande är att gudstjänstfiraren ska kunna känna trygghet i sakramentsförvaltningen. Man ska kunna vara förvissad om att det som sker, sker i enlighet med Jesu instiftelse. Eller annorlunda uttryckt: den enskilde ska kunna vila i kyrkans ordning. I den Lilla katekesen skriver Martin Luther: ”Altarets sakrament är vår Herres, Jesu Kristi, sanna kropp och blod, under bröd och vin, instiftat av Kristus själv, till att ätas och drickas av oss kristna.” Han hänvisar därefter till det Matteus, Markus, Lukas och Paulus skriver: att Jesus i den natt då han blev förrådd tog bröd och vin, tackade, bröt och gav till lärjungarna. På den retoriska frågan hur ett kroppsligt ätande och drickande kan ge syndernas förlåtelse, liv och salighet, svarar han sedan: ”Ätandet och drickandet åstadkommer det förvisso inte, utan orden: för er utgiven och för er utgivet.” Luther tycks alltså framhålla fyra saker som konstituerande för nattvardens firande: bröd och vin, Jesu instiftelseord samt kommunion. Men vad är bröd och vin här? För Svenska kyrkans del antog biskoparna år 1991 ”rekommendationer angående handhavandet av altarets heliga sakrament”. Det är de senast antagna ordningarna och gäller alltså fortfarande. Där sägs om brödet att osyrat (ojäst) bröd är det normala i Svenska kyrkan, men att syrat börd kan användas. Vidare att församlingarna för allergikers skull även bör ha tillgång till glutenfria oblater. Inget nämns om sädesslag. Om vinet säger biskoparna att det i normala fall inte kan ersättas med annan dryck, men att det är naturligt att eftersträva en låg alkoholhalt. Tre valmöjligheter anges: vin, vin och vatten, avalkoholiserat vin. Därmed avvisas också implicit så kallat alkoholfritt vin, som är druvjuice som destillerats så att en jäsning aldrig kommit igång; till skillnad från det avalkoholiserade vinet, som är jäst vin som upphettats under vacuum så att alkoholen i princip försvinner. Själva riktlinjernas tillkomst betyder att det inte i Svenska kyrkan är så att vad som helst kan passera som bröd respektive vin inom ramen för nattvardsfirandet, alltså betraktas som giltig materia. Dessa riktlinjer har dock aldrig varit särskilt spridda eller uppmärksammade; idag är de väl närmast bortglömda. Och med sin försiktiga balansgång bringar väl inte detta biskopliga dokument heller någon större klarhet eller ordning. Utvecklingen inom Svenska kyrkan har snarast blivit den att det som 1991 framstår som kompletterande undantag – avalkoholiserat vin och glutenfritt bröd – blivit huvudnorm för vad som är giltig materia i nattvardsfirandet. Drivkraften har naturligtvis varit att kunna inkludera alla i kommunionen. I kontrast till detta kan man konstatera att huvudlinjen genom historien och över världen är en annan. Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna håller gemensamt fast vid bröd bakat ”enbart av vete” och ”naturligt vin från vinstocken” som giltig materia (Katolska kyrkolagen, canon 924); naturligt vin betyder vin som inte manipulerats genom exempelvis avalkoholisering. En absolut majoritet av jordens kristna uppfattar sig alltså här som bundna av Herrens instiftelse. Inte så få svenskkyrkliga delar denna övertygelse och känner sig därför djupt osäkra över vad som distribueras i en mässa med druvsaft eller glutenfria Erstaoblater, enligt innehållsförteckningen bakade på ”potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl”. Båda lägren i Svenska kyrkan åberopar sig högljutt och ganska självsäkert på Jesu exempel. Förespråkare för druvjuice poängterar att han aldrig visade bort någon, utan åt tillsammans med de utstötta och bröt mot religiösa regelverk i kärlekens namn – självklart kan det gå lika bra med något annat! Den andra linjen säger att Jesus har instiftat sin nattvard på ett visst sätt, för vår trygghets skull, och vi har att vara trogna – självklart ägnade sig Jesus inte åt sådant som att dela majsjox och saft! Som en klok vän till mig påpekat uppstår konflikter just för att det finns goda skäl för olika ståndpunkter. Å ena sidan har vi här en vilja att kunna fira mässan på ett sådant sätt att alla kan välkomnas till nattvardsbordet. Å andra sidan har vi en vilja att fira mässan med de former som Jesus själv gett sin kyrka: det är hans måltid och inte vår. Att visa noll förståelse för det den andre säger är knappast en konstruktiv hållning. Ett lyssnande till andras ärliga övertygelse, där man försöker förstå den andres bevekelsegrunder, kan däremot öppna upp för en fortsatt dialog inom gemenskapen. Ödmjukhet är alltid på sin plats när vi har med de gudomliga mysterierna att göra. Sanningen är naturligtvis den att ingen kyrklig instans förfogar över Gud. Vi kan därför inte slå fast vad som sker om man använder något annat än verkligt vin och vetebröd. Ingen kan veta att detta är, eller detta är inte, Kristi kropp och blod. Att undra om det lämpliga i en viss ordning är varken att ifrågasätta andras tro eller goda vilja. Än mindre att uttala en dom i stil med ”detta är ingen nattvard”. Det viktigt att förstå att ordet giltighet inte handlar om sanningsfrågan, utan om kyrkans regleringar. Lite krångligare uttryckt är giltighet inte ett ontologiskt utan ett kyrkorättsligt begrepp. När man talar om giltig materia avser det därför inte att slå fast vad som kan förvandlas till Kristi kropp/blod och vad som inte kan det. Syftet är att ange vad som kan sägas vara bröd/vin i nattvardssammanhang: det ska kunna kännas igen som samma bröd och vin vart man än kommer för att fira mässan. Just därför att vi inte kan veta, inte kan skärskåda vad Gud gör eller inte gör med det som burits fram, blir det desto viktigare att hållas fast vid det som traderats. Paulus skriver i sin undervisning om Herrens måltid till församlingen i Korinth: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.’ Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1 Kor 11:23–26). Paulus har till församlingen i Korinth överlämnat det som han själv tagit emot. Så har kyrkan fortsatt att överlämna nattvardshandlingen, genom att fira den. Från Jesus själv överlämnas – traderas – den handling som i Nya testamentet kallas brödsbrytelsen till de första lärjungarna, från lärjungarna till Paulus och andra, och så vidare genom århundradena fram till oss. Vi tar emot det som överlämnats – traditionen – och lämnar den i vår tur vidare. Bara på detta sätt kan kyrkan hävda något rimligt anspråk på att göra detsamma som Jesus gjorde. Så fullgörs hans befallning: ”Gör detta…” Men vad betyder det att göra som Jesus gjorde? Den västerländska teologin har kommit att få en olycklig fixering vid konsekrationen – det ögonblick då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. De medeltida teologerna menade sig in i minsta detalj kunna fastställa när det skedde, nämligen vid själva läsandet av Jesu instiftelseord över det framburna brödet och vinet, och närmare bestämt vid orden ”detta är min kropp/detta är mitt blod”. Detta ledde till ett slags liturgisk minimalism: bröd, vin och instiftelseord är det egentligen nödvändiga. Under senmedeltiden hade själva konsekrationsögonblicket allt mer kommit i fokus. Det normala var att den enskilde tog emot kommunion bara en gång om året, i samband med påsken. De troende gick istället till kyrkan för att skåda mässan: se och tillbe när prästen lyfte upp det bröd och vin som just förvandlats. Det heliga ögonblicket markerades med klockringning och ljus som höjdes. Martin Luther och de andra reformatorerna framhöll med emfas att brödet och vinet var till för att ätas och drickas, inte skådas. Fanns inga kommunikanter, kunde därför ingen mässa hållas. Och eftersom medeltida praxis, med nattvardsgång bara sällan för den enskilde, kom att leva kvar så fanns det helt enkelt inga nattvardsgäster. Alltså innebar den nya teologin med tiden att mässfirandet blev mer sällsynt – vilket naturligtvis inte alls var reformatorernas avsikt. I hög grad kan man karaktärisera den lutherska traditionen för en kommunionsfromhet. Det blir ätandet och drickandet vid nattvardsbordet som utgör själva mässan. I realiteten flyttades fokus från konsekration till kommunion – alltså från en punkt till en annan. På det viset kan man säga att den lutherska traditionen kom föra vidare den västliga traditionens olycksaliga sönderdelning av mässans flöde. Istället behövs ett nytt helhetstänkande kring mässan: en medveten förskjutning av tyngdpunkten från nattvardselementen till nattvarden som ett sammanhållet skeende. Ett sådant skifte av fokus kommer också att kasta nytt ljus över nattvardens materia, som då inte längre kan betraktas isolerade från sitt sammanhang. Den vedertagna uppfattningen på medeltiden var att mässan från början bestod av instiftelseorden och Herrens bön. Till denna ursprungliga mässa hade, tänkte man sig, olika böner lagts så att man till slut fått den medeltida mässan – där instiftelseorden fanns infogade i den stora nattvardsbönen. Förnyad forskning kring det kristna nattvardsfirandets framväxt har visat att det förhåller sig precis tvärtom! Den måltid Jesus firade med sina lärjungar byggde på judisk måltidspraxis. Vi vet inte exakt vilken typ av måltid det var Jesus firade med sina lärjungar den natt då han blev förrådd. Men om det var en påskmåltid eller inte, spelar mindre roll: vid alla rituella måltider ingick brödsbrytande och välsignelse av vin. Man tackade för skapelsens gåvor och för Guds handlande med sitt folk i historien. Enligt judiskt sätt att tänka blir då en historisk händelse konkret närvarande på nytt när man firar den. En jude som till exempel håller påskmåltid ska göra det ”som om han själv vore närvarande” vid uttåget – det är en händelse i tiden som på nytt blir så verklig att man firar sin påskmåltid med skorna på: beredd att bryta upp och gå med. Det är alltså inom en sådan ram som Jesus instiftar nattvarden och säger: ”Gör detta till min åminnelse.” Med det kan han inte avse att repetera hans ord över brödet och vinet. Hans befallning är att fira en sådan åminnelsemåltid. Alltså en måltid som är en aktualisering av Guds frälsningsgärningar – vilka kulminerar i Jesu egen död och uppståndelse, himmelsfärd och återkomst. Flera av de fornkyrkliga nattvardsliturgierna saknar följaktligen helt Jesu instiftelseord, eller alluderar bara på dem. Det finns från början en nattvardsbön över bröd och vin, där det först efter hand genom kyrkohistorien blir självklart att man också infogar Jesu egna ord. Poängen är då inte att detta är närmast magiska ord som när de uttalas har kraft att förvandla. Orden hänvisar istället bakåt till det Jesus gjorde – och som kyrkan nu gör på nytt. Intentionen är att fullgöra Kristi befallning att fira hans åminnelse. Denna Herrens åminnelse vävs samman med en åkallan att den Helige Ande ska komma och förvandla bröd och vin, kyrkan och hela skapelsen. Det är Anden, utgjuten över kyrkan, som åstadkommer och gör sakramentet: Kristus blir närvarande med allt sitt verk i det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod. I ljuset av den förnyade forskningen och genom fördjupad ekumenisk dialog har kyrkorna över hela världen förnyat sina nattvardsliturgier under 1900-talet. Starkt fokus har inte minst funnits på restaurationen av nattvardsbönen, där hänvisningen till måltidens instiftande infogas i en åminnelsebön efter judiskt mönster och där en tydlig åkallan av den Helige Ande över bröd/vin och församling kommer till uttryck. Och denna bön finns i sin tur infogad i det helhetsmönster som mässan utgör, och hänger organsikt samman med det som kommer före och det som följer efter. Här representerar de otaliga temamässor som firas i Svenska kyrkan ett helt annat sätt att tänka. Ofast upprätthåller man där en medeltida syn på vad som gör och åstadkommer sakramentet. Det är i det här sammanhanget viktigt att lägga märke till ett annat avsnitt i den undervisning som Paulus ger i 1 Korintiherbrevet. Jag har redan citerat det han skriver i kapitel 11 om att han traderat – tagit emot och lämnat vidare – nattvardsbefallningen. I kapitel 15 använder han precis samma uttryck ännu en gång: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv…” (1 Kor 15:3–5). Förkunnelsen av evangeliet om Kristus överlämnas på samma sätt som måltiden – och måltiden överlämnas tillsammans med förkunnelsen av evangeliet. De två kan inte skiljas åt. I den kristna gudstjänsten ser vi det också tydligt: de två huvudpunkterna i mässan är ordet och bordet. Det ena hänger oupplösligt ihop med det andra i en helhet. Det kristna nattvardsfirandet är en rit med djupa rötter, ner i den bibliska myllan och historien. Till den västerländska mässans grundordning hör exempelvis även Herre förbarma dig, Ära åt Gud i höjden, Helig och O Guds Lamm – som alla är bibelallusioner som väcker associationer, ger djupseende och vidgar perspektiven. Vårt firande vävs så samman med Guds folk i alla tider. Tappar man det sambandet mellan bibel och liturgi innebär det att man lösgör måltiden från det sammanhang som den organiskt växt fram ur. När mässordningen inte är indränkt av Guds folks gemensamma modersmål, som har sina källor i Bibeln, kapas måltidens rötter. Det innebär att riten med bröd och vin istället flyter fritt – och kan fyllas med vilket annat innehåll som helst. Att bara läsa instiftelseorden räcker inte som sammanhang: måltiden blir då något annat. Man kan också uttrycka det som att nattvardsfirandet inte börjar när bröd och vin tillreds, utan när klockorna ringer vid gudstjänstens början. Bot, bön och lovsång öppnar firandet innan Guds ord läses och utläggs, vilket leder över till måltidsdelen, och därefter sänds Gudsfolket ut i världen genom välsignelsen. Kanske kan man på ett sätt betrakta hela detta sammanhang som konsekrerande, därför att nattvardsfirandet är ett helt från början till slut. I en snävare mening måste man åtminstone se hela nattvardsbönen som en sammanhållen bön vilken i sin helhet konsekrerar brödet och vinet. Det finns naturligtvis ett konsekrationsögonblick någonstans: det är Kristi kropp och blod när nattvardsbönen fullbordats. Men det är varken möjligt eller ens särskilt intressant att slå fast exakt var och hur det sker. Poängen kvarstår: det är mässan som helhet – och inte bara reciterandet av Jesu ord – som skall ”förkunna Herrens död till dess han kommer åter”. Med ett sådant perspektiv på mässfirandet kan inte konsekrationen av bröd och vin reduceras till att gåvorna skall helgas för att bära Kristus till mig. Sammanhanget är mycket större än så. Nattvarden är ett sammanhållet skeende som alltid firas i gemenskap med hela kyrkan. Vi idag står i det stora flödet genom historien från Jesus Kristus och apostlarna fram till oss. Det lokala firandet måste därför kunna igenkännas som ett autentiskt firande av andra kyrkor. Frågan om giltigt bröd och vin kan alltså till slut bara besvaras genom ekumenisk konsensus. Ytterst handlar det om samhörigheten med den stora kyrkliga traditionen och bekännelsen till en enda kyrka....

Essä

Svensk i världen

•••

– Kultur är per definition någonting levande, det ska man inte förneka. Men folkmusiken har formats här och det är ingenting man behöver vara ängslig eller trendkänslig för. Så säger Aron Emilsson som sitter i kyrkomötet och i riksdagens kulturutskott som ledamot för Sverigedemokraterna. De kulturkonservativa idéerna och nationalismen har kommit tillbaka i den svenska debatten. Vad handlar det om – är det identitet man söker? Sofia Lilly Jönsson har talat med Aron Emilsson, Skansenspelmannen Hadrian Prett och Lisa Arlbrandt på Svenska missionsrådet om vad det är att vara svensk i världen.

Kulturdepartementet, 4 februari 2015. Vi står i receptionen och väntar på kulturministerns fotfolk: företrädare för nio olika religioner, en journalist från Dagen och jag. Däruppe tar Alice Bah Kuhnke var och en av oss i hand. En budkavle med ett fredsbudskap ska överlämnas till henne från Sveriges interreligiösa råd – det är ett råd som träffats informellt sedan 2010 och som ännu inte har något eget organisationsnummer. Pengar och administration går genom Sveriges kristna råd. För det är så det ser ut: kyrkorna är den starkare parten i religionsdialogen och allra starkast är Svenska kyrkan. Där finns många hundra års administrativ organisation. En liten men stark linje inom Svenska kyrkan driver på utvecklingen för religionsdialog, och det är fram till altaret de vill komma. – Vi måste visa att vi kan stå tillsammans, komma till varandra, och till de heliga rummen, mitt under gudstjänst och bön, säger prästen Ulf Samuelsson från Storkyrkan. Varför de måste mötas just under gudstjänsterna säger han inte. Det förefaller som en något magisk syn på lokalerna: som om vanliga rum, tunnelbanan, skolan, vilka rum som helst, inte redan var mötesplatser. – I det enkla, allmängiltiga, ligger det som vi kan mötas, säger kulturministern. Men är det det allmängiltiga som manifesterar sig här eller något helt annat? I skolans läroböcker delades människorna upp efter deras religiösa tillhörighet. De kristna gör si, judarna så, var och en av världsreligionerna prydligt separerade i egna kapitel. Nu är vi där igen, och talar om kollektiv innan vi är individer. • Jag släntrar runt på Nordiska museet och läser på en skylt att förr i tiden identifierade vanligt folk knappast sig själva som svenskar. Bleking eller dalkulla kanske, men ”svensk” tänkte man inte att man var. Det är en för stor kategori att känna sig hemma i. Svenskar blev vi när överheten ville det, för att de förde krig mot andra nationer eller ville vinna kommersiella fördelar. Det är märkligt med identitet. När den engelska komikern John Cleese var i Sverige i höstas och intervjuades i något nyhetsprogram talade han om det högerpopulistiska brittiska partiet Ukip. Cleese menade att Ukip har en poäng med sin EU-kritik, och liksom nya amerikaner svär trohet till USA bör befolkningen i ett land vilja någonting gemensamt, tyckte han. Han skulle inte rösta på Ukip, och anser att främlingsfientligheten och hetsen mot muslimer är obrittisk och missriktad. ”Men när människor säger att deras identitet känns hotad så lyssnar jag”, sa John Cleese. Identitet är inga småsaker. En del av attraktionen hos Sverigdemokraterna handlar kanske om att många i dem känner igen en radikal rörelse – i så fall finns en friskhet i det som har med kamp och en missionsiver att göra. Tillhörighet till ett folk kan vara någonting progressivt. Det har man förstått i folkmusikvärlden. Den våg av folkmusik som kom under 1970-talet med den progressiva musiken gick tillbaka till källorna och rensade bort all senare tillrättalagd uppvisningskultur. Man dansade i jeans och tog tillbaka den äldre polskan till dansgolvet från folkdanslagens scener, till exempel. Allmogekulturen skulle vara folklig igen på riktigt och inte borgerlighetens bild av folket. I den vågen odlades kunskap. Där mötte unga spelmän äldre generationer och lärde sig att kulturen inte är abstrakta teorier utan många människor som både ärver traditioner och gör lite på sitt eget vis. Folket representerar ingenting utan är subjektet. Folkmusikvågen var radikal, progressiv och antinationalistisk. • "Östbjörka är en småort i Rättviks socken i Rättviks kommun”, meddelar Wikipedia lakoniskt. Bara en enda ytterligare information ges i artikeln: ”Varje år kan man också besöka spelmansstämman i Östbjörka som brukar vara förlagd tidsmässigt i anslutning till Bingsjöstämman.” I denna lilla obetydliga by står spelmännen högt i rang. När fiolspelmannen Hadrian Prett, han kallas för Hady, var liten ville han bli som dem. Allra först var det inte musiken som lockade utan statusen som folkmusiken åtnjöt i samhället. Jag träffar Hady Prett på Skansen i Stockholm. Han spelar där då och då sedan tjugo år tillbaka, till dans eller i någon av stugorna. Det är fortfarande vinter när vi är där och de spridda allmogehusen ligger frusna och ensamma i snön. Skansen hette området redan när Artur Hazelius köpte det och började bygga sitt museum uppe på berget. Hazelius var språkforskare, lärare och folkbildare. Under sina resor runt om i Sverige insåg han att det gamla bondesamhället höll på att försvinna: det byggdes fabriker och sågverk, jordbruket mekaniserades och det drogs järnvägar kors och tvärs genom landet. Och det var det exotiska som Artur Hazelius ville åt, det som var så långt borta från livet i städerna som möjligt. Skansen är en artificiell plats. Kultur betyder odling och det som odlas växer organiskt, men Skansen kom till genom en mans beslut. Artur Hazelius favorittid var 1700-talet och den tiden skulle konserveras. Tanken att bevara och konservera saker undan den framryckande tiden uppstod med modernitetens stora tekniska och vetenskapliga framsteg. Museologin omfattade fysiska föremål men också seder och immateriell kultur som musiken. Sedan den tiden har folkmusiken haft två ansikten. Ingen hade folkdräkt på majstångsresningen i Östbjörka när han växte upp, berättar Hady. Det fanns det som man gjorde för turisterna och det man gjorde för sig själv; dräkten var högtidskläder som bilmekanikern likaväl som spelmannen och kantorn bar när det passade. Spelmännens uppgift i Östbjörka var inte att representera det folkliga eller förflutna. Han är väldigt glad att han har den grunden. Man måste få vara stolt över sin bakgrund. Men när den uppfattas som någonting den inte är kan det bli svårt att förklara det för någon. – När man träffar någon och berättar att man är riksspelman kan det tippa åt vilket håll som helst. Vad säger de då? – Jag brukar faktiskt kalla mig för kulturarbetare. Hady är tradspelman men sysslade tidigt också med elfiol och annan musik. Som nästan alla musiker i dag lyssnade han lika mycket på pop och rock som andra ungdomar, samtidigt som han lärde sig att spela i en äldre tradition. Han är teatermusiker och spelar till dans, jobbar som inspelningstekniker och har varit producent på några andra artisters skivor. Det var 2007 under arbetet med teateruppsättningen av Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel!” på Stadsteatern i Skärholmen som frågorna om nationalism och kulturell identitet blev riktigt tydliga för honom. Hady var musikansvarig och valde medvetet att inte lägga folkmusik bara i scener som handlade om nationalromantiken utan till alla epoker i pjäsen. Folkmusik ska inte förknippas med nationalromantiken bara för att nationalromantikerna ville det, förklarar han. För en spelman är det märkligt att någon utifrån en nationalistisk idé talar uppskattande om det svenska kulturarvet – den tradition som arvet bygger på är ju mycket äldre än den nationalistiska ideologin. Och ordet ”kulturarv” är väldigt sentida och blev vanligt för bara ett par decennier sedan. – Jag brukar säga att ”förr i tiden” var 1891, säger han och ler plirigt. Det var året då Skansen öppnade. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har nationalromantiken kommit upp på bordet igen. I Stockholm har ett nätverk bildats med namnet Folkmusiker mot främlingsfientlighet, och spelmansförbundet i Dalarna har tagit ett liknande initiativ. Men Hady gillar inte riktigt ordet främlingsfientlighet i namnet. Du tycker att man ska säga rasism i stället? – Nja, men... De är ju inga främlingar. De är här, de är mina kollegor. Hady lyfter kaffekoppen. Han talar om kollegorna från andra länder. I Sverige finns många skickliga musiker som står i andra folkliga traditioner och att spela med dem gör inte hans kunskap om sin tradition mindre, tvärtom. I princip allt "så gjorde man förr" inom folkmusiken är ren försköning eller grovt generaliserande och jag hjälper till att behålla den bilden, säger Hady. – Skansen får representera Dalarna eller rättare sagt Siljansbygden, Västerdalarna räknas ju inte in. Det är ju insålt hos folk, det märker man. När Hady spelar på Skansen så bär han alltid dräkt. Det är ett tydligt arv från nationalromantiken. I en känd dagboksanteckning från Artur Hazelius tid skriver en spelman uppåt landet att ”när man jobbar i Stockholm nuförtiden så måste man ju klä ut sig”. På danserna hemma bar spelmannen hatt och kostym som andra helgklädda män på den tiden. Jag beskriver för Hady en scen i ”Allt för Sverige”, realityserien på Sveriges Television där amerikanska ättlingar till utvandrade svenskar besöker Sverige för första gången i sina liv. I ett avsnitt får de låna folkdräkter från sina förfäders hembygd. Baptistpastorn Brian Gerard från Louisville i Kentucky klär på sig Smålandsdräkten, gråter och håller ett spontant tal för det häpna svenska kamerateamet: ”– Jag har burit många uniformer. Lagdräkter i idrott i high school och vårt lands militäruniform. De är nästan avpersonifierade, för de representerar ett lag, en nation eller en organisation. Den här representerar den du är, ditt folk. Det här är vårt område, vårt folk. Inga andra i hela världen får bära den. Därför bar de den med stolthet”. Brian Gerard tar av sig sina glasögon och torkar tårarna. Det är en fantastisk scen, som säger något om hur tilltrasslat det här området är av ideologier, kulturella associationer och privata erfarenheter. Amerikanen har ingen aning om att de flesta svenskar tycker att folkdräkt är töntigt och knätofs. Han har ingen aning om att folkdräkten kopplas till nationalism och att svenskar i dag ställs mot invandrare – hans släktingar var ju invandrare själva. För Brian Gerard är dräkten en pusselbit som läggs till hans svenskamerikanska identitet. Hady har varit på två turnéer i svenskbygderna i Minneapolis, där till och med poliserna har dalahästar på uniformen. Varje svensk spelman eller folksångare har en personlig repertoar med låtar som hon eller han har skaffat sig under livet. Denna repertoar måste inte vara regionalt fastlåst. Den viktiga notsamlingen ”Svenska låtar” som började ges ut på 1920-talet är sorterad efter landskapen men under dem systematiskt ordnad efter musikerna: ”Den här hörde han när han var i Medelpad”, kan det stå, och låtar som inte har något namn heter ofta inte polska från Orsa utan polska efter Gössa Anders. I Hadys repertoar finns låtar som han lärt sig av Sven Ahlbäck efter gästrikespelmannen Anton Jernberg. Men det uppskattades inte alls i Minneapolis. – Svenskättlingarna blev irriterade när jag spelade gästrikelåtar. De skulle ha sina dalalåtar. Många där har sin bild av Sverige som de vill få bekräftad, säger Hady. Det är en lustig kulturkrock: en publik av amerikaner som inte godkänner spelmannen från Östbjörka som riktigt traditionsenlig när han är just det. Det är folkmusikens två ansikten som ser på varandra, olika identiteter som har formats i olika tider och med olika grund. Och båda går att förstå men bara den ena är beroende av den andra. Utanför fönstret på restaurang Solliden där vi sitter ligger allsångsscenen i blånande vinterskymning. Berget är nästan tomt på besökare nu. – Att vara mänsklig, det är väl ändå vad det handlar om, säger Hadrian Prett. Ja, kan man få vara bara människa? En spelman lär sig låtar av en annan spelman. De sitter mittemot och nästan snuddar vid varandra. Det är en fysisk överföring. De följer noggrant stråkföring och ornament. Det som sker i den urscenen är folkmusiken. Arvet existerar endast genom dessa individer med sina kunskaper och sin tids ideal. Traditionen är ingenting man flyr till i försvar mot något annat, heller inget man representerar, utan någonting man är och blir. • Aron Emilsson är bara 25 år men redan ledamot för Sverigedemokraterna i riksdagen och i kyrkomötet. Kulturarv och naturvård är hans hjärtefrågor, och tillsammans med sitt parti driver han att kyrkan i samverkan med staten ska inrätta ett nationellt kyrkohistoriskt museum. Motioner är lagda både i riksdagen och kyrkomötet för att trycka på från båda hållen, förklarar han. I kyrkomötesmotionen framhåller Aron Emilsson den omslingrande relationen mellan kyrka, stat och nation som någonting positivt, den som de flesta annars i kyrkan ser som en sorts ockupation av den fria kyrkan under århundraden som äntligen kommit till ända. Varför vill Sverigdemokraterna förstärka det som skulle skiljas åt? – Jag kan förstå den invändningen, säger Aron Emilsson. Men i förhållande till andra trossamfund har Svenska kyrkan ändå särskilda band till nationen som kan skapa en sammanhållning. Jag är själv troende och vill inte konservera kyrkan, det är inte vad det här museet skulle gå ut på. Det handlar om någonting utöver den kyrkoantikvariska ersättningen. Aron Emilsson har en kandidatexamen i kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet och vet att idéerna om ett folk kom till i en viss tid i början av romantiken. Det fanns ett syfte och en strävan då som var mycket större än att samla vackra saker i glasskåp. På samma sätt har hans socialkonservatism ett högre syfte. Poängen med museet är inte konserverandet i sig utan hur det skulle användas som ett slags verktyg i en identitetsskapande process. Arthur Hazelius byggde sitt Sverige på Skansen i en nationalromantisk tid som gjorde svenskhet till en identitet som den aldrig hade varit förut. Om det kan man tycka olika menar dock Aron Emilsson, som säger att även om det fanns en klar ambition i nationalromantiken och att den formades i en borgerlig miljö i städerna så skapades den inte ur tomma intet. – Visst hämtar vi i Sverigedemokraterna tankegods från den perioden. Men vi har också många förslag på hur vi kan forma politiken framåt. För oss är det till exempel avgörande att en sammanhållning och identitet är någonting som kittas ihop underifrån, även om staten har en roll att främja den utvecklingen. Jag nämner mångkulturens positiva aspekter och frågar Aron Emilsson han tycker att det är en banal invändning att påpeka att spelmansmusiken kommit till i en smältdegel. I Dalarnas finnmark möttes kulturer och traditioner när hantverkare och skogsarbetare kom för jobben. Det slipade spelmännen och gjorde musiken bättre. – Nej inte alls, det är en relevant fråga. Kultur är per definition någonting levande, det ska man inte förneka. Men folkmusiken är ändå en genre som är unik i sin sammansättning, som har formats här, och det är ingenting man behöver vara ängslig eller trendkänslig för. Att kultur traderas och har rötter är ingen politisk fråga. Men medan Sverigedemokraterna vill bevara och särskilt stötta den svenska äldre traditionen i motsats till andra traditioner som existerar här, behöver spelmannen som bär den svenska folkmusiken inte alls uppleva att andra musikaliska uttryck spelar ut hans eller hennes tradition eller kunskaper. Man kan identifiera samma behov men ha helt olika vägar dit. • Foajén ser ut som ett bankpalats med marmor och skinande blanka hissdörrar. Svenska missionsrådet håller till här i Alvik i ett hus tillsammans med andra organisationer på kristen grund. Sveriges kristna råd, organisationen som lämnade över budkavlen till Alice Bah Kuhnke den där dagen i februari, sitter till exempel här. Men missionsrådet har namnet till trots inte samma kristna uppdrag som det hade förr. Det handlar om bistånd eller utvecklingssamarbete som det heter nu för tiden. Förutsättningarna har förändrats mycket sedan tiden då vita missionärer åkte till fattiga länder för att bygga kristen kärnverksamhet: kyrka-skola-sjukhus. För det första finns det numera utbildat folk i hela världen och det är sällan som svenskar arbetar i projekten på plats. För det andra är det sällan frågan om helt fattiga länder längre, utan om sociala och ekonomiska skillnader inom länderna. Och för det tredje går inga statliga pengar till att sprida kristen tro, det som ordet mission leder tankarna till. Alla projekt i samarbetsländerna är öppna för människor av olika religioner. För religiösa är ju folk nästan överallt i världen, säger Lisa Arlbrandt som jobbar som handläggare på Svenska missionsrådet för Västafrika och Södra Afrika, men även Asien. Religionen är en grundläggande identitetsfaktor. – Det var knepigt när vi var i Indien senast att kultur, tradition och religion flöt ihop så. Vi gör en studie om jämställdhet och religion där och det uppstår begreppsförvirring eftersom vi svenskar har så klara kategorier som de inte alls använder. Där finns Jesustroende muslimer och hinduer, till exempel. Att höra till en viss religion kan vara en identitet mer än en tro. Religionen är en känsligare fråga i Sverige och västvärlden än i Syd, som de länder kallas som för några årtionden sedan gick under namnet utvecklingsländer. Det mesta som finns skrivet om religion och utveckling försöker antingen bevisa att religionen är en negativ faktor eller att den tvärtom bidrar positivt till utveckling och hälsa. Här väljer man sida, för eller emot religion. Så ser det inte ut på andra håll. De flesta som arbetar med utvecklingssamarbete har läst statsvetenskap eller kanske u-landskunskap, som ämnet fortfarande heter. Men de har också ofta en bakgrund i kyrkor och kan ha vuxit upp delvis i andra länder än Sverige med föräldrar som var missionärer eller på annat sätt jobbade för fältet. Lisa Arlbrandt bodde själv i Bangladesh och Indien som barn. Hur är det att vara svensk i ett fattigt område och komma med hjälp? – Då får man ta emot all deras tacksamhet, som egentligen går till hela Sverige, fast man kanske bara vänt på ett papper. Det kan vara svårt att ta emot den. Under ett besök i ett mycket fattigt område i Indien mottogs representanterna från Sverige som kungar och drottningar. Befolkningen där drabbas varje år av stora översvämningar och har bara nätt och jämnt kapaciteten att bygga upp de enkla husen igen. För första gången fick de katastrofhjälp. – De hade nog aldrig sett en vit människa. De tog i mitt hår, på min hud, hängde kransar av blommor runt min hals. Alla i byn hade lagt ner arbetet för dagen och ställt upp tält för att fira oss. En fattig människa ska inte behöva stå i tacksamhetsskuld, det inser hon. Festen är ett sätt att reglera skulden. Då måste man som representant för en givarorganisation kunna ta emot deras tack med glädje utan att därför börja tänka på sig själv i kategorier som ”god”. För inte så lång tid sedan levde statare i Sverige på samma sätt med bröd för dagen och små möjligheter att förändra sin livssituation. Vi är inte så annorlunda, men vi har andra tankar och synsätt idag. Jag frågar Lisa Arlbrandt om det känns förmätet bestämma vad som är rätt för andra människor, som till exempel jämställdhet. Ligger det en paternalistisk fara i det? – Jag tycker att det är enkelt att utgå från FN:s mänskliga rättigheter, som är vad vi arbetar med som grund i varje projekt. Det rör inte ihop saker med religion eller olika politiska uppfattningar. Vare sig det finns någonting sådant som ont eller gott, objektivt eller inte så har vi enats om de här rättigheterna som ofta också står inskrivna i ländernas lagar. Ändå är vissa rättighetsfrågor enklare att enas om än andra. När det gäller det som kallas SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är det lättare i de flesta sammanhang att tala om hur man inte får slå kvinnor, våldta och mörda än att närma sig känsligare ämnen som skilsmässor, aborter och preventivmedel. Och mänskliga rättigheter kommer inte automatiskt med utbildning, som man trodde förr. Med fosterdiagnostiken är det medelklassen som väljer bort flickfoster fast de skulle kunna ha råd att ha dem. – Människors identitet är uppbyggd av saker som religion, tradition och kultur, och man menar olika saker med de orden. ”Menar du tro eller religion?” kan svaret bli när jag frågar hur någon tänker om en viss sak. Det går inte att lägga stora, västerländska kategorier på andra människor och bli arg när resultatet inte blir som man har planerat. • Om man låter kultur vara kultur så kommer den att bli komplex och mångfasetterad. Ta drottning Silvia i Sverigedräkten till exempel – hon är kanske den människa som bär den oftast, trots att hon som drottning per definition inte är en del av folket och dessutom har kommit hit som invandrare. Det är exempel på nationalism som i en invandrarfientlig kontext framstår nästan som en radikal handling. Man kanske kan säga att Silvia reclaimar sin tillhörighet till den svenska folket med en konstruerad folkdräkt som ingen svensk allmoge någonsin burit på riktigt. På samma sätt drivs bygger utvecklingen mot religionsdialog i hög grad på symbolhandlingar och drivs av ordinerade personer, människor som valt att utbildas till ett ämbete. Präster, pastorer, imamer, och rabbiner är vana att klä på sig en roll. Präster jag känner talar om sina ämbetskläder med stolthet. Jag, som aldrig ens använder ett kors som smycke, undrar om just de som är vana att representera sin religion är särskilt representativa för religionen. Majoriteten tänker inte på sig själva som i första hand kristna, muslimer, hinduer eller ateister. Vi klär inte ut oss i dräkter för att representera ett kollektiv. Identiteten vi bär är snarare någonting subtilt, något starkt och personligt. Kan man få vara bara människa? Borde vi inte börja i den frågan?...

En rimlig kristen hållning

•••

Bibeln spretar. Det är lätt att hitta texter som bejakar folkmord för att erövra det lovade landet. Med Jesus Kristus ankomst i historien expanderas Guds förbund till hela mänskligheten. I bibeln finns i synen på folket både våldsbejakande nationalism och gränsöverskridande universalism. Hur ska vi veta vad som är en rimlig kristen hållning?

Alla världens kyrkor bekänner att bibeln är kyrkans kanon, från grekiskans kanōn, ”rättesnöre”. I många kyrkliga debatter genom historien har argumentet ”det står skrivet” räckt som motivation för att hävda den ena eller den andra teologiska tolkningen. Att ”slå bibeln i huvudet” på varandra är en kyrklig argumentationsteknik som funnits så länge kanon funnits. Men i bibeln finns i synen på folket både våldsbejakande nationalism och gränsöverskridande universalism. Hur ska vi veta vad som är en rimlig kristen hållning? Axel W Karlsson är en präst i Svenska kyrkan, dock utan tjänst, som länge var aktiv som politiker i Sverigedemokraterna men som fick lämna partiet efter att ha medverkat i den högerextrema tidningen Nya Tider. Han driver, liksom Sverigedemokraternas kyrkopolitiska program, tanken att Svenska kyrkan i egenskap av folkkyrka är en del av det svenska folkets identitet. 2014 anmälde Axel W Karlsson sig själv till domkapitlet i Göteborg för att få ett utlåtande om hans åsikter och agerande var förenligt med prästämbetet. Domkapitlet lade ned ärendet, men biskop Per Eckerdal passade på att kritisera Karlsson för hans ”verklighetsuppfattning … att mänskligheten genom Guds skapelse och vilja skulle vara indelad i ’nationer’”. Eckerdal varnade för att Karlssons världsuppfattning kan leda till antisemitism, och markerade samtidigt att ”Kristi kyrka är gränsöverskridande och inkluderande till sin karaktär, inte en markör för särart.” I ett öppet brev till Kyrkans Tidning efter biskopens uttalande svarar Karlsson: ”Tvärtemot att sympatisera med antisemitism högaktar jag det hebreiska folket. Det finns många anledningar till det. En är att hebréernas heliga bok, vad vi kristna kallar det Gamla testamentet, även för mig fungerar som en inspirationskälla till en patriotisk livshållning.” I Sverige är Karlsson attityd inte så vanlig bland kyrkans företrädare, men om vi blickar ut över Europa finner vi många kyrkor som gärna ser sig om en del av ett nationsbygge. Särskilt tydligt blir det i konflikten mellan Ryssland och Ukraina, där rysk-ortodoxa präster välsignar ryska styrkor och ukrainsk-ortodoxa präster står på barrikaderna för Ukraina. Sverigedemokraternas chefsideolog och nuvarande gruppledaren i riksdagen, Mattias Karlsson, anförde i ett långt blogginlägg från 2012 ett antal bibeltexter där han hävdade att det var en god kristen attityd att vara ”fosterlandsvänlig”. Hans utläggningar brister i de mest basala avseenden. Han klarar till exempel inte av att läsa de bibeltexter han citerar i sitt sammanhang, vilket leder till ett stort antal oförsvarbara tolkningar. Men är de inom Svenska kyrkan som förespråkar en etniskt gränsöverskridande kyrka alltid så mycket mer genomtänkta i sina bibeltolkningar? Daniel Calero Davyt, stiftsadjunkt i Stockholms stift, gör ett något bättre tolkningsarbete i texten ”Därför säger vi nej till rasism” på stiftets hemsida. Men han glänser knappast heller i sin bibeltolkningsmetodik när han ska förklara varför stiftet tar avstånd från rasism, utan plockar bara några bibelord som passar hans syften och struntar i att beröra de bibelord som skulle kunna komplicera saken. Bibeln, rättesnöret, tycks säga exakt det som läsaren i förväg bestämt sig för att hitta. Bibeln spretar. Det är lätt att hitta texter som bejakar folkmord för att skydda det judiska folket och erövra det lovade landet (4 Mos 31:1-18; 5 Mos 2:32-35; 3:3-7; Jos 6; 1 Sam 15), texter som förbjuder giftermål med utländska kvinnor, ja, till och med uppmanar judiska män att förskjuta sina icke-judiska hustrur och gemensamma barn (2 Mos 34:15-16; 5 Mos 7:3-7; Jos 23:11-13; 1 Kung 11:1-4; Esra 10), texter som uttrycker ett kategoriskt avståndstagande från vissa etniska grupper (1 Mos 19:30-38; 5 Mos 23:3-7; Tit 1:12). Redan i Gamla testamentet hittar vi dock texter som bejakar inklusion av andra etniska grupper i Guds folk (Rut 1:16; 4:13-21; Jes 56:1-8;  66:18-21) och lagar som påbjuder respekt och lika lagliga rättigheter för invandrare i landet (2 Mos 23:9; 3 Mos 19:33; 5 Mos 24:14; 27:19). Insikten om att Gud är hela världens Gud tycks ha fått flera av Gamla testamentets författare att reflektera över det orimliga i att Gud bara skulle bry sig om ett folk (Jona 4). I Nya testamentet ser vi en tydlig av-etnifierande teologi. Jesus Kristus ankomst i historien innebär att Guds förbund expanderas till hela mänskligheten så att hedningarna kan vara en del av kyrkan utan att omskära sig och bli judar (Matt 15:21-28; 28:19; Gal 3: 26-29; 6:14-15; Apg 15). (Den som vill fördjupa sig kan läsa studiematerialet ”Bibeln och nationalismen” i materialet ”Sverige, Sverige Fosterland – teologi, politik och svenska väljare”, Studieförbundet Bilda [publiceras som både pdf och trycksak i mars 2015]). För vägledning i tolkningsarbetet har lösningen ofta varit att vända sig till kyrkans traditioner, även om de reformerade kyrkorna betonat att tradition inte får gå före skrift. I det här fallet leder dock denna tolkningsstrategi ingenvart eftersom den världsvida kyrkans agerande genom kyrkohistorien knappast varit enhetligt. Även Svenska kyrkans folkkyrkotanke hade sina inslag av nationalism när den formulerades runt förra sekelskiftet. Numera tar dock nästan alla i Svenska kyrkan nogsamt avstånd från sådana idéer. Möjligen skulle man kunna hävda att den tidiga kyrkans attityder borde vara mer normerande än senare tiders attityder, om man nu tror att ursprungligare betyder bättre. I så fall kan man konstatera att kyrkan under de första århundradena var förföljd av den romerska statsmakten. Urkyrkan skulle aldrig drömma om att alliera sig med något nationsbygge. Snarare var den tidiga kristendomens revolutionerande förmåga just att evangelisera över alla etniska gränser och fira etniskt gränsöverskridande gudstjänster i det romerska imperiets många etniskt brokiga städer. För den tidens kyrkan skulle påståenden som att ”kyrkan samlar folket”, såsom Axel W Karlsson hävdat i en intervju i Nya Tider, vara närmast obegripliga. Tvärtom finner vi ofta hos kyrkofäderna tanken på att kyrkan utgör ett bildligt ”folk” som vem som än ansluter sig till är en del av, oavsett tidigare etnisk tillhörighet. Om såväl bibeln som dess tolkningshistoria spretar åt olika håll, vad låter sig då göras? Till att börja med måste vi erkänna att alla bibelns texter är skrivna av människor som tagit Guds vilja på största allvar, och det vi läser är alltså människors upplevda erfarenhet av Gud. Det är inte så konstigt att en text som spänner över ett årtusende av mänsklig erfarenhet av Guds handlande också speglar en stor mängd olika uppfattningar om Gud. I denna mångfald kan vi se en dialog, där grundläggande teologiska insikter om Guds väsen leder vissa av bibelns författare att ifrågasätta andra författares i och för sig ärligt menade slutsatser. Denna grundläggande insikt är insikten om att Gud är världens enda Gud och hela mänsklighetens skapare. En sådan Gud måste väl ändå finna etniska gränser ointressanta, tycks många av bibelns författare komma fram till. Det som spelar någon roll är mänsklighetens relation till hela skapelsens Gud. Utifrån en insikt om Guds universalitet (Jes 46:9) vänder Jesaja upp och ner på nationalistiska fantasier om hur det egna folket ska triumfera över andra folk (Joel 3; Ob 16-21; Sak 14), och visionerar om en framtid då alla folk inkluderas i tempelkulten (Jes 56:1-8;  66:18-21). Jonas bok vänder på ett liknande sätt upp och ned på begreppen när Gud tvingar den nationalistiske profeten Jona att inse att Gud har nåd till och med för Nineviterna (Jona 4). Jesus skildras av Matteus som en frälsare som först hade tänkt sig att främst rädda Israel, men som i slutänden vill att hans lärjungar ska vända sig till hela världen (Matt 15:24; 28:19). Paulus, kristendomens första teolog, går i Galaterbrevet i klinch med andra judiska kristna som tror att hedningarna måste omskära sig och bli judar för att få del av frälsningen. Hans mål är en lokal gemenskap där etnicitet inte utgör några hinder för praktisk församlingsgemenskap (Gal 2:11-16; 3:26-29). Istället för att rycka bibelställen som passar och låtsas som att de andra texterna inte existerar krävs av bibelläsaren en förståelse för hur bibeltexterna i dialog med varandra ger en växande insikt om vad det innebär att Gud är hela världens Gud. Själva den intertextuella dialogen på bibelns sidor ger svaret på vad som är en rimlig kristen hållning. En kyrka som vill förkroppsliga ett Guds rike är av nödvändighet universell (Joh 3:16; Matt 28:19; Mark 16: 15; Luk 24:47) och kan därför inte ens i sina lokala uttryck vara till för att befrämja en viss etnisk grupps nationsbygge. Visst kan man förstå att människor som kämpar för sitt folks överlevnad upplever att Gud är på deras sida så till den grad att de till och med förvänds till att tro att denna Gud vill att de ska vara fientliga mot andra folk för att skydda sig själva. Inte desto mindre triumferar i slutänden bilden av den universelle guden över bilden av den etnocentriske guden inom bibelns egna pärmar, såväl inom Gamla som Nya testamentet. Därför är jag viss om att en dialog mellan olika attityder även i vår tid kommer att leda till precis samma insikt....

Predikan

De blodbestrukna dörrarna

•••

Stanna upp inför det. Blodet ska vara tecknet för räddning. Herrens ängel som var ute för att straffa det egyptiska folket för dess förbrytelser mot Guds utvalda folk, skulle gå förbi de blodbestrukna dörrarna, där Guds folk befann sig. Blodet var tecknet för räddning till liv.

Predikan på skärtorsdagen  Den kärlek du till världen bar, ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta bar du än ut ur din öppna grav. Herren sade till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. • Det är Stilla veckan och Skärtorsdag. Det nya förbundet står i fokus för oss idag, det nya förbund som Jesus instiftar med sina lärjungar vid deras sista måltid tillsammans. De delar sin sista måltid, den traditionella måltiden som Gud bestämt skulle vara en minneshögtid för det judiska folket och som skulle firas i släkte efter släkte. Samtidigt gör de något helt nytt. De delar den måltid som redan för det judiska folket är beviset på dess särställning inför Gud, men den här kvällen skall det utökas till att bli det starkaste beviset på Guds samhörighet med alla människor. Jesus och lärjungarnas sista måltid blir den första nattvarden, den måltid som från och med nu ska kallas Herrens måltid och vars jordiska medel – bröd och vin som blir kropp och blod – ska vara tecknet för det nya förbundet. I den gammaltestamentliga texten som vi hörde läsas först (2 Mos 12:1-14), står det utförligt beskrivet hur det israelitiska folket skulle förbereda lammet som skulle intas den sista kvällen där i Egypten, innan befrielsen. Det bildar sedan förebild för det judiska påskfirandet ända fram till våra dagar. Instruktionerna är tydliga och ingående, det markerar allvar och sinnesnärvaro – ingenting ska förspillas eller slarvas med även om det måste ske i hast. De skall vid måltiden ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i händerna – redo att ge sig iväg, ut på resa. Den natten, den första påsken, ska de stryka blod över dörrposterna till deras hem, och blodet ska vara tecknet för räddning. Stanna upp inför det. Blodet ska vara tecknet för räddning. Herrens ängel som var ute för att straffa det egyptiska folket för dess förbrytelser mot Guds utvalda folk, skulle gå förbi de blodbestrukna dörrarna, där Guds folk befann sig. Blodet var tecknet för räddning till liv. Redan här i det som vi kallar det gamla förbundet lär vi alltså att måltiden är en gemenskapshandling, ett uttryck för gemenskapen mellan det utvalda folket och Gud själv. I själva måltiden gestaltas gemenskapen och löftet om befrielse. Det är på den förberedda måltiden som Herrens ängel känner igen Guds folk. Blodet blir räddning till liv. Ett ytterligare förtydligande av gemenskapsmotivet möter i Nya testamentets tolkning av Herrens måltid. Paulus beskriver i 1 Korinthierbrevet hur måltiden inte främst är till för det fysiska behovet att stilla vår hunger – i Korinth verkar det som om folket roffar åt sig utan att tänka på dem som inget har – utan framförallt det som Jesus säger till lärjungarna: detta är min kropp och mitt blod, gör detta till minne av mig. Måltiden är en gemenskapsmåltid, gemenskap mellan församlingen och Gud, mellan varje troende och Kristus. Skärtorsdagen är ytterligheternas dag. Å ena sidan är det vänskapens dag där vi finner den innerliga gemenskapen mellan Jesus och hans vänner kring påskmåltiden, den gemenskap som Jesus fördjupar på ett konkret och mystiskt sätt när han benämner brödet och vinet som sin egen kropp och blod. Å andra sidan är det svekets natt, då Judas överlämnar Jesus till fienden, då lärjungarna flyr och då en av Jesus närmaste vänner, Petrus, förnekar att han känner sin mästare. Det är verkligen ytterligheternas dag, som en bild för livet självt – en pendling mellan upplevelser av intensiv gudsnärvaro och total tystnad och tomhet. Alla tolv fick vara med. Jesus gav bröd och vin, sin kropp och sitt blod, även till den som skulle förråda honom, även till den som skulle förneka honom. Även till den som somnade, som tvivlade, som blev rädd och flydde. Också vi får vara med. Lärjungarnas svek ledde aldrig till förkastelse, utan till att de på djupet fick lära känna Jesu Kristi nåd och barmhärtighet, vidden av hans förlåtelse. De fick upprättelse. Här ser vi också att den kristna gemenskapen inte är en åsiktsgemenskap som vilken som helst, utan dess grund ligger mycket djupare. Det är en gemenskap av troende, av vänner, av gudstjänstfirare, det är en relationsgemenskap. Hur djupt vi än fallit behöver en kristen aldrig förtvivla. Upplösningen av lärjungarnas svek finns i den förtätade berättelsen om hur den uppståndne möter lärjungarna på stranden och Petrus får ett nytt tillfälle att bekänna sin kärlek till Kristus. Alla tolv fick vara med och många fler därtill. Blodet som räddade det israelitiska folket ur slaveriet i Egypten gäller fortfarande – Gud tar inte tillbaka sina löften – men Jesus vidgar det förbund som Gud slutit med sitt folk. Här är det nya förbundet som Gud utlovat, det förbund som inte ska vara baserat på lagens tavlor utan på Guds lag som finns i våra hjärtan. Förbundet är instiftat och lagt i våra hjärtan, hjärtat som pumpar runt det livgivande blodet i våra kroppar. Blodet blir räddning till liv. För dig utgivet, för dig utgjutet. Blodet är räddning till liv. För dig utgivet, för dig utgjutet.   Evangelium lyfter fram predikan som en litterär och performativ genre. Vill du vara med eller har förslag på intressanta predikanter? Skicka texter eller ljudfiler till info@tidskriftenevangelium.se.

Poesi

Sadrak, Mesak, Abed-Nego

•••

Vi jagar skor till / djävulen men hittar / förstås ingenting det / mörknar över stan du / säger att du har slutat / vara rädd att du lärt dig / att de kan morra de / kan vråla men de kommer / aldrig närma sig, de är fega kräk.

Vi jagar skor till djävulen men hittar förstås ingenting det mörknar över stan du säger att du har slutat vara rädd att du lärt dig att de kan morra de kan vråla men de kommer aldrig närma sig, de är fega kräk med världens skatter kring halsen med en lukt av död efter sig vart de än går Vi jagar istället drömmar över gatorna men de är för flyktiga för oss och vi får inte fatt något av värde Vi ser en blåblå himmel ovan allt som inte är till för någon av oss två, men vi kränger oss in, det ljuder en sång i mitt bröst och jag hinner inte andas förrän något i mig dansar iväg till himlagränserna och slår in allt av glas jag hittar Och det gör ont jag kan inte tro att livet har plats för nåd jag åker iväg så fort jag hör en röst av guld och purpur flyr varenda sekund som glittrar och väntar på fisken väntar på smällen väntar på att det stora ovädret ska komma hem och finna att min talent ligger nedgrävd och gömd II Vi köper oss en resa till Venedig men ser ingenting annat än plastiga turiststånd och du pratar om att livet inte kan visas upp med diamanter och kontokort att den äkta versionen - den som sjunger vid tronen ständigt och åter sjunger vid tronen Gömmer sig i calle- gatorna umgås med råttorna sover i skuggorna och väntar på att människorna ska sluta spegla sig i solljuset ja du säger med dyr och helig röst att ett äkta liv skulle skjuta ner alla dessa varelser om det bara fick lov Och jag jagar över haven över kontinternena hittar inte mina andetag men jag har bråttom till att ställa mig upp och visa mig värdig vi letar skor efter djävulen eller så söker vi efter sätt att lyda världens konungar utan att drunkna i skam och du ser hur de tänder ugnarna Trots min flyktfågelsbenägenhet hör jag en röst som frågar kan du ställa dig upp när alla andra bugar kan du följa när alla andra backar när bergen stiger över horisonten klarar du då av att gå över dem Och jag ser på mina späda spindelaxlar tänker nej men samtidigt vet jag ju samtidigt vet jag ju allt om dig ja och så hör jag än en gång hur vinden inom mig vänder Jag är brännmärkt och jag vet att varken durban dallas eller donsö kan skydda mig från dig det är ett märkligt liv det är ett märkligt krig och om gryningen ser jag frontlinjen närma sig med en vänd vind och en skrämd djävul och jag tänker: jag har hans skor.

Konsten i numret

Blodpudding

•••

Vinet och brödet i en judeo-kristen kontext står för livets guldkant och nödtorft, det heliga och det mänskliga. Blodpuddingen är nästan som en sammansmältning av den tanken, som ett bröd bakat på blod. Agnes Mohlin har gjort konsten till numret.

Blodpudding på tallrik, blodpudding som flyger, närbilder på blodpudding och halvmåneformade blodpuddingsförpackningar i massor – det går inte att ta miste på motivet i detta nummers bildkonst för Evangelium på temat blodet. Agnes Mohlin är född 1988 och har en masterexamen i fri konst från Konstfack i Stockholm och en arkitektutbildning från Köpenhamn. Hon har tidigare jobbat med fontäner och är särskilt intresserad av vätskor som rinner och sprutar. I verket ”Don’t Work – Cry! /Det mobila monumentet” ställde hon fram en skulptur på Telefonplan med vatten och skum som i formen av tuttar och ögon som svämmade över och grät floder. – Det är roligt att syssla med det monumentala i skulpturen men också att bygga in sig själv i det offentliga rummet, att göra konsten kroppslig, säger Agnes Mohlin som berättar att barnen på Telefonplan gillade skulpturen. Fotoserien som hon skapat för Evangelium utgår alltså från en klassisk maträtt. Blodpuddingen ger många associationer till blod, kött, tillhörighet, klass och så vidare men den är här inte arrangerad på något speciellt symboliskt vis. Symboliken ligger i materialet och inte i kompositionen. Med det starka, röda filtret upphör det att vara matfotografi och blir en närgången, nästan påträngande men ändå objektiv, studie av motivet. – Blodet i blodpuddingen kommer ur kroppen, går in i andras kroppar och blir avföring som leds ut i vattnet och tas upp av fiskarna och vidare i andra kroppar. Jag var intresserad av det där kretsloppet. Hon säger att blodpuddingen var logisk i sammanhanget, så svensk och vardaglig samtidigt som den består av blod. – Och det är någonting lite äckligt att tänka på, det är inget guldkantat innehåll i blodpuddingen. Vinet och brödet i en judeo-kristen kontext står för livets guldkant och nödtorft, det heliga och det mänskliga. Genom hela bibeln lyser symboliken tydlig i Noas vinstockar som han planterade på marken, mannabrödet från himlen och bröllopet i Kana. Blodpuddingen är nästan som en sammansmältning av den tanken, som ett bröd bakat på blod. Agnes Mohlin berättar att hon faktiskt en gång gjort en vinskulptur som hon funderade på att använda till Evangelium innan hon bestämde sig för blodpuddingen. Under en månad i Finland i somras lärde hon sig att hugga sten, och hon ska snart åka och skära ut kalksten till en skulptur som ska stå på en vårdcentral på Öland, ”Cirkulation”. Där återkommer det gråtande ögat som motiv. Hon tycker att det är skönt att veta att det inte måste finnas en intellektuell förklaring till konsten. Efter en tids konceptkonst där idén varit det viktigaste i verket är kanske materialet tillbaka i konstvärlden. – Det känns roligt att återgå till den gamla hederliga skulpturen. Jag kan bara göra ett stort stenöga som gråter. Eller fotografera blodpudding, och låta innehållet stå för sig själv.